Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoböcker - Kyrkobön - Kyrkoegendom, kyrkogods - Kyrkofader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOFADER
eget kyrkobokföringsdistrikt, varvid pastor i
distriktet får övertaga ansvaret med böckernas
förande. Den viktigaste av k. är
församlings-boken, i vilken alla i församlingen bosatta i
regel skola bokföras. Den har 18 kolumner,
varest anteckningar göras t.ex. ang. varje
persons namn, yrke, födelseår och födelsedag,
födelseort, vaccination, tid för äktenskaps
ingående, tid för äktenskapsskillnad, när
inflyttning till församling ägde rum,
kristendoms-betyg vid konfirmation, nattvardsgång,
bevistande av husförhör, värnpliktsförhållande,
utflyttning från församlingen, död o.s.v. Jfr
Kyrkoskrivning. D.H-r.
Kyrkobön, i kyrkohandboken (se d.o.)
upptaget böneformulär, särsk. den s.k. allmänna
k., som läses från altaret efter kungörelserna
från predikstolen. Vid pågående riksdag el.
kyrkomöte läsas särsk. förbönspartier, likaså
för nattvardsungdomen under tiden för
konfirmandundervisningen. Sedan 1930 finnas 3
alternativa allmänna k., utom litanian (se
d.o.). K.G-w.
Kyrkoegendom, kyrkogods. Under
medeltiden förvärvade de kyrkliga inst.,
sockenkyrkor, domkyrkor, kloster, domkapitel,
präst-och biskopsbord, betydande egendom, till stor
del genom gåvor. Vad sockenkyrkorna angår,
föreskrevo emellertid landskapslagarna, att
viss jordegendom, avsedd för prästens
underhåll, skulle genom ”skötning”, den medeltida
formen för laga fång, överlämnas till
kyrkan som villkor för dennas invigning. Detta
förutsatte, att sockenkyrkan betraktades som
en juridisk person, vilken jämväl var ägare
till den mark, varpå kyrkan var uppförd, till
själva kyrkobyggnaden med dess inventarier,
stundom även till jord, som skänkts till
kyrkan. Prästbordet (se d.o.) har senare stundom
betraktats som en från sockenkyrkan skild
juridisk person, som kunnat i sin tur förvärva
egendom. Sådana till prästbordet hörande
hemman kallas stom- el. mensalhemman.
Under den senare medeltiden medgavs
skattefrihet för all kyrkojord, och denna tillväxte
hastigt i omfattning. — Enl. Västerås recess
(1527) skulle biskoparnas, domkyrkornas,
domkapitlens och klostrens överflödiga egendom
disponeras av Kronan. Medan klostren helt
upphörde och domkapitlen förlorade sin
gamla karaktär av egendomsbesittande
korporationer, ha biskopsborden och domkyrkorna
alltfort betraktats som juridiska personer, ehuru
deras egendom till största delen fråntagits dem.
Utöver vad som i Västerås recess bestämts,
konfiskerade Gustav Vasa på 1540-talet så gott
som alla sockenkyrkornas hemman och
prästhemman, utom de eg. prästgårdarna. I det
nuv. Sverige finnas därför sådana eg. endast
i de gamla danska provinserna, liksom Lunds
domkyrka ensam bevarat någon väsentlig del
av sin medeltida egendom. Rätten till den
återstående k. garanterades emellertid genom
privilegierna för prästerskapet, senast genom
de delvis ännu gällande privilegierna av 1723.
Alltsedan 1724 har emellertid kyrkojordcn i
jordeböckerna upptagits under kronotiteln.
Detta avser dock endast att beteckna denna
jords publika karaktär, icke att fastslå någon
Statens äganderätt till densamma. Den rätt att
själva disponera över prästlönejorden, som
tidigare tillkom prästerna, har i samband med
regleringen av prästerskapets löner fått vika
för en centraliserad förvaltning. Med avseende
på skogen skedde detta delvis redan i
samband med 1862 års lönereglering, med
avseende på jordbruket genomfördes obligatorisk
utarrendering i följd av 1910 års lönereglering.
Genom 1932 års lagstiftning om de prästerliga
lönetillgångarnas förvaltning har skötseln både
av jord och skog anförtrotts åt pastoraten
under kontroll av boställsnämnder och
stifts-nämnder. Genom prästlöneregleringarna (se
d.o.) har i kyrkofonden (se d.o.) en stor
central kyrklig tillgång uppstått, som dock icke
kan betecknas som k. i eg. mening. Till k. äro
däremot att räkna de kyrkokassor, som
uppstått genom avkastningen av kyrkojord el. på
annat sätt. Om dessas användning gåvos särsk.
föreskrifter i kungl. cirkulär 1886. — Litt.:
E. Schalling, ”Den kyrkliga jordens rättsliga
ställning i Sverige” (1920). Y.B.
Kyrkofader (lat. pater eccle’siæ), teologisk
förf, från kyrkans första årh., senare än de
apostoliska fäderna (se d.o.). Ss. de sista k.
betecknas ofta i Västerlandet Gregorius den
store (d. 604), i Orienten Johannes
Damasce-nus (död o. 754); stundom räknas även senare
förf, till k. Protestantisk patristik (forskningen
om k:s liv och skrifter) sysslar med alla, som
haft betydelse för den tidigare kristna
lärout-vecklingen. Enl. katolsk uppfattning däremot
förutsätter beteckningen k. renlärighet och
heligt liv samt kyrkans erkännande, t.ex. genom
gillande citat i kyrkomötesbeslut, påvlig
skrivelse el. andra k:s skrifter. Särsk.
inflytelserika kyrkolärare (även senare än k.) kunna
av katolska kyrkan förklaras för doctor
eccle’-siæ (se Doctor). Fullständigaste uppl. av
k:s skrifter är ”Patrologiæ cursus completus”,
221 bd latinska, 162 bd grekiska skrifter, utg.
av J. P. Migne 1844 ff. Kritiska uppl. äro utg.
av Wiens akad. (”Corpus scriptorum
eccle-siasticorum latinorum”, 1866 ff.) och av
preussiska vetenskapsakad. (”Die griechischen
christ-lichen Schriftsteller der ersten drei Jahrhun-
Uppslagsbok. XVI. — 481 — — 482 —
16
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
