Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lapiter - Laplace, Pierre Simon de - Laplaces hypotes - La Plata (stad)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA PLATA
taurerna (se d.o.) har ofta avbildats i antik
konst, bl.a. i v. gavelfältet på Zeustemplet i
Olympia. N.V.
Laplace [lapla’s], Pierre Simon de,
fransk astronom och matematiker (1749—1827),
var först lärare vid
École militaire i sin
födelsestad
Beau-mont-en-Auge, kom
sedan till Paris som
prof, vid Ecole
militaire, blev 1784
exa-minator vid Corps
d’artillerie och prof,
vid École normale;
1799 var L. en kort
tid inrikesminister,
sedan medl. av
senaten, upphöjdes 1804
av Napoleon till greve, 1817 av Ludvig XIII till
markis. L:s arbeten äro dels rent matematiska,
dels teoretiskt astronomiska; inom sistn.
område falla hans mest betydelsefulla insatser.
Newton hade lagt grunden till den celesta
mekaniken genom upptäckten av den allmänna
gravitationen, ur vilken han på geometrisk väg
härledde rörelserna för kropparna inom
solsystemet. De geometriska metoderna voro
emellertid ej tillräckliga, då det gällde att taga hänsyn
till samtliga kroppars inom solsystemet
ömsesidiga attraktion, utan analytiska metoder måste
utvecklas; här utförde L. ett banbrytande
arbete. Han utvecklade den analytiska
behandlingen av det s.k. störningsproblemet
och gjorde därvid en rad viktiga upptäckter.
Berömda äro hans undersökningar över
solsystemets stabilitet; han visade, att — med viss
approximation — planet-banornas storaxlar
endast äro underkastade små, periodiska
variationer, samt att dessutom såväl excentriciteten
som banplanens lutningar mot det av L.
definierade invariabla planet alltid måste
förbli små. Vidare klargjorde L. betydelsen av
de s.k. små divisorerna, som kunna
uppträda vid utvecklingen av
störningsfunktio-nen, och förklarade härigenom en observerad
ojämnhet i Jupiters och Saturnus’ rörelser samt
visade, att denna ojämnhet hade en period på
918 år; han upptäckte dessutom det märkliga
förhållandet mellan de tre innersta
Jupitermå-narnas rörelser. L. förklarade den av Halley
upptäckta accelerationen i månens
medelrörelse ss. orsakad av jordbanans avtagande
ex-centricitet; han visade, att jordens avplattning
måste åstadkomma märkbara störningar i
månens rörelse, och bestämde ur dessa störningars
observerade storlek ett värde på jordens
avplattning, som nära överensstämmer med det ur
gradmätningar funna värdet; han härledde
dessutom ur solens störning av månens rörelse
ett värde på solens parallax. Han undersökte
stabiliteten hos Saturnus’ ringsystem och
beräknade på teoretisk väg ett värde på
ringsystemets rotationstid, som senare verifierats genom
direkta observationer; han utvecklade en ny
metod för banbestämning och var den förste,
som undersökte de av planeterna förorsakade
ändringarna i vissa kometers banor (jfr K
o-meter). Samtliga dessa undersökningar
utfördes 1772—90. Därefter ägnade sig L. åt att
sammanställa allt, som sedan Newtons tid
uträttats på detta område, i ett stort verk, ”Traité
de mécanique céleste” (5 bd, 1799—1825; eng.
övers, av N. Bowditch, 1829—39). I
”Exposition du système du monde” (2 bd, 1796) gav
han en förträfflig, populär framställning av
himlakropparnas rörelse; här finner man också
hans berömda nebularhypotes (se K o s m
o-g o n i) till förklaring av solsystemets
uppkomst. — Inom matematiken har L. lämnat
viktiga bidrag till differential- och
differensekvationernas teori, utvecklat teorien för de
sfäriska funktionerna och lämnat betydelsefulla
bidrag till potenlialproblemet. Han har även
gjort en banbrytande insats på
sannolikhetskalkylens område genom sitt stora verk
”Théo-rie analytique des probabilités” (1812; 3 éd
1820), där man bl.a. för första gången
påträffar den s.k. minsta kvadratmetoden, som
spelar så stor roll vid observationernas
bearbetning. — L:s ”Oeuvres complètes” utgåvos 1843
—47 (7 bd), ny uppl. 1878—1912 (14 bd). M-t.
Laplaces hypotes [lapla’s], se K o s m o g
o-n i.
La Plata, huvudstad i prov. Buenos Aires,
Argentina, 50 km. s.ö. om Buenos Aires och
8 km. från Rio de la Plata; 259,728 inv. (1930).
L.P. är främst en ämbets- och lärdomsstad med
vackra offentliga byggnader och parker, univ.,
grundat 1897 (1,880 studenter 1931),
astronomiskt observatorium och stora muséer. L.P.
har börs, stora fryshus samt textil-, läder-, me-
Järnvägsstationen i La Plata.
— 914 —
— 913 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
