Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoskrivning - Kyrkoskrud - Kyrkosocken - Kyrkospråk - Kyrkostad - Kyrkostadgar - Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOSKRUD
äktenskapliga barns födelse till
barnavårdsnämnd, anmälan om faderskaps fastställande i
vissa fall, jämte andra dylika uppgifter. Till
hälsovårdsnämnder, domhavande,
provinsialläkare, Pensionsstyrelsen i Stockholm,
rullfö-ringsbefälhavare, Statistiska centralbyrån och
åtskilliga andra myndigheter insändas
regelbundet uppgifter från pastorsexp. Dessa
uppgifter ligga sedan till grund för flera
betydelsefulla samhällsåtgärder: hälsovårdsnämnderna
få genom pastorsexp. reda på, om tuberkulösa
personer avlidit, och föranstalta då om
desin-ficering, domhavandena erhålla uppgifter om
föräldrar, som avlidit och efterlämnat
omyndiga barn, och vidtaga åtgärder för bevakande
av barnens rättigheter, provinsialläkare få
underrättelse om de avlidna personernas
dödsorsak, Pensionsstyrelsen i Stockholm erhåller
varje mån. utdrag ur dödboken, varpå sedan
deras pensionsutbetalningar delvis grundas,
rullföringsbefälhavarna erhålla omedelbart
meddelande, när en värnpliktig person inflyttar
i församlingen, Statistiska centralbyrån erhåller,
varje år meddelanden ang. alla förändringar i
fråga om antalet personer, som äro
kyrkobok-förda inom församlingen, samt vilka
utflyttningar och inflyttningar, som ägt rum, vidare
utdrag ur kyrkoböckerna (se d.o.). Det är
därför ett särsk. i stora församlingar synnerligen
omfattande arbete, som åligger prästerskapet
i expeditionelit hänseende. — Litt.: A.
Lysan-der & G. Forkman, ”Kyrkobokföringen” (1929).
D.H-r.
Kyrkoskrud, se Kyrklig skrud.
Kyrkosocken, beteckning för en socken (se
d.o.) ss. kyrklig organisationsenhet. I st.f. k.
användes numera i regel benämningen
församling (se d.o.) el. kyrklig kommun (se
Kommun). A.M-n.
Kyrkospråk kallas det språk, som användes
för liturgiskt bruk (k u 11 s p r å k) el. i
kyrkorätten, i den mån det skiljer sig från landets
eget el. utgör en äldre, annars obrukad form av
detta. Romersk-katolska kyrkans k. är i
Västerlandet den romerska kejsartidens latin
(jämte många nybildningar, kyrkolatin), med henne
unierade (se d.o.) kyrkor i Orienten använda
gammalsyriska, gammalarmeniska,
gammaletiopiska, koptiska ss. k. Den ortodoxa
kyrkan har icke något särsk. k. utan använder de
inhemska språken, ofta i en äldre form. Försök
ha dock gjorts att få grekiska (som användes
i det grekiska patriarkatet och i Grekland)
fastställd ss. k. S.N.
Kyrkostad, se Kyrkstad.
Kyrkostadgar. Medan kyrkolag i eg. mening
stiftas av konung och riksdag med
kyrkomötets bifall, äger konungen enl. sedvanerätt ut-
— 499 —
Artiklar, som icke återfinnas
färda k. Om denna rätt kan anses inbegripen
i den ”ekonomiska lagstiftningsmakt”, som enl
R.F. § 89 tillkommer konungen, är omstritt.
Till k. räknas såväl spec. föreskrifter ang.
till-lämpning av gällande lag som liturgiska stad
ganden. I fråga om ändringar i kyrkans
böcker skall dock enl. hävd kyrkomötets mening
inhämtas. Y.B.
Kyrkostaten, fordom stat i Italien, regerad
av påven ss. världslig suverän, omfattade före
1860 o. 41,000 kvkm. och hade o. 3,125,000 inv.,
indelades i provinser och legationer, de sistn.
vidare i delegationer. K. nådde före 1860
utmed Adriatiska havets kust upp till Pos
mynning i n.; sydgränsen gick här fram ung.
utmed floden Trento. Från Adriatiska havet
utbredde sig K. ss. ett brett bälte över mellersta
Italien mot s.v. till Tirrenska havet. Utmed
dess kust sträckte sig K. i s. ned till
Gaetabuk-ten, i n. nådde den nästan upp till Monte
Ar-gentario; sålunda var den nordligaste
punkten av K:s västkust belägen sydligare än den
sydligaste punkten av dess ostkust. — Grunden
till K. lades under 700-talets senare del genom
gåvor från frankiska konungarna Pippin den
lille och Karl den store till påvestolen av
områden, som de förvärvat av langobarderna och
som tidigare varit i bysantinsk ägo. Genom
dessa gåvor (den pippinska och karolingiska
donationen) blev påven herre över exarkatet
Ravenna, dukatet Rom, Pentapolis m.m. Ss.
patri’cius var den frankiske konungen Roms
beskyddare och hade därmed en viss
överhöghet även över K.; efter Karl den stores
kejsar-kröning 800 innehade han däröver ss. kejsare
även den högsta formella överhögheten, som
förut innehafts av kejsaren i Konstantinopel. I
och med det karolingiska rikets förfall miste
denna överhöghet all betydelse, och påven blev
rellt självständig; han nedsjönk till en italiensk
småfurste och indrogs helt i den italienska
politiken. K. minskades i omfång och betydelse.
Ej heller under det skede, som följde efter Otto
den stores inblandning i Italiens affärer och
som utmärktes av påvestolens beroende av
kejsarmakten, ägde K. någon större betydelse.
Först Gregorius VII erhöll i de i s. Italien
bosatta normannerna trogna och dugliga
bundsförvanter, och fr.o.m. 1000-taIets mitt gick
påvemakten ansenligt framåt. Detta återverkade
även på hans världsliga makt och olika
italienska områden blevo länsstater under påven. Efter
det att vid mitten av 1100-talet Arnold av
Bres-cia (se denne) gjort ett försök att förvandla
Rom till republik, var påvens herravälde över
K. i stort sett obestritt. K. utvidgades under
In-nocentius III men förföll under 1300- och
1400-talen. Under den babyloniska fångenskapen
— 500 —
under K, torde sökas under G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
