Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanelaldehyd - Kanelbjörn - Kanelolja - Kanelsten - Kaneltinktur, Kanelvatten - Kanelväxter - Kaneläpple - Kanem - Kanfas - Kangaroo island, Känguruön - Kangasala - Kanholmsfjärden - Kanik - Kanin (halvö) - Kaninavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANELBJÖRN
som ester i storax, luktar likt hyacinter. —
Kanelsyra, C.HCH : CHCOOH,
förekom-mer i fri form men huvudsaki. bunden ss. ester
i eteriska oljor, hartser, peru- och tolubalsam.
Syntetiskt kan den framställas genom Perkins
syntes genom upphettning av bensaldehyd,
vattenfritt natriumacetat och ättiksyreanhydrid.
Kristalliserar i fina nålar, svårlöslig i vatten.
Förekommer i olika isomera former. —
Samtliga föreningar ha användning inom
parfymindustrien. Lj.
Kane’Ibjörn, Ursus (Eua’rctos)
cinnamo’-mum, är en över n. delarna av Klippiga bergen
i Nordamerika utbredd form av baribalen (se
d.o.), kännetecknad av fällens rödbruna färg.
H.B-n.
KaneTolja, se Kanel.
Kane’lsten, miner., se Granat.
Kane’ltinktu’r, KaneTvatten, se Kanel.
KaneTväxter, i tropikerna odlade, huvudsaki.
till fam. Laura’ceæ och Canella’ceæ hörande
träd, vilka lämna handelns kanel, av den förra
fam. Cinnamo’mum ceyla’nicum (Ceylon- el.
äkta kanelträdet), Cinnamo’mum ca’ssia
(kinesiska kanelträdet) och Cinnamomum Burma’nni
(Sumatra- el. Mindanao-kanelträdet), av den
senare fam. Cane’lla alba (vita kanelträdet) och
Cinnamode’ndron cortico’sum
(Jamaica-kanel-trädet). Kanel lämna därjämte, av fam.
Magno-lia’ceæ Drimys WCnteri (magelhaniska
kanelträdet), av fam. Myrta’ceæ Syzy’gium
caryo-phylla’tum och Pime’nta acris (indiska, resp,
västindiska nejlik-kanelträdet), ävensom av fam.
Laura’ceæ Dicype’llium caryophylla’tum
(brasilianska nejlik-kanelträdet). —
Cinnamomum-arterna, vilka för produktion av handelns
kanel äro de viktigaste, ha läderartade, glatta,
ofta bågnerviga blad, vita el. gulgröna
blommor i knippen och tunnväggig, bärlik frukt.
O.Gz.
Kane’läpple, se A n o n a.
Kanem, landskap i Franska Ekvatorialafrika,
n.ö. om Tsadsjön, utgöres av en jämn slätt,
c:a 300 m.ö.h., delvis stäpp, delvis öken.
Befolkningen, c:a 80,000, tillhör
sudannegerstam-marna kanembu, kanuri, buduma, bulala och
kuka. Åkerbruk och boskapsskötsel idkas.
Huvudort är Mao. K. lydde under olika
negerriken, tills det genom en fransk-engelsk
kon-vdntion 1899 tilldelades Frankrike, som 1903
införlivade det med sina besittningar. O.P.
Kanfas (fra. canevas, eng. canvas, av, lat.
ca’nnabis, hampa), tuskaftat, glest, vanl. oblekt
och genom stark appretering styvat tyg av
linne el. oftare hampa, som användes som
mellanlägg i slag, kragar o.s.v. inom
skrädderiet. K. kallas även slaglärft. I.
Kangaroo island [käpgarö’ alTand], Kängu-
— 1087 —
r u ö n, ö tillhörande Sydaustralien, s.v. om
Adelaide; 4,351 kvkm.; c:a 700 inv. K. täckes
av ganska ofruktbar laterit med busk- och
eukalyptusvegetation. ön upptäcktes 1802 av
M. Flinders och uppkallades efter sina talrika,
nu utrotade känguruer. M.P.
Ka’ngasala, kommun i Tavastehus län,
Finland, ö. om Tammerfors; 360 kvkm.; 6,881 inv.
(1931). Turistort med vacker ås- och
insjönatur. Mdn.
Kanholmsfjärden, i Stockholms yttre
skärgård, mellan Vindö, Harö och Runmarö. 96 m.
djup. Hit förläggas Sandhamnsregattornas
in-omskärskappseglingar. M.P.
Kani’k (lat. cano’nicus), medl. av ett
medeltida dom- el. kollegiatkapitel. Jfr
Domkapitel.
Ka’nin, halvö i n. Ryssland mellan Vita
havet och Tjesjskaviken; c:a 10,500 kvkm.; 1,500
inv. (samojeder). K. genomdrages i n. av de
150—200 m. höga utlöparna av Timanbergen,
återstoden är tundra. M.P.
Kaninavel. Vid vilken tidpunkt kaninen
tämjdes och blev husdjur, vet man icke, men
säkert är, att de gamla romarna hade stora
kaningårdar för köttproduktionens skull.
Sedan spreds intresset för k. över hela Europa.
Under medeltiden odlades kaninen i klostren
och användes till föda under fastan. Numera
har k. störst utbredning i Frankrike och
Belgien, där kaninkött spelar en stor roll i
hushållningen. Efter världskriget stegrades
intresset, och i Skandinavien understödes
arbetet på k:s förbättring med statsmedel. I vår
tid lägger man i allm. an på pälsproduktionen,
ehuru köttet kan tillredas smakligt och har
stort näringsvärde. Den som med framgång
vill driva k., måste ha kännedom om åtm.
de enklaste lagarna i den moderna
ärftlighets-läran. De flesta raser äro näml,
korsnings-produkter och sällan konstanta, varför urvalet
av avelsdjur fordrar omdöme. När man
bestämt sig för en ras, inköpas några 3—4 mån.
gamla ungar el. ett par dräktiga honor och
en med dem obesläktad ung hanne. Skickliga
uppfödare experimentera med inavel och
kors-ningsmetoden, men för nybörjare anbefalles
renaveln, d.v.s. avel med rasrena, obesläktade
djur. Kaninen är avelsduglig vid 7—10 mån.
ålder och kan sedan användas, tills den blir
3%—4 år. För 8—10 honor behövs 1 hanne.
När honan är brunstig, placeras hon i
hannens bur och avlägsnas omedelbart efter
betäckningen. 14 dagar senare provas hon
genom att åter insläppas till hanen. Om hon då
är ovillig och pipande springer undan, är hon
dräktig och får återvända till sin bur, som då
— 1088 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
