Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handels- och sjöfartsnämnd - Handelspartering - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELS- OCH SJÖFARTSNÄMND
Handels- och sjöfartsnämnd, myndighet i
våra större städer, bestående av 7—12 led.,
som utses av stadsfullmäktige. Nämndens
uppgift är att avge utlåtanden i ärenden rörande
handel och sjöfart men har dessutom en del
befogenheter, ss. att vid behov antaga
stads-mäklare (se d.o.) och i vissa fall notarius
publi-cus (se d.o.). H.o.s. i Stockholm hade
tidigare (till 1920) även till uppgift att utöva
tillsyn över fondbörsen. Vhgn.
Handelsparte’ring, beteckning för den
”branschfördelning” i fråga om handeln, som
på vissa platser existerade i äldre tider och
som i motsats till modern specialisering var
påbjuden: köpmännen voro tvingade att
begränsa sin verksamhet till vissa anvisade
grupper av varor. H., som endast torde haft lokal
betydelse, är en företeelse, som helt gick i
skråväsendets (se d.o.) anda. Vhgn.
Handelspolitik kallas den del av statens
näringspolitik, som avser utrikeshandeln. (Ang.
lagstiftningen beträffande den inre handeln se
Näringsfrihet). De medel, varmed staten
ingriper i utrikeshandeln, äro av skiftande
natur. Mest ingripande är statsmonopol,
som f.n. Ryssland tillämpar. Ett slags
mono-polisering av importen blir följden av den
valutaransonering, som ibland införes, när en
för stor import anses hota det egna landets
valuta. Sedan lång tid tillbaka ha
export-och importförbud använts som
handelspolitiska hjälpmedel. Vanligare äro numera
export- och importtullar. Avse dessa
att bereda skydd åt vissa delar av landets
näringsliv, kallas de skyddstullar. Tullar
kunna emellertid stundom införas som ett led
i statens skattepolitik (se härom
Finanstull). Deras verkningar kunna emellertid ofta
bli likartade med skyddstullarnas. Genom
fraktlättnader, exportpremier o.d. ha staterna
vidare möjlighet att påverka handelsutbytet.
1500-talets första årtionden karakteriseras av
en målmedveten strävan att sammansvetsa
nationalstaterna. Ett verksamt medel i denna
strävan funno staterna i h., så mycket mera
som utrikeshandeln ansågs innebära nästan
obegränsade möjligheter till ökning av det
egna landets rikedom. Enl. den under årh.
härskande politiska åskådningen, m e r k a
n-tilismen (se d.o.), ansågs det nödvändigt att
skydda det egna landets näringsliv från
utländsk konkurrens, och vidare ansåg man, att
en aktiv handelsbalans (se d.o.) var
gynnsam. Rikedom på ädla metaller troddes
innebära en särskild styrka, varför pengarna ej
finge gå ur landet utan istället skulle strömma
in. Man utfärdade massor av införselförbud
och pålade höga tullar. De makter, som hade
möjligheter därtill, anskaffade kolonier, vilkas
handel reserverades för moderlandet. Ett
intressant ex. på merkantilistisk politik är den
engelska navigationsakten 1651, enl. vilken
varor från utomeuropeiska länder måste införas
på engelska fartyg, och likartade bestämmelser
gällde även för varor från europeiska länder.
En sv. motsvarighet var produktplakatet
(se d.o.) 1723. — I slutet av 1700-talet började
nya åskådningar göra sig gällande.
Framförallt av Adam Smith påpekades, hur ett fritt
varuutbyte mellan länderna möjliggjorde
bättre utnyttjande av de produktiva krafterna.
Denna frihandelslära utbyggdes av
Ri-cardo, som uppställde de komparativa
kostnadernas lag, enl. vilken varje land vid fritt
varuutbyte kommer att ägna sig åt
framställning av de varor, för vilka det har de största
förutsättningarna. T.o.m. om ett land skulle
kunna framställa samtliga sina förnödenheter
för mindre absolut offer av
produktionsfaktorer än något annat land, kommer det likväl
vid frihandel att endast producera de
nyttigheter, det självt har de bästa betingelserna för,
och importera de övriga i utbyte mot
överskottet av de i landet producerade varorna.
Denna för handelns teori grundläggande sats
belyser Ricardo med följ. ex. För
framställning av en viss kvantitet vin åtgå i England
120 produktionsenheter, i Portugal endast 80.
Produktionen av en viss kvantitet tyg kräver i
England 100 enheter, i Portugal 90. Portugal
producerar alltså såväl vinet som tyget
billigare än England men kommer vid fritt byte att
koncentrera sig på framställning av vin och
köpa sitt behov av tyg från England. 80
produktionsenheter producera 1 enhet vin. Denna
är i England värd 120 engelska
produktionsenheter. För detta kan England tillverka 1,2
enheter tyg, för vilkas tillverkning i Portugal
åtgått 90X1,2 = 108 produktionsenheter.
Genom att uteslutande tillverka vin kommer
alltså Portugal att göra en betydande vinst. Även
om frihandelsteorierna utövade inflytande på
den allmänna opinionen, dröjde det dock,
innan de fingo betydelse för praktisk politik.
Under Napoleonskrigen rådde en
avspärrnings-politik som aldrig förr.
Kontinentalsystemet (se d.o.) innebar ett försök att helt
strypa Englands handel på kontinenten. Under
1820-talet växte emellertid frihandelsrörelsen i
styrka. I England var det framförallt
spannmålstullarna, som kändes som en börda för den
uppväxande industrien. Under R. Cobdens
ledning utvecklades en häftig agitation, och 1842
skedde de första nedsättningarna av tullarna.
1860 hade frihandeln fullst. segrat i England.
Även på kontinenten gjorde frihandeln stora
— 555 —
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
