Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål - Järn- och stålframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRN OCH STÄL
proportioner, att de däri ingående icke
järn-haltiga beståndsdelarna vid smältningen
tillsamman bilda en tillräckligt tunnflytande och
eljest lämplig slagg (se d.o.).
Beskickningen uppsättes på masugnen genom
uppsätt-n i n g s m å 1 e t växelvis med skikt av
träkol el. koks. I blästermasugn (träkols- el.
koksmasugn), där det för processen erforderliga
värmet alstras genom förbränning med
bläster-luft, som i regel är förvärmd till hög temp.,
i masugnens nedre del, åtgår i runt tal 1 ton
träkol el. koks för 1 ton framställt järn. I
elektrisk masugn, där värmebehovet täckes
genom elektrisk energi och kolet i huvudsak
endast tjänar som reduktionsmedel, är
kolåtgången väsentligt mindre. När beskickningen,
allteftersom processen fortgår, sjunker ned
genom den 15—30 m. höga masugnspipan,
mötes den av en uppåtstigande, varm gasström,
alstrad genom reaktioner i ugnens nedre del.
Beskickningen upphettas därigenom, och
småningom börjar en omsättning under
växelverkan mellan malmen, kolet och gaserna,
bestående däri, att malmens syre med kol bildar
koloxid och kolsyra och järn utreduceras. Då
godset når ugnens hetaste parti, dit
värmealstringen genom förbränningen med inblåst
bläs-terluft el. genom elektrisk energi är
koncentrerad, övergå såväl järnet som beskickningens
icke järnhaltiga, slaggbildande beståndsdelar
i flytande form och rinna ned till ugnens
botten, där de på gr. av olikheten i spec. v.
samlas i två lager med järnet underst och slaggen
flytande däröver. I samband med reduktionen
och smältningen upplöses kol i järnet, som
därför får en kolhalt av i allm. 3—4 °/o.
Vidare innehåller järnet en del andra ämnen, som
direkt el. efter reduktion inkomma från
malmen el. bränslet. De viktigaste av dessa äro
kisel, mangan, fosfor och svavel. Halterna av
dessa ämnen växla med råmaterialet och
kunna inom vissa gränser påverkas genom
driftsförhållandena. Järnet och slaggen uttappas
ur masugnen varannan till var 6:e tim.
Järnet får ant. rinna ut över en bädd av
tackjärns- el. sandformar och stelna till tackor el.
stänger, el. också ledes det till en eldfast
behållare (skänk) och föres i denna i flytande
form vidare till fortsatt behandling. Oavsett
om järnet vid tappningen från masugnen får
stelna el. icke, benämnes det tackjärn.
Alltefter det avsedda användningsändamålet
och den därefter avpassade sammansättningen
hos tackjärnet skiljer man mellan gjuteri-,
martin-, bessemer-, thomas-,
lancashiretack-järn etc., och vidare efter masugnens karaktär
i träkols-, koks- och elektrotackjärn. I
masugn kan även framställas vissa f err ole
ge
ringar (se d.o.). Som biprodukt vid
mas-ugnsprocessen erhålles masugnsgas,
vilken uttages vid ugnens översta del och
användes som bränsle dels vid malmens röstning och
för förvärmning av blästerluften till masugnen
i varmapparater (se d.o.), dels för andra
värme- och kraftbehov.
Tackjärn för gjutningsändamål tages endast
i undantagsfall direkt från masugnen, utan det
omsmältes för detta ändamål i annan ugn, se
Gjutjärn och G j u t n i n g. Tackjärnets
överförande till smidbart j. innebär dels
nedbringande av dess kolhalt, s.k. färskning,
dels avlägsnande av dess halter av andra
beståndsdelar, företrädesvis kisel och mangan
samt föroreningarna fosfor och svavel, i den
mån de föreligga och i den mån deras
avlägsnande är erforderligt och möjligt, s.k.
raffinering. Härför kräves i första rummet
en oxidation, som medför, att kolet
bortgår som koloxid el. kolsyra och att kisel,
mangan och fosfor jämte en del av järnet bilda
oxider och utskiljas som slagg. Svavlet
oxideras därvid icke men kan under vissa
förutsättningar till en del övergå i slaggen (se
Defosforering, Desulfurering).
Denna oxidationsprocess kan genomföras på
en mångfald olika sätt. De olika
förfaringssätten kunna sammanföras i 3 huvudgrupper,
näml, torrfärskning s-metoderna, där
färskningen sker helt utan smältning, v ä
11-j ä r n s-metoderna, där tackjärnet smältes men
slutprodukten erhålles i halvsmält, degig form
samt de eg. smältfärsknings- el. götstål
s-metoderna, där järnmassan under hela
processen hålles flytande. Den första gruppen har,
vad beträffar eg. ståltillverkning, endast
historiskt intresse (glödstålsmetoden, se d.o. och
ovan) men användes ännu för framställning
av s.k. aduceringsgjutgods (se Gjutjärn,
sp. 370). Den andra gruppen omfattar de från
äldre tiders järnhantering direkt
härstammande härdsmidesmetoderna samt
puddlingsmeto-den. Dessa metoder ha icke någon plats inom
den massproducerande j.-industrien men
användes för framställning av mycket mjukt
järn och som ett mellanstadium vid
tillverkning av högvärdiga stålprodukter.
Gemensamt för härdsmidesmetoderna är, att
tackjärnet nedsmältes i en härd (se d.o.) med
träkol och färskas genom inverkan av kraftig
bläster (se d.o.) under brytning och omröring
med spett i den med sjunkande kolhalt
alltmera trögflytande järnmassan. Vid
tackjärnets nedsmältning i härden och under
brytningen oxideras dess halter av kisel, mangan
och fosfor och bilda en slagg, som även
innehåller rätt stora mängder oxiderat järn.
— 811 —
— 812 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
