Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kansas-Nebraska-frågan - Kanshitsu - Kansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANSLER
kriget K. blev aktuell genom ett förslag,
framlagt i samband med en järnvägsfråga, av S. A.
Douglas. Förslaget innebar, att
Missourikomp-romissen av 1820 skulle upphävas samt att det
dittills ej organiserade
Kansas-Nebraska-områ-det skulle uppdelas i två territorier, av vilka
ett, Kansas, beräknades skola upplåtas för
slaveri. Förslaget medförde en storm av ovilja
i de ”fria” staterna men blev 1854 lag. Folk
från sydstater och nordstater kappades om att
taga Kansas i besittning; blodiga strider
upp-stodo där, och två olika författningar antogos.
Förhållandet mellan norden och södern
spändes till bristningsgränsen. Bland nordens och
nordvästerns demokrater gjorde sig starkt
missnöje mot Douglas gällande — en grupp
anti-nebraskademokrater bröto sig ut —, och då
Douglas 1860 ville bli partiets kandidat, såg
han sig tvungen att med bibehållande av sin
ställning i K.-N.-f. taga parti för Kansas’
anti-slaverimän. Så följde brytningen mellan
nord-och sydstatsdemokraterna, republikanen
Lin-colns seger vid presidentvalet, sydstaternas
secession och inbördeskriget. Se vidare
Förenta staterna, sp. 810—812. B.
Kanshitsu, se Japan, konst.
Kansler, en i flertalet civiliserade stater
förekommande hög ämbetsman med skiftande
uppgifter i de olika länderna. Namnet går
tillbaka till senantikens romare. Hos dem var
cancella’rius en underordnad tjänsteman, som
vid ett skrank, cance’lli, av allmänheten
mottog ansökningar och böneskrifter att överlämnas
till en högre ämbetsman, domare el. dyl. De på
romersk grund uppvuxna germanrikena
övertogo den romerska förvaltningsapparaten, och
från äldre medeltid omtalas k. bland
germankonungarnas medhjälpare ss. skrivare vid
utfärdande av kungl. brev och aktstycken.
Småningom blev k. titel för regeringskansliets chef.
Även andra världsliga el. andliga stormän hade
egna k., som ombesörjde deras brevväxling.
Länge utsågos därtill endast män ur det andliga
ståndet, enär endast dessa ägde nödig
bildning för värvet. Från 819 var k. i
franker-riket själv en förnäm herre, som spelade en
stor politisk roll och fyllde en nutida ministers
uppgifter. Hans ledning av kansliet blev nu
endast nominell. Från 870 knöts titeln k. till
ärkebiskopen av Salzburg, sedan till
ärkebiskopen av Mainz, som med få avbrott var k. i
Tyska riket ända till 1803. För resp. Italien
och Burgund voro ärkebiskoparna av Köln
och Trier titulär-k. De verkliga göromålen
handhades av ställföreträdare, vice k. el.
pro-tonotarier. För sina österrikiska arvländer
skapade Ferdinand II 1620 en särsk. hov-k., ett
bruk, som andra tyska furstar tidigare följt.
— 1113 —
Vid upprättandet av Nordtyska förbundet 1866
gavs titeln förbunds-k. åt den ledande
ministern i förbundet, och 1871 fick Tyskland en
riks-k. (se d.o.) som rikets förste minister
med vidsträckt befogenhet. Efter tyska
författningsändringen 1918 är riks-k. ordf, i
riksregeringen. I Österrike kallas nu
ministerpresidenten för förbunds-k., och i Schweiz föres
denna titel av chefen för förbundskansliet. —
I Frankrike var ärkebiskopen av Reims
konungens k. till 1237 och spelade stor politisk
roll. Sedermera innehades ämbetet av jurister
(se C h a n c e 1 i e r); det upphävdes vid
revolutionen 1790. — Till England infördes
k.-ämbetet av Edvard Bekännaren och blev en fast
inst. genom den normandiska erövringen 1066.
Från början ända till 1300-talet tillhörande
andliga ståndet, var k. här på en gång
konungens själasörjare, ordf, i Curia regis,
justitie-och finansminister. Sin främsta insats gjorde
k. i England som domare och skapare av
equity (se d.o.) med, till 1873, en egen
domstol, chancery. Lord-k. är ännu alltjämt
Englands högste domare och leder från sin
”ullsäck” överhusets förhandlingar. Under
Henrik III (1216—72) skildes skattkammaren
(ex-chequer, se d.o.) från kansliet (chancery) och
en särsk. chancellor of the exchequer kom till.
Denne är nu Englands finansminister. — I de
nordiska länderna uppträda k. som en
efterbildning av utländska förhållanden, i
Danmark på 1100-, i Sverige på 1200-talet. Urspr.
voro de konungarnas biktfäder och
föreståndare för rikskanslierna. Genom Andreas
Sune-sens överlägsna förmåga torde k:s ställning i
Danmark ha stärkts, och till reformationen
1536 voro biskoparna av Roskilde k. där.
Sedermera användes bildade lekmän, bl.a. Arild
Huitfeldt. 1730 försvinner k.-ämbetet definitivt
i Danmark. I Sverige blev biskopen av
Strängnäs under medeltiden i regel k. Han
förvarade rikets registratur (regi’strum regni)
och rikssigillet. Sedan besattes ämbetet ej
vidare. Gustav Vasa anlitade sina enskilda
tjänare ss. k., t.ex. Olaus Petri och von Pyhy.
Erik XIV och Johan III sökte uppliva
k.-ämbetet i Nils Gyllenstierna el. hans
ställföreträdare, Erik Sparre, med titel hov-k. men utan
varaktigt resultat. En pånyttfödelse ägde rum
1611, då Gustav II Adolf utnämnde Axel
Oxenstierna till ”sin och rikets k.”. Oxenstierna
omdanade kansliet (kansliordning 1626, R.F. 1634)
och lyfte k.-ämbetet genom sin överlägsna
personlighet till det ledande ämbetet i riket; efter
konungens bortgång samlades alla viktiga
avgöranden i Oxenstiernas hand, vilket fortfor
ända till hans död 1654. Sedermera
minskades k.-ämbetets betydelse, det stod någon tid
— 1114 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
