Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsmannschaft - Landsmatch - Landsmål - Landsmålsalfabetet - Landsmålsarkiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMÄLSARKIV
— Litt.: ”Handbuch der deutschen
Landsmann-schaften” (utg. av Lindemann, 11 Aufl. 1931).
St.A.
Landsmatch, sportv., se Landskamp.
Landsmål. 1) Detsamma som dialekt (jfr
dock d.o.), folkmål, allmogemål, men numera
mindre använt än dessa ord. — 2) I fråga
om norska förhållanden: det ena av Norges
två officiella språk, i motsats till r i k s m å 1.
Se vidare I. A a s e n och Norska
språket. E.No.
Landsmålsalfabetet, fonetiskt alfabet för
återgivande av språkljuden i de sv. folkmålen
(landsmålen), företrädesvis då större
vetenskaplig noggrannhet åsyftas. I äldre tid och
ända in på 1870-laIet hade man vid
framställning av de olika dial:s ljudbeslånd fått åtnöja
sig med det latinska alfabetets bokstäver med
en del godtyckliga tillägg och ändringar, och
följaktligen hade nästan varje dial.-avh. sitt
eget beteckningssyslem. På 1870-talet, då
dial.-studiet i Sverige började bedrivas mera
planmässigt, insåg man alltmera bristen häri. På
uppdrag av samtliga landsmålsföreningar (se
d.o.) i Uppsala utarbetade dåv. fil. kand.,
sedermera prof. J. A. Lundell 1877 det sv. L,
som snart slog igenom vid vetenskaplig
uppteckning av alla sv. dial. såväl i Sverige som i
Finland. L. är konstruerat på grundvalen av
ett av prof. C. J. Sundevall 1856 publicerat
förslag till ”phonetiska bokstäfver”. I motsats
till åtskilliga utländska fonetiska alfabet står
1 i nära samhörighet med det latinska
alfabetet, såtillvida som alla dess tecken utgöra
någon variation av detta alfabets tecken i
kursiv form. Ett flertal tecken, i sht
konsonanter, äro oförändrade upptagna ur det kursiva
alfabetet. Till principerna för 1. höra vidare:
varje ljud har sitt eget tecken (så t.ex. finnas
egna tecken för np-ljud och sj-ljud, vilka i
vanligt skriftspråk ha ett flertal tecken); stora
bokstäver förekomma icke, ej heller tecken
över el. under bokstäverna, som ha någon
betydelse för ljudens kvalitet; långa ljud, såväl
vokalljud som konsonantljud, betecknas
genom understrykning, då däremot
dubbelskrivning icke förekommer. L. innehåller
sammanlagt o. 120 tecken, men för återgivandet av
ljudbeståndet i en särsk. dial. behöva sällan
flera än 40 å 50 tecken användas. Fullst.
utsättande av accenter tillhör också l:s
beteck-ningssystem. Beträffande de särsk. ljudens
beteckning i 1. hänvisas till nedanstående
litteraturförteckning. I de fall, då en noggrannare
fonetisk beteckning varken är nödvändig el.
möjlig, användes en s.k. ”grov” beteckning,
där man med konsekvent användning av det
vanliga alfabetets resurser, uteslutning av
”stumma” tecken och ev. tillsats av några
viktigare typer ur 1. så gott sig göra
låter återgiver folkmålets uttal. — Litt.: J. A.
Lundell, ”Det sv. 1.” (i ”Sv. landsmål”, 1:2,
1879), ”Grundlinjer till praktisk fonetik” (3
uppl. 1910); A. Noreen, ”Vårt språk”, 1 (1903);
J. Sahlgren, ”Grundlinjer till föreläsningar
över sv. dialektforskning” (1921); G. Hedström,
”L. i för s. Sverige avpassad framställning”
(i ”Namn och bygd”, 1929). — Längre och
kortare texter å 1. finnas i de flesta årgångar
av tidskr. ”Sv. landsmål”. — Jfr
Fonetiska bokstäver. I.I-s.
Landsmålsarkiv, två i Uppsala och Lund
förlagda, av Stålen inrättade forskningsinst, som
ha till sin främsta uppgift att systematiskt
undersöka de sv. folkmålen och göra resultaten
tillgängliga för forskningen och allmänheten
(genom grammatiska och språkgeografiska
översikter, dialektordböcker, språkkartor m.m.).
L. i Uppsala ombesörjer dessutom
uppteckning och undersökning av folkminnen (se
d.o.). Arkivens verksamhet är geografiskt
fördelad så, att L. i Uppsala arbetar i Sverige
(jämte svenskbygderna i Estland) med
undantag av Skåne, Blekinge, Halland, s. hälften av
Småland samt Bohuslän, medan L. i Lund
verkar på det återstående området utom
Bohuslän, vars dial. undersökes av Inst. för
ortnamns- och dialektforskning i Göteborg
(inrättat 1927). Folkminnesundersökningarna i de
sydsv. landskapen bedrivas av
Hyltén-Caval-lius-Stiftelsen i Lund (se d.o.) och i
Bohuslän av Västsvenska folkminnesarkivet i
Göteborg. L. i Uppsala grundades 1914, då det
övertog äldre samlingar dels från de gamla
landsmålsföreningarna (1872—1901), dels från
dessas efterträdare, de s.k. dialektgeografiska
landskapsundersökningarna (1890-talet—1914).
Arkivet organiserades då med egen styrelse,
budget och personal samt erhöll årligt
statsanslag, fr.o.m. 1926 därjämte årlig tilldelning
av lolterimedel. Genom beslut av 1930 års
riksdag fick arkivet en fastare ställning i
statsförvaltningen. Det organiserades då som en inst.
på extra stat med en föreståndare och två
vetenskapliga medarbetare jämte exp.-personal.
— L. i Lund grundades 1930 genom samma
riksdagsbeslut och organiserades i huvudsak
på samma sätt med en föreståndare, en
amanuens samt exp.-personal. Arkivet övertog
därvid de gamla sydsv. landsmålsföreningarnas
(Skånes, Hallands, Smålands och
Kalmar-Ble-kinge) samlingar. Dessa föreningar ha med
längre el. kortare mellanrum arbetat 1875—
1930, sedan 1916 under ledning av en av för
eningarna vald centralstyrelse. Denna har även
fungerat som L:s styrelse. L. liksom inst. för
— 829 —
— 830 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
