Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Käkar - Käkfjärilar - Käkfötter - Käkiglar - Kägisalmi - Käla - Käle - Kälkborgare - Kälke - Kälkåkning - Källa (vatten) - Källa (socken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visceralbågar, de s.k. käkbågarna. Se
Visce-r a 1 s k e 1 e 11. H. W.
Käkfjärilar, Eriocrani’idæ och
Microptery’-gidce, två småfjärilfamiljer av mycket
ursprunglig byggnad såväl genom vingarnas fulltaliga
ribbverk och genom att vingytan utom med
fjäll är beklädd med fina kitintaggar som
genom mundelarnas beskaffenhet hos släktet
Micro’ pteryx, vars överkäkar äro bitande.
Vingarna, som ha en spännvidd av högst 16 mm.,
äro metallskimrande i guld, stålblått och
purpur. I Sverige finnas 8 arter. De stora
fläckminor, man ofta ser på björkblad, äro
åstadkomna av Eriocra’nia-\arver. E.W-n.
Käkfötter, se Kräftdjur.
Käkiglar, se I g 1 a r.
Kä’kisalmi, se K e x h o 1 m.
Käla, snickeritekn., utföra en profil (se d.o.
och Hålkäl).
Käle, se Tjäle.
Kälkborgare, små- el. småstadsborgare (utan
högre intressen), person med trångbröstad el.
småaktig syn på tingen, spetsborgare, filister.
Ordet är sannolikt en elliptisk bildning av ett
Kälkestadsborgare, d.v.s. borgare i Kälkestad,
som under 1800-talet (Fahlcrantz, Palmblad
m.fl.) stundom brukas liktydigt med
Grönköping, Kråkvinkel, Skråköping, tyskarnas
Schil-da, grekernas Abdera o.s.v.; upptaget från det
gamla uttrycket ”när Adam bodde i Kälkestad”.
Jfr Th. Hjelmqvist, ”Bibliska personers namn”
(1901). E.H.
Kälke, ett släddon, numera dels
arbetsfordon, dels lek- och sportredskap. Urspr. torde
den inom de n. is- och snöområdena ha utgjorts
av en primitiv båt (urholkad trädstam) med el.
utan kölplanka. Den av de nordamerikanska
indianerna använda toboggan (en släpa av
tunt björkträ med uppåtböjd framända) kan
även betraktas som en dylik urform av k.
Småningom försågs släpan med medar och på vissa
håll även med uppstående hörnstakar, så att
den både kunde dragas och skjutas framåt. -—
Den nu brukliga arbets-k. med långa medar och
slät brädbotten kallas drög.
Sparkstöttingen (se d.o.) är en förbättrad drög, som
mest användes som fortskaffningsmedel.
Förutom en del mer el. mindre likartade
barnkälks-typer finnas f.n. 2 slag av sports-k., näml, s k
e-leton och bobsleigh (se d.o.), vilka äro
av engelskt och amerikanskt ursprung. Jfr
I s k ä 1 k e. O.K-gh
Kälkåkning som sport började bedrivas i
Schweiz på 1880-talet och har sin hemort där
alltsedan tillkomsten av den stora
skeletonba-nan i S:t Moritz 1885 (145 m. hög och 1.231
m. lång). Först efter 1909 har man mera
allmänt upptagit k. på andra vintersportplatser i
— 529 —
Artiklar, som icke återfinnas
KÄLLA
Österrike, Tyskland, Tjeckoslovakien, Norge
och Finland. Även Sverige har i Åre en
sportbana. K. är en spännande men ingalunda
riskfri sport; hastigheter ända upp till 100 km.
i tim. kunna uppnås. Jfr S k el e ton och
Bobsleigh. O.K-gh.
Källa (eg.: den kalla; ej besläktat med ty.
Quelle), en vid jordytan skeende riklig men
sammanträngd utströmning av grundvatten,
vanl. bildande en mindre vattensamling med
ständigt till- och avlopp. Den kan vara dels
naturlig, dels tillkommen genom människans
ingripande (grävning, borrning). — De v a
r-m a k (termer) få sitt vatten från större djup
(med högre temp.) i jordskorpan (se J u v
e-nil), bli ofta rika på lösta mineralsalter och
därför eftersökta ss. hälsokällor (Aachen, Ems,
Karlsbad m.fl.). — De kalla k. komma, om
de äro goda, från så stort djup, att deras temp.
motsvarar ortens medeltemp. (s.k.
”kallkällor”), oberoende av årstidens växlingar, i
Sverige ung. 3—10°. Mängden lösta mineralsalter
(mest natrium-, järn- och kalciumsalter) är
mindre (vattnet dock i regel ”hårt”), ofta
likväl betydande (ofta s.k. hälsokällor,
hälsobrunnar, mineralkällor, t.ex. Medevi, Porla,
Barnlösa, Ronneby, alla s.k. järnkällor, Torpa
källa, koksaltkälla). — K. förekomma mest i
trakter, där ej vattengenomsläppliga jord- och
bergarter (t.ex. lera, lersten, lerskiffer)
under-lagra men helst även överlagra porösa,
vattengenomsläppliga sådana (t.ex. sand och
sandsten), under förutsättning att dessa senare i
andra högre belägna områden utgöra en för
inrinning av nederbörden utsatt markyta. På
detta sätt kunna k. ibland erhålla ett
betydande hydrostatiskt tryck, s.k. artesiska
brunnar och springkällor. —
Fen-noskandias beträffande vattnets mängd och
kvalitet bästa k. äro bundna till sidorna av
rullstensåsarna, i vilka grundvattnet i riklig
mängd hålles instängt under en
ogenomsläpp-lig, täckande lermantel (se Glacifluviala
bildningar, s. 389). Andra k. få sitt
vatten ur större sandfält, den varviga lerans
sandiga bottenlager el. ur mer sandig, grusig och
genomsläpplig morän. Mindre vanliga äro
(borrade) bergbrunnar, då vattnet cirkulerar
längs sprick- och krosszoner i berggrunden.
G.Fn.
Källa, s:n i Åkerbo hd, n. Öland, Kalmar
län; 26,28 kvkm., allt land; 590 inv. (1932;
22 inv. pr kvkm.); 7,ei kvkm. åker (1927;
28,9% av arealen), 0,09 kvkm. skogsmark. K.
ödekyrka (bild sp. 531) i två vån. är från 1100—
1200-talen; andra vån. var inredd till försvar
med krenelerad murkrona. — Pastorat: Högby
och K., Ölands n. kontrakt, Växjö stift. M.P
— 530 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
