Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalla (fönster- el. rumskalla) - Kallait, kalait - Kallaktjåkko - Kallas, 1. Oskar - Kallas, 2. Aino - Kallbad - Kallbearbetning - Kallblodiga djur - Kallblodiga hästraser - Kallbrand - Kallbräcka - Kallbänk - Kallelse - Kallenberg, 1. Anders - Kallenberg, 2. Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLAIT
trattformigt, bländvitt bolster. K. odlas mycket
ss. kallrumsväxt. A.V-e.
KallaPt, k a 1 a i t, mineralogiska namnet på
turkos (se d.o.).
Kallaktjåkko, fjäll i St. Sjöfallets
nationalpark, Gällivare s:n, Norrbottens län, 1,845 m.
ö.h., flera glaciärer. M.P.
Kallas. 1) Oskar Philipp K., estnisk
etno-graf och diplomat (f. 1868), fil. d:r i
Helsingfors 1901, verksam som lärare, journalist och
museiman 1901—18, Estlands minister i
Helsingfors 1918—22, i London sedan 1922. Th.
2) Aino Julia Maria K., den föregåendes
hustru, finsk författarinna (f. 1878), dotter till
prof. Julius Krohn, g. 1900 m. K.l); har i ett
stort antal noveller och romaner med sober
realism skildrat estnisk miljö (bl.a. Dagö) och
estniska livsöden såväl i nutiden som i
förfluten tid. För kännedomen om estnisk och
finsk litteratur har hon verkat genom talrika
art. och föredrag bl.a. i England, U.S.A.,
Holland och Ungern. 1 sv. övers, föreligga: ”De
farande skeppens stad” (1915), ”Bortom
havet” (1920), ”Barbara von Tisenhusen” (1924).
— Litt.: B. Collinder, ”Finsk prosadiktning”
(1932). H.S-m.
Kallbad, se Bad.
Kallbearbetning, i allm. formgivning av
metaller genom pressning, smidning el. valsning
(se d.o.) i kallt tillstånd. 1 inskränkt
bemärkelse den hårdhets- och hålllasthetsökande
effekt, som inträder hos metaller vid dylik
bearbetning. Till praktisk nytta är denna effekt
vid tillverkning av t.ex. mjuk ståltråd, som
därigenom får ökad styvhet. I allm. är den dock
till skada, emedan fortsatt bearbetning av
materialet i kallt tillstånd försvåras, och effekten
måste avlägsnas genom värmebehandling. l.S.
Kallblodiga djur, se Växelvarma djur.
Kallblodiga hästraser, se Hästar.
Kallbrand, med., se Brand.
Kallbräcka, sprödhet hos järn och stål vid
vanl. temp., beroende på dess förorening
genom fosfor. Denna inverkan av fosfor är
märkbar redan vid några hundradels °/o fosfor
och ökar med stigande kolhalt. Den är vanl.
förenad med grovkornig struktur hos metallen.
Fosforhalten i järn och stål måste därför vara
låg, särsk. om materialet i användningen
ut-sättes för slag och stötar. Kallbräckt stål är
däremot icke skört i glödvarmt tillstånd. Jfr
Rödbräcka och Rödskörhet. l.S.
Kallbänk, trädg., se Drivbänk.
Kallelse. 1) K. i kristen mening är inbjudan
till Guds rike (Fil. 3:14). a) Den Helige ande
kallar människan genom Ordet el. händelser i
hennes liv till tro på Gud. Denna k. är första
momentet i ”nådens ordning” (se d.o.). b) K.
be
— 1003 —
tecknar även de anvisningar på tillfällen att
tjäna nästan, som den kristne genom sin
ställning i livet mottager av Gud (1 Kor. 7:17—24).
Denna k.-tanke härrör väsentligen från Luther.
När människan genom förlåtelsen upptages i
Guds gemenskap och betvingas av hans kärlek,
frigöres hon från själviskt sneglande efter det
egna jagets bärgning. Om hon förut låtsades
tjäna Gud och nästan, medan hon innerst sökte
se sig själv till godo, blir hon nu uppriktig
och saklig i sitt handlande. Denna k. framgår
ur vardagslivets konkreta situationer, vilka,
sedda med trons öga, vädja till Guds kärlek,
som vill bli verksam genom människan i fråga.
Den för effektivitetens skull nödvändiga
begränsningen av uppgifterna blir en Guds
varning för att splittra krafterna. K. är alltså ej
detsamma som yrke, en missuppfattning, som
föranletts genom Luthers betonande av arbetet
som en gudstjänst, gentemot det förment
förtjänstfulla munklivet. M.L.
2) Vissa ämbeten kunna tillsättas efter k.,
vilket innebär förslag till utnämning utan
ansökan därom från den föreslagnes sida. Vid
univ. kan sålunda k.-förfarandet tillämpas vid
tillsättande av professor (se d.o.); om k. till 4:e
provpredikant se Frågodag och
Prästval. K. underställes K.m:ts avgörande. E.K.
Kallenberg. 1) Anders Hansson K., målare
(1834—1902). Urspr. yrkesmålare i
hemsocknen Burlöv, kom K. 1857 till huvudstaden,
besökte Sv. slöjdföreningens skola och var 1861
—66 elev vid Konstakad.; från 1867 arbetade
han under A. Achenbach i Düsseldorf; därifrån
företogos studieresor bl.a. till Paris och
Holl-land. 1874 bosatte han sig i Berlin, 1877 i
Stockholm. K:s tidigare konstnärskap
kännetecknas av den då dominerande romantiska
inriktningen. Snart, särsk. efter den första
betydelsefulla vistelsen i Paris, gjorde han sig
emellertid känd som en framstående
djurmålare (kor, får, hästar). Under senare åren
ägnade sig K. även med framgång åt
landskapsmålning, där det ofta djärva, dramatiska anslaget
möjl. går tillbaka till reminiscenser från
studieåren i Düsseldorf tillsamman med de ungerska
målarna Påal och Munkåcsy. K. har utfört
teckningar till planschverket ”Halländska
herrgårdar” (text av P. von Möller) 1869—71. Han
är representerad bl.a. i Nationalmuseum,
Stockholm (”Skånsk bondgård”, 1875), samt i Malmö
museum (flera djur- och landskapsbilder). —
Litt.: Monogr. av A. Anderberg (1928). A.A-g.
2) Ernst Anton K., rättslärd (f. 16/s
1866), jur. d:r 1895 (”Om återfall i brott”),
prof, i Lund i processrätt 1897—1931 och
mycket uppskattad för sin akad.
undervisning, vilken satt djupa spår i sv. ämbetsmanna-
— 1004 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
