Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleopatra - Kleopatras nålar - Klepp - Klepsydra - Kleptomani - Klercker, af, ätt - Klercker, 1. Carl Nathanael af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEOPATRAS NÅLAR
andre broder och medregent, Ptolemaios XIII,
för att i dennes ställe insätta den 3-årige
Cæsa-rion under namnet Ptolemaios XIV (enl.
egyptisk statsrätt kunde en kvinna formellt ej
regera ensam). Från år 41, då K. i Tarsos
sammanträffade med Antonius, är hennes öde
oupplösligt länkat till dennes, varvid såväl
erotik som politik spelade in. I den
lidelsefulle, för kvinnlig fägring känslige triumviren
fann K. ett ypperligt redskap för sina planer
att trygga sitt rikes självständighet och sin
dynastis makt, Antonius åter såg i K. ej blott
den sensuellt lockande kvinnan utan även
medlet att vinna herraväldet över det rika
Egypten och att i ö. upprätta en monarki av
hellenistisk typ. Redan år 36 förmälde han sig med
K. Brytningen med Octavianus blev oundviklig
(jfr Antonius). Efter slaget vid Actium
(31) flydde K. med sin ”prinsgemål” till
Alexandria, där hon följ, år föll i Octavianus’
händer och, för att ej behöva figurera i
dennes triumftåg, tog sig själv av daga, enl.
traditionen genom bettet av en giftig orm,
insmugglad till den strängt bevakade drottningen
i en korg med fikon. Av hennes barn med
Antonius blev äldste sonen avrättad, 2 söner
och en dotter upptogos i Octavianus’ familj.
— K. gäller för en av forntidens skönaste
kvinnor. Dock är t.ex. Plutarchos’ omdöme i
denna punkt mera reserverat, och att döma av
myntbilder synas hennes anletsdrag ej ha varit
i eg. mening sköna. Hennes makt över
männen förklaras främst av den sällsporda charm,
som enl. samstämmiga vittnesbörd präglade
hennes väsen. Bl.a. framhålles särsk. den
förtrollande klangen hos hennes stämma.
Intelligent och energisk, högt bildad (i sht
språkkunnig), ränkfull och utan
samvetsbetänkligheter i valet av medel, var hon i politiken en
farlig motspelerska. — Litt.: A. Weigall, ”The
life and times of Cleopatra” (1914; sv. övers.
1924); C. Lindskog, ”Grekiska kvinnogestalter”
(1922); K. v. Francken, ”K. och hennes
samtid” (1923). H.Sj.
Kleo’patras nålar kallades två obelisker,
vilka, urspr. stammande från 1500-talet f.Kr.,
redan under romersk tid från Heliopolis flyttats
till Alexandria och sedan därifrån som gåvor
bortförts, den ena till England, där den sedan
1878 pryder Thames embankment i London,
den andra till U.S.A., där den nu står vid
Metropolitan museum, New York. E.W.
Klepp, hd i Rogaland fylke, Norge; 115,07
kvkm.; 3,807 inv. (1930); bildar en del av
Jæ-ren. W.P-n.
Klepsy’dra, se Vattenur.
Kleptomani’ (till grek. kle’ptein, stjäla, och
mani’a), sjuklig drift att stjäla, ett vid
med
född psykisk degeneration någon gång
förekommande symtom. Utmärkande för k. är
frånvaron av normalpsykologiska motiv för stölder
na: det som lockar de kleptomana — icke sällan
personer i god ekonomisk och social ställning
— är själva stöldhandlingarna, icke de stulna
föremålen i och för sig, och stöldbegäret kan
vara ensidigt inriktat på ett visst slag av
föremål, t.ex. böcker, skodon, toalettartiklar.
Driften att stjäla framstår ofta för den kleptomane
som oemotståndligt tvingande impulser, vilkas
undertryckande framkallar stark ångest, under
det att impulsernas omsättning i handling
utlöser känslor av vällust och tillfredsställelse. K.
anses vara vanligare hos kvinnor än hos män
och kan ibland framträda anfallsvis i samband
med havandeskap el. menstruation. T.V.Sn.
Klercker, a f, från handlanden i Ystad
Reinhold Klerck (1633—92) stammande ätt. K. 1)
jämte 2 bröder adlades 1780; den förstn. blev
friherre 1809, men hans ättegren utslocknade
1868. C.
1) C a r 1 N a t h a n a el af K., militär,
friherre (1734—1817), prästson från Skåne, gick
efter studier i Lund
1751 i krigstjänst,
blev 1761 löjtnant vid
arméns flotta, 1775
major, 1777
överstelöjtnant, 1788
överste, 1795
generalmajor, 1805
generallöjtnant, 1809 general. K.
utmärkte sig vid flera
tillfällen under
pommerska kriget och
nedlade sedermera ett
nitiskt och
förtjänst
fullt arbete vid finska
landrekognoscerings-verket, vars chef han 1780 blev. 1791
ställdes även den finska sjörekognosceringen
under K:s ledning. 1789—90 inlade han stora
förtjänster om skärgårdsflottans reparation och
förstärkning, 1791—95 och 1797—1801 var han
kommendant på Sveaborg, 1803—07 t.f.
generalbefälhavare i Finland. Då Klingspor vid
krigsutbrottet 1808 var frånvarande, övertog K.
befälet i Finland och vidtog med stor kraft och
beslutsamhet åtgärder för arméns mobilisering
och fästningarnas sättande i försvarstillstånd.
K:s mindre lyckligt valda försvarsställning vid
gränsen genombröts emellertid strax av
ryssarna. Hans plan att därpå vid Tavastehus våga
en avgörande strid hade sannolikt lett till
arméns undergång men kom på gr. av Klingspors
ankomst ej till utförande. Under de följ. mån.
var K:s inflytande obetydligt. 7/s fick han åter
överbefälet men såg sig 19/ii tvungen att
av
— 527 —
— 528 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
