Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kirurgi - Kirurgiska societeten - Kirwan - Kis - Kis (mineralogi) - Kisa - Kisbränder - Kisch - Kisch, Egon Erwin - Kisel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIRURGISKA SOCIETETEN
talets sista decennier. — Olof af Acrel räknas
som den sv. k:s fader, och på hans initiativ
tillkom 1752 Serafimerlasarettet i Stockholm.
Vid den moderna k:s genombrott verkade i
Stockholm John Berg, i Uppsala K. G.
Len-nander och i Lund J. Borelius. — 1929
bildades Svensk kirurgisk förening, en
sammanslutning för vetenskaplig forskning, och
1933 Svenska kirurgförbundet, en
facklig sammanslutning. N.Lbg.
Kirurgiska societeten, se Karolinska
institutet.
Kirwan, ett rött Bordeauxvin (se d.o.).
Kis [kij] (ung.), liten; vanligt i geografiska
namn.
Kis (ty. Kies), miner., bergsv., en från tyskan
härledd benämning, dels på bestämda mineral,
svavelkis, kopparkis m.fl., dels (i plur.) på
dessa mineral som grupp betraktade. K. äro
föreningar av svavel, S. (mera sällan arsenik,
As, el. antimon, Sb), med järngruppens
metaller, framförallt järn, kobolt och nickel, i
mindre grad med koppar. K. ha metallglans
och genomgående ljusa färger, gult,
rödak-tigt, även vitt och ljusgrått, med mörkt streck;
de ha stor hårdhet (i allm. 5—6) samt äro
spröda och föga klyvbara. — Kis i allm.
utan närmare bestämning användes i handel
och teknik som benämning på svavelkis. K.A.G.
Kisa. 1) S:n i Kinda hd, Östergötlands län,
v. om Äsunden; 234,7» kvkm., därav 211,io land;
3,978 inv. (1932), därav 1,352 i K.2); 21,17 kvkm.
åker (1927; lO,o°/o av landarealen), 164,58 kvkm.
skogsmark. Egendomar: Mjölsefall, Föllingsö,
Harg och K. gästgivargård. — Pastorat: V.
Ene-by och K., Kinds kontrakt, Linköpings stift.
J.C.
2) Municipalsamhälle i K.I), vid Kisaån och
ö. centralbanan (Hultsfred—Linköping); 2,12
kvkm.; 1,352 inv. (1932). K. är tingsställe och
sedan gammalt Kinds hd:s viktigaste
handelsplats med lasarett och flera mindre industriella
anläggningar, ss. garveri, gjuteri, bryggeri,
snickerifabriker, kvarnar, tegelbruk.
Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet
2,903,500 kr.; till kommunal inkomstskatt
taxerad inkomst 1,152,840 kr. (1931). J.C.
Kisbränder, tekn., den återstod, huvudsaki.
bestående av järnoxid, som blir kvar av
svavelkis, sedan denna undergått oxiderande
röstning och svavlet fullst. oxiderats och
utdri-vits för användning i kemisk industri. Då i
många fall den svavelkis, som användes i
tekniken, innehåller koppar, vilken stannar kvar
i k., har man, när kopparhalten är
tillräcklig, tillgodogjort sig denna genom klorerande
röstning och urlakande av kopparn (se d.o.).
Återstoden av järnoxiden, s.k. purple ore, kan
— 463 —
användas som järnmalm och briketteras i
regel. I Sverige användes vid ett flertal
sva-velsyrefabriker kopparhaltig svavelkis, delvis
från Sulitelma, och k. av dylik art förarbetas
för utvinning av koppar och purple ore, t.ex.
i Kopparverket i Hälsingborg. K.A.G.
Kisch, se Kis j.
Kisch [kiJ], Egon Erwin, tysk förf. (f.
1885), numera prof, i ”tidningsvetenskap” i
Charkov, har skrivit kåserier, ”Der rasende
Reporter” (1925), essayer, ”Klassischer
Journalismus” (1923), en del romaner och
teaterstycken samt reseskildringarna ”Zaren, Popen,
Bolschewiken” (1927), ”Paradies Amerika”
(1930) och ”Asien gründlich verändert” (1932).
A.Bd.
Kisel, sili’cium, är ett icke metalliskt
grundämne, som ingår i jordskorpan med c:a %
av dennas vikt. K. förekommer icke i fri
form utan i mineral bundet vid syre, dels
som kiseldioxid, vanl. kallad kiselsyra, SiO2
(kvarts etc.), dels som silikater, mer el.
mindre komplicerade salter av kiselsyra (se d.o.).
K. förekommer i nästan alla växter och även
i djurkroppen. — Elementet k. isolerades
1823 av Berzelius, som benämnde det k.,
vilket namn användes för syreföreningen, medan
silicium användes för det fria elementet och
för största delen av dess övriga föreningar.
Urspr. framställdes elementet genom
reduktion av siliciumklorid, SiCL, med metalliskt
kalium el. natrium; numera sker det genom
reduktion av kvarts med magnesium, tekniskt
med kol el. kalciumkarbid i elektrisk ugn el.
också enl. Goldschmidts termitprocess. K.
erhålles ant. som ett brunt, i vatten olösligt
pulver el. som metallglänsande svarta oktaedrar,
som smälta vid 1,414°C. K:s kemiska tecken
är Si, dess atomvikt 23,os, spec. v. 2,35, valens
4; dess plats i det periodiska systemet är i
grupp IV mellan kol och titan, dess atomn:r
är 14, och det har tre isotoper med
atomvikterna 28, 29, 30. Att k. har släktskap med
kol, framgår tydligt därav att det kan ingå i
st.f. kol i ett flertal organiska föreningar, t.ex.
i kok äten silicometan och -etan,
motsvarande metan och etan. Släktskapen med titan
framgår av kiselsyrans analogi med
titansy-ran, så att de företräda varandra i mineral;
dock är titansyran svagare syra än kiselsyran.
— Av k:s föreningar är kiseldioxiden den
viktigaste, och av övriga må nämnas fluorkisel
och kiselkarbid. Fluorkisel, SiF4,
uppstår, då kiseldioxid el. silikat angripes av
fluorvätesyra, och är en gas, som i lösning med
vatten och fluorväte bildar
kiselfluor-vä tesyra, en haloidsyra av formeln H2SiF6;
dennas salter, fluosilikater el. fluater, ha fått
— 464 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
