Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkotionde - Kyrkoton(art)er - Kyrkotukt - Kyrkovaktare (kyrkoväktare, kyrkovaktmästare) - Kyrkovallen (el. kyrkbacken) - Kyrkovisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOTON(ART)ER
Vasa till Kronan — endast en del därav blev
kvar i den (numera avskrivna) s.k. vin- och
byggnadssäden. I Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän fanns däremot vid den sv. erövringen
k. som en kyrkornas inkomst, ehuru anslag
därav beviljats till olika ändamål. I dessa landskap
har k. avskrivits fr.o.m. 1900. Y.B.
Kyrkoton(art)er, beteckning för de medeltida
skalor, inom vilka alla liturgiska melodier
(gregoriansk sång) ansågos röra sig (jfr B e r
n-hardavClairvaux). Så länge tonkonsten
var enstämmig och huvudintresset även inom
polyfonin (se d.o.) gällde ett melodiskt skeende,
kunde k. räcka som teoretisk förklaringsgrund,
men ej så efter harmonikens utveckling till
bestämmande faktor vid musikalisk konception
(jfr To na lite t). Det är den iriske
liturgi-kern Flaccus Alkuin (d. 804), som först i
Europa avhandlade k., 4 autentiska och 4 plagala,
väl i överensstämmelse med bysantinsk
indelning i 8 tonsläkten, 4 ”höga” och 4 (ett
kvintintervall lägre belägna) ”låga”. Den anonyma
traktaten ”Alia musica” (jfr H u c b a 1 d)
förband k. med gammalgrekiska benämningar,
dorisk, frygisk, lydisk, mixolydisk tonart;
Glare-anus (se denne) tilläde ytterligare 2 skalor, den
joniska och eoliska, jämte var sin sidoform.
C.A.M.
Kyrkotukt. Den äldsta kyrkan hävdade i
anslutning till Matt. 18:15—17 sin rätt att för
alltid utesluta en uppenbar syndare ur
församlingens gemenskap. Efter hand öppnades dock i
samband med botväsendets (se Bot) utveckling
möjlighet till återupptagande, även efter svåra
synder. De viktigaste straffgraderna i den
medeltida k. voro det mindre bannet (jfr
Bannlysning) (uteslutning från nådemedlen) och
det större bannet (fullst. utstängning ur
kyrkan). Dessa tuktmedel övertogos i den sv.
reformerade kyrkan och kvarstå även i 1686 års
kyrkolag. Det större bannet kom dock helt ur
bruk, och det mindre blev i form av uppenbar
skrift (jfr K y r k o p 1 i k t) mera ett världsligt
straff än ett medel för utövande av k. Under
1600-talet och senare kom dock en omfattande
k. med avseende på oordningar vid gudstjänsten
och förseelser, som icke föllo under den
borgerliga rättskipningen, att utövas av
prästerna tillsammans med församlingarnas organ
(sockenstämmor, sexmän, kyrkoråd). Därvid
kommo en rad olika straff till användning, ss.
böter, sättande i ”stocken” m.m. Också denna
form av k. upphörde på 1800-talet. Om än
kyrkoråden fortfarande ha att vaka över
religionens och sedernas vård, har praktiskt taget all
k. genom yttre tvångsmedel upphört. Den
nutida kyrkan har i detta som andra avseenden
endast att lita till ordets makt. Förseelser av
präster med avseende på deras ämbete dömas
enl. lagen om ämbetsbrott av präst av % 1889.
I den reformerta kyrkan har k. alltid i högre
grad än i den luterska betraktats som en för
kyrkan väsentlig funktion. — Litt.: E. G. Bring,
”K. enl. sv. kyrkans gällande ordning” (1865).
Y.B.
Kyrkovaktare (kyrkoväktare, k y r k
o-vaktmästare) utses av kyrkorådet bland
Kyrkovaktare i uniform. Leksands kyrka.
3 av kyrkoherden uppsatta på förslag. För k.
bruka särsk. instruktioner utfärdas i olika
församlingar. I regel åligger det k. att vaka över
ordning i kyrkan, ombesörja rengöring,
städning, eldning o.s.v.; ofta tjänstgöra även k.
på pastorsexp. Förr var k. stundom försedd
med en stav, varmed han genom att stöta i
golvet el. genom lätta slag kunde väcka sovande
vid gudstjänsten, varför k. ock kallades
kyrkstöt. D.H-r.
Kyrkovallen (el. kyrkbacken), platsen
närmast kyrkoporten, där prästen av ålder
hållit sockenstämma med folket och där även
andra sammankomster ägde rum. Senare
byggdes för detta ändamål sockenstugor. Enl.
Kyrkolagen kap. 2 § 5 skulle världsliga saker,
med undantag av konungens och K.B:s
tillkännagivanden, avkunnas på k. el. i
sockenstugan. A.M-n.
Kyrkovisa, beteckning för strofdikt på
folkspråk av historiskt berättande el. lyriskt
(mo
— 503 —
— 504 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
