Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kålrot (kålraps) - Kålsenap - Kåltistel - Kålund, Kristian - Kålvivlar - Kånna - Kår - Kårarvet, Gamla och Nya - Kårböle - Kårböle skans - Kårchef - Kåre - Kårsajökeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄLSENAP
besläktad med kålen men anses härstamma från
en annan art av kålsläktet, näml, rapsen,
Bra’ssi-ca Napus. K. är en tvåårig växt, som under
första sommaren bildar en kraftig knöl strax under
(delvis över) jordytan. K., som kan odlas
överallt i landet, lämnar pr ytenhet större mängd
näringsämnen än de flesta andra kulturväxter
i Norden, men rotens skarpa smak gör, att k.
numera användes allt mindre som
människo-föda, medan den har stort värde som foder.
C.G.D.
Kålsenap, Eruca’strum polli’chii (Bra’ssica
eruca’strum), av fam. korsblommiga växter, är
en i Sverige på Tåkerns stränder och på
ballastplatser sällsynt förekommande, 2—3 dm.
hög, styvhårig ört med djupt parflikat delade
blad och gulvita blommor. A.V-e.
Kåltistel, växtart, se C i r s i u m.
Kålund, Peter Erasmus Kristian, filolog
(1844—1919), fil. d:r 1879, bibliotekarie vid
Ar-namagnæanska handskriftsamlingen. K. har förf,
bl.a. det viktiga och vederhäftiga arbetet ”Bidrag
til en historisk-topografisk Beskrivelse af
Island” (2 bd, 1877—82), utarbetat ”Katalog over
den Arnamagnæanske Haandskriftsamling” (2
bd, 1889—94), en omfångsrik ”Palæografisk
Atlas” (3 bd, 1903—07) samt utg. åtskilliga
isländska sagor, t.ex. ”Laxdæla saga” (1889,
1896), allt präglat av mönstergill noggrannhet
och omsikt. I många år verkade K. nitiskt som
sekreterare i Samfundet for Udgivelse af
gam-mel nordisk Litteratur. E.H.
Kålvivlar, Ceutorrhy’nchus, äro små, 2—3
mm. långa skalbaggar av gruppen vivlar (se
d.o.) med kort, klumpig kropp och täml. långt,
oftast böjt snyte. Av de talrika arterna äro
flera svåra skadedjur på korsblomstriga
växter, ss. rovviveln (C. rapæ), som är blågrå
till färgen och lever inuti bladskaften och
stjälkarna på unga kålplantor, och k å 1 g a
11-viveln (C. pleurosti’gma), som är svart och
i sht på undersidan tätt beklädd med vitgula
fjäll och vars larv frambringar runda
gallknö-lar på rötterna, företrädesvis kring rothalsen,
av kål, rovor m.fl. korsblommiga växter. S.Bgtn.
Kånna, s:n i Sunnerbo hd, Kronobergs län,
kring Lagan, närmast s.s.v. om Ljungby, 57,so
kvkm., därav 57,os land; 674 inv. (1932; 12 inv.
pr kvkm.); 7,57 kvkm. åker (1927; 13,3% av
landarealen), 29,75 kvkm. skogsmark. Den lilla
kyrkan har den äldsta småländska kyrkotypen
väl bevarad: långhus (utan torn) och utbyggt,
lägre kor med absid. — Pastorat: Ljungby,
Angelstad och K., Sunnerbo kontrakt, Växjö
stift. M.P.;E.W.
Kår (fra. corps, av lat. corpus, kropp), enhet
av för samma uppgift verkande personer, t.ex.
balettkår, studentkår, officerskår. — Krigsv.,
självständigt mindre truppförband, vars
storlek icke medgiver indelning i bataljoner och
motsvarande förband och därför icke kan
lämpligen benämnas reg. K å r c h e f kallas chef
för sådant förband vid sv. art.,
ingenjörtrupperna, trängen och flygvapnet, ävensom för den
ena parten under fältövning. — I krig benämning
på en självständigt uppträdande styrka, ofta i
betydelsen ströv-k., fri-k. Jfr Armékår och
Sjömanskår. E.O.B.
Kårarvet, Gamla och Nya, berömda
fyndorter för mineral, belägna vid gården Stora K.,
c:a 3 km. v. om Falun. Gamla K. upptäcktes
1815 av Berzelius, J. G. Gahn och N.
Nordenskiöld och Nya K. på 1850-talet av A. E.
Nordenskiöld. Mineralen förekomma på
granit-pegmatitgångar, innehålla sällsynta element,
och mineralsällskapet erinrar mycket om före
komsterna vid Finnbo och Broddbo. Vid K.
ha funnits bl.a. gadolin;t, ortit, yttrotanalit,
fergusonit, yttrocerit, monazit, beryll, topas
och tennsten. K.A.G.
Kårböle, se F ä r i 1 a-K å r b ö 1 e.
Kårböle skans, i Hälsingland, strax nedanför
Kårböle kapell mellan landsvägen och
Ljusnan under 1600-talet anlagd skans, varav
lämningar ännu finnas. A.W.G.
Kårchef, se K å r och Sjömanskår.
Kåre (se Ka re), svag vind, se
Vindskala.
Kårsajökeln, glaciär i Jukkasjärvi s:n,
Norrbottens län, 17 km. v. om Abisko. K. består
av två delar: huvudglaciären, en 2,65 kvkm.
stor dalglaciär 812—1,550 m.ö.h., och en 1,27
Kårsajökeln.
kvkm. stor hängglaciär på höjderna ö. om
huvudglaciären. K:s rörelsehastighet är 5—7 cm
pr dygn. — Litt.: H. W:son Ahlmann & O
Tryselius, ”Der Kårsa-Gletscher in
Schwedisch-Lappland” (i ”Geografiska annaler”, 11, 1929).
S.
— 523 —
— 524 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
