Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokvagn - Kokytos - Kol, C (grundämne) - Kol, kolh (folkgrupp) - Kol (konung) - Kolahalvön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOKYTOS
ställare och anspänd med 2 el. 4 hästar.
Vintertid kunna kokanordningarna avmonteras
och anbringas på släddon. Till utrustningen
höra även värmeisolerande lådor, i vilka de
mindre kokkittlarna kunna klövjas på hästar
el. ock på annat sätt transporteras, varvid
innehållet bevaras varmt. E.O.B.
Koky’tos, grek, myt., en av underjordens
floder, bildad av de dödas tårar. Vid K:s’
stränder irrade obegravda människors själar omkr.
i 100 år. W.N.
Kol, C, grundämne, atomvikt 12,oo, atomn:r
6, smältpunkt c:a 4,000°. K. förekommer i
naturen i form av karbonater, särsk.
kalcium-karbonat. Tillsammans med väte, syre och
flera andra grundämnen finns k. i de
organiska föreningar, varav djur- och växtvärlden
uppbyggas. I luften förekommer k. i små
mängder i form av kolsyra (O,o3°/o). A n t r
a-cit, stenkol och brunkol bestå av c:a
94,80, resp. 70 °/o k. K. förekommer i fritt
tillstånd i 3 olika former, näml.: diamant,
grafit (se d.o.) och a m o r f t k. I amorft
tillstånd är k. ett svart, lätt ämne, vars
egenskaper något variera efter
framställningsmetoden. Som ex. på amorft k. kunna nämnas
t r ä k o 1 och koks, som framställas
genom torrdestillation av trä, resp, stenkol.
Träkol och särsk. koks innehålla förutom
amorft k. en del aska. Askfritt amorft k. är
t.ex. sockerkol, som erhålles vid
tGrr-destillation av socker; även kimrök (se
d.o.) är amorft k. — Utmärkande för amorft k.
är dess förmåga att adsorbera andra ämnen.
Träkol har således tidigare använts till att
avlägsna illaluktande ämnen ur vatten. Denna
stora adsorptionsförmåga beror på amorft k:s
stora porositet och därmed följ, stora yta.
Medicinskt k., som användes för att
avlägsna skadliga ämnesomsättningsprodukter ur
matsmältningskanalen, och gasmaskkol
(se Aktivt kol) äro i allm. träkol,
aktiverat på spec. sätt och som därvid erhållit en
mycket stor adsorptionsförmåga. Ben-, d j u
r-och b 1 o d k o 1 framställas genom
torrdestillation av ben-, resp, slakteriavfall; användas
för avfärgning av lösningar. — K. angripes
icke av utspädda syror el. baser. Koncentrerad
svavel och salpetersyra reduceras lätt av amorft
k. i värme. K:s affinitet till syre, med vilket
bildas oxiderna koloxid, CO, och
kolsyra (se d.o.), CO2, är mycket stor, varför
det användes för utreducering av tunga
metaller. Vid upphettning i luft antändes amorft k.
vid 400—500°. Till andra grundämnen har k.
i allm. ringa affinitet. Flera metaller giva dock
vid högre temp. karbider. K. förenar sig
vid högre temp. med vätgas till a c e t y 1 e n,
— 731 —
C2II?, och med Kvävgas till c y a n, (CN)2
Affiniteten till svavel är större under bildning
av k o Is va via (se d.o.). — Antalet
k.-föreningar är mycket stort, och de flesta
härledas av 4-värt k. Bland föreningar av 2-värt k.
är endast koloxiden (se d.o.) av större
betydelse. K. kan icke endast förena sig med andra
element utan tycks nästan obegränsat kunna
binda sig självt, vilket har till följd, att
antalet k.-föreningar är oerhört stort. Man har
därför valt att behandla dessa föreningar i den
s.k. organiska kemien,
kolföreningarnas kemi. G.J.
Kol, k o 1 h, indisk folkgrupp, se M u n d a.
Kol, konung o. 1170, skall enl.
Västgötala-gens kungakrönika ha kämpat med och
av-dagatagits av konung Knut Eriksson. Den
äldsta Uppsalalängden (seKonungalängder)
förklarar, att vid samma tid som Knut
Eriksson sades även K. vara konung. K. anses
tillhöra den sverkerska ätten. — ”Langfedgatal”
uppför en kung K. före Sverker d.ä., betraktar
honom tydl. ss. Sverkers far och säger, att han
även kallades Erik Ärsäll — en person, som i
äldre isländsk litteratur säges vara en av
Sveriges sista hedniska kungar. Alla dessa
uppgifter i ”Langfedgatal” torde vila på oriktig
kom-binering av äldre sv. och isländska
källupp-gifter. B.
Kolahalvön, i n. Ryssland, begränsas i n.
och ö. av N. ishavet, i s. av Vita havet och
Kandalaksviken. Den sträcker sig från 66° till
70° n.br. Halvöns längd är ung. 400 km.,
bredden 250 km. Det inre av K. är i v. starkt
kuperat. Bergskedjan Umptek når sålunda
över 1,200 m.ö.h., Lujaururt, Vuojim m.fl. över
1,000 m. ö. delen bildar en högplatå med en
medelhöjd av 130—150 m.ö.h. I geologiskt
avseende ansluter sig K. till Fennoskandia.
Halvön är rik på sjöar och kärrmarker. Bland de
största sjöarna märkas Imandra, Umpjaur och
Nuortijärvi, bland floderna Tuloma, som
mynnar i en vik av N. ishavet, Kolafjorden, vidare
Ponoj, som utfaller i Vita havet, och Niva i
Kandalaksviken. N. delen av K. består av
skoglös tundra, därpå följer ett björkskogsbälte
och i s. stora barrskogar. — K. utgör en del av
R.S.F.S.R. och bildar jämte det till Finland
gränsande området distriktet Murmansk, areal
c:a 145,000 kvkm. med 23,006 inv. (1926).
Kusten vid Ishavet kallas Murmankusten. Av
befolkningen voro 16,719 ryssar, 1,797 finnar,
1,708 lappar och 414 östkarelare. Huvudstad
är Murmansk vid Kolafjorden, 8,777 inv. (1926).
Den har en isfri hamn och utgör ändpunkten
för en under världskriget byggd järnväg från
Leningrad, övriga städer: Alexandrovsk och
Kola. Huvudnäringar äro skogsavverkning,
— 732 —
Artikla •, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
