Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPAR
renar som lockrenar vid jakt på vildren, och
man torde då även snart ha lärt sig att
använda dessa tämda renar som lastdjur. Den
verkliga nomadiserande renskötseln anses
tillhöra ett senare stadium, som uppstått, sedan
man upphört med den rena rovdriften och
med hunden i sin tjänst börjat att i
jaktvårds-syfte öva tillsyn över renflockarna. — Från
Fennoskandias n. del ha 1. först i historisk tid
vandrat söderut genom Skandinavien. Först på
1700-talet nådde de Dalarne och Hälsingland, vid
vilken tid de även hade sin största och
sydligaste utbredning i Sverige. Senare ha de på
gr. av nybyggarväsendet nödgats draga sig
tillbaka, i sht från kustlandet och de
odlingsbara älvdalarna. Sedan 1867 har sv. staten
med bl.a. en utstakad odlingsgräns sökt
tillgodose både lapparnas och nybyggarnas
intressen och åtskilt deras områden.
Enl. uppgifter i Egill Skallagrimssons saga
beskattades 1. i äldre tider dels av de norska
stormännen och dels, ö. om fjällen, av
”kvä-nerna” (under sv. ledning stående finnar).
Senare uppträda som skattindrivare de s.k. b i
r-karlarna, kända från början av 1300-talet,
vilka ss. delägare i stora handelskompanier
hade privilegium på både lappskatten och
handeln med 1. inom bestämda distrikt,
lappmarker; s. om Pite lappmark skattade dock
1. direkt till Kronan, varför de även kallades
”Kronans egna lappar”. Skatten utgick in
natura och bestod till större delen av pälsverk och
torrfisk. Birkarlarna — finnar och
västerbottniska storbönder — gjorde sig emellertid kända
för en hänsynslös framfart bland 1., varför
Gustav Vasa nödgades hålla räfst med dem och Karl
IX slutl. bröt deras välde. Även sedermera ha I:s
skatteförhållanden, på gr. av de olika ländernas
pretentioner på lappmarkerna, varit
synnerligen både invecklade och kännbara; de
nordligare ha sålunda till stor del blivit skattskyldiga
under tre riken och de sydligare delvis under
två. Qessa missförhållanden blevo dock slutl.
ordnade: beträffande Sverige-Norge 1751, då
gränsen fastställdes, och Norge-Ryssland 1826.
De sv. l:s skatt har sedan 1695 utgått i penningar
till ett visst belopp för varje lappby, och nu
(sedan 1929) beskattas 1. i stort sett som andra
medborgare. — L:s urgamla rätt till renbete
inom sina flyttningsområden, oavsett de senare
tillkomna riksgränserna, har vållat långvariga
tvister mellan de nordiska länderna. Då den
nuv. svensk-norska riksgränsen 1751
bestämdes, bibehölls den lapska rätten till
överflyttning. Men konflikterna mellan de sv.
nomaderna och Norges bofasta befolkning tilltogo,
så att det redan 1843 blev nödvändigt att
tillsätta en sv.-norsk kommission för utredning
av frågan. Vid unionsupplösningen 1905 skärp
tes konflikten, och först 1919 blev frågan
efter långvariga förhandlingar definitivt avgjord
i en av sv. riksdagen och norska stortinget
undertecknad konvention, gällande fr.o.m. 1923
t.o.m. 1952, enl. vilken de sv. l:s rätt till
sommarbete i Norge betydligt inskränktes. Detta
har medfört, att en stor del av Torne-1. med
sina renhjordar måst flyttas till sydligare
lappmarker, huvudsaki. till Jokkmokks och
Arjeplogs socknar, där utrymmet varit större.
På vissa håll har även en stark nedskärning
av renstammen varit nödvändig, varom
bestämmes i lag av ®/e 1925 och senast i 1928 års
lapplag. Gränsen mellan Norge och Finland
spärrades för nomadernas flyttningar 1852, och
mellan Sverige och Finland företogs 1889 en
liknande sträng gränsspärrning, vilken dock i
någon mån mildrats genom en konvention av
9/5 1925.
Den kristna missionsverksamheten bland 1.
började redan på 1000-talet, men med någon
större framgång bedrevs den icke förrän
under 1500- och 1600-taIen, och först på
1700-talet utrotades officiellt den lapska
schamanis-men och dess främsta redskap, trolltrumman
(se Lapptrumma). 1739 inrättades
Lappmarks ecklesiastikverk, under vars
direktion den andliga odlingen bland de sv. 1.
alltsedan utvecklats. Under mitten av
1800-talet åstadkom kyrkoherden i Karesuando (1826
—49) och Jajala (1849—61) Lars Levi
Læsta-dius en stark religiös rörelse, læstadianismen,
som spritt sig över hela den finskspråkiga
delen av Nordsverige samt Finlands och Norges
nordligaste delar och blivit av genomgripande
betydelse för både l:s och den bofasta
befolkningens andliga liv.
L. ha icke någon skriven historia, men stora
samlingar av lapska traditioner ha upptecknats,
i vilka det ofta berättas om l:s gamla strider
med tjudeh och karjelah (finnar och ryssar:
”rövare”) samt med jättelika, stundom i järn
rustade staloh, sannolikt mytifierade nordbor.
— Jfr Lapsk mytologi.
Litt.: Allmänt: J. Schefferus, ”Lapponia”
(1673; fransk ed. med tillägg 1678); K. Leem,
”Beskrivelse over Finmarkens Lapper” (1767);
J. Fellman, ”Anteckningar under min vistelse i
Lappmarken” (4 bd, 1906; finska lappm. 1820
—31); G. von Düben, ”Om Lappland och
lap-parne” (1873); N. Charuzin, ”Russkije lopari”
(1890; ”De ryska 1.”); K. B. Wiklund, ”Om
lapparna i Sverige” (1899; 2 uppl. 1910); A.
Helland, ”Beskrivelse over Finmarkens amt”
(1905—06); O. Bergqvist & F. Svenonius,
”Lappland” (1906—08); J. E. Rosberg,
”Lapplynne” (1922); B. Collinder, ”Lapparna” (1932).
— 927 —
— 928 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
