Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek - Teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEK
en utförlig analys av Herbert Spencer). — 2)
Tillgivenhet. Renast kan denna kanske
förekomma mellan föräldrar och barn samt
mellan syskon; den sammanhänger där med
blodsförvantskap. I den mån den erotiska
känslan får karaktären av tillgivenhet kan hit
räknas även k. mellan makar. Vi ha här
familjekänslornas grupp. — 3) Vänskapen, även
den väsentligen tillgivenhet, skiljer sig dock från
föregående grupp, beroende på att den icke kan
motiveras genom blodsband. Denna form har
gjorts till föremål för avh. av åtskilliga
filosofer. Man har då mera sett på den från etisk
synpunkt, som altruism (se d.o.) och
män-nisko-k. över huvud. — 4) Allmän m ä
n-n i s k o-k. Sympatien för enskilda kan tänkas
steg för steg vidga sig till allt större kretsar,
till landsmän, till mänskligheten. Den får
emellertid då en annan karaktär och måste härledas
från annat ursprung. Den anknyter sig icke
direkt till dessa millioner, som vi aldrig sett,
utan spirar ur ett behov i vårt eget inre att
betrakta och behandla våra ”likar” efter samma
normer, som vi tillämpa på oss själva. — 5)
Den platonska eros. Denna börjar i sin
lägsta form som begär efter egen
tillfredsställelse, som åtrå efter en skön kropp el. en skön
själ. I mån som den förstår, vad den djupast
längtar efter, blir den k. till den kroppsliga el.
själsliga skönheten som sådan, till alla former
av sant, gott och skönt, till idéerna. — 6) Den
kristliga k. är, liksom den fullmogna
platonska, icke i första hand en k. till den el. den
människan (där den icke förmäler sig med
vanlig mänsklig tillgivenhet), utan är en k. till
Gud, som strålar ut över allt och alla (jfr 1 Kor.
13). — I verkliga livet ha vi så gott som aldrig
att göra med någon av dessa k.-former
oblandad; de förbinda sig med varandra på
mångfaldigt sätt. — Den psykologiska
karakteristiken av k. formar sig omedelbart till en etisk
värdering av densamma; de olika arterna därav
ha alltid brukat mätas (och karakteriseras)
efter graden av egoism el. osjälviskhet. Absolut
osjälvisk kan icke ens den renaste k. bli, om
därmed skulle menas, att den icke får
beledsagas av personlig lyckokänsla; det avgörande
är, att vi önska och eftersträva det, som från
den (el. det) älskades synpunkt är gott. H.L.
Teol. K. kan betecknas ss. kristendomens
centralord. Detta gäller, om man betraktar
saken från religiös synpunkt: den kristna
gudsge-menskapen får sin prägel därav att ”Gud är k.”
(1 Joh. 4:8,16). Men det gäller ock från etisk
synpunkt: den kristna etikens hela innehåll
uttömmes i kravet på k. ”Du skall älska Herren
din Gud, av allt ditt hjärta ... Du skall älska
din nästa ss. dig själv” (Mark. 12:30 ff.).
Ut
gångspunkten för den kristna k.-åskådningen
ligger i tron på den gudomliga k., som funnit
sitt högsta och avslutande uttryck i Sonens
utgivande (Joh. 3:16). Det karakteristiska för
denna gudomliga k. är, att den hängiver sig
fullkomligt fritt, att den är spontan och
”omotiverad”, d.v.s. icke motiverad av människans
etiska kvalifikationer el. värde. Om andra
religioner, försåvitt de tala om Guds k., tänka sig
den riktad på den rättfärdige och fromme, som
genom sitt välförhållande gjort sig förtjänt
därav, så karakteriseras kristendomen åter därav
att Guds k. just vänder sig till den, som icke
är värdig densamma, till syndare. Sålunda
heter det hos Jesus: ”Jag har icke kommit för att
kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare”
(Mark. 2:17), och hos Paulus: ”Gud bevisar sin
kärlek till oss däri att Kristus dog för oss,
medan vi ännu voro syndare” (Rom. 5:8). Den
k., som Gud i Kristus bevisar oss, är
väsentligen en givande och hjälpande k.; den går ut
på att frälsa det förlorade. Men härav skall
nu också den kristnes etiska liv få sin prägel.
Också den kristnes k. skall vara ”omotiverad”:
”Älsken edra ovänner. .. och varen så eder
himmelske Faders barn” (Matt. 5,44 ff.). Den,
som har fått för intet, bör också giva för intet.
”K. söker icke sitt” (1 Kor. 13:5). — Liksom
denna k.-åskådning till sin sakliga innebörd är
något för kristendomen nytt och originellt, så
har kristendomen också skapat ett för denna k.
karakteristiskt språkligt uttryck: det grekiska
ordet aga’pe. Även om detta ord icke skulle
vara en absolut nybildning — det förekommer,
såvitt man vet, endast ett par gånger i
utom-kristet sammanhang —, så är det dock först
kristendomen, som givit det dess karakteristiska
prägel.
Urspr. har den kristna k.-tanken intet att
göra med den k.-åskådning, som behärskade
den antika hellenistisk-orientaliska fromheten
och som, odlad redan i de gamla mysterierna,
erhöll sitt högsta och ädlaste uttryck i den
platonska eros-läran (se ovan) för att därefter
inom den senare nyplatonismen (se d.o.) åter
nära nog vända tillbaka till
mysteriefromhe-tens form. Hellenismens eros och
kristendomens agape betyda två till hela sin struktur
skilda k.-åskådningar. De kunna icke
återföras på varandra, så att endera kunde
betecknas ss. en högre och fullkomligare form
av den andra. Fastmer representera de var
och en det högsta inom sin art. Eros är
principiellt begärande k., men i sublimerad
mening, så att begäret vänder sig bort från de
lägre, jordiska förmånerna och söker sin
tillfredsställelse i den översinnliga världen med
dess fullkomlighet och skönhet. Agape åter
— 547 — — 548 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
