Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Höjd- och terrängförhållanden, vattendrag - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPLAND
massiv. Denna är bäst utvecklad och bredast
n. om Skellefte älvdal. I sin ö., av
seveforma-tionen uppbyggda del, som omfattar de eg.
högfjällen, uppvisar den följ, terrängformer: 1) De
i fjällmassorna djupt nedskurna floddalarna,
ofta med branta sidor och en U-formig
tvärprofil, härrörande från glacialerosion under
istiden. 2) De nästan vågräta, av seveskiffrar
uppbyggda fjällslätterna, som på 900—1,200 m.ö.h.
utbreda sig mellan floddalarna, i n. L. ofta med
en bredd av 6—8 km. 3) över dessa resa sig
högfjällens högsta delar, gabbro- och
amfibo-litmassiven, som på gr. av sin hårdhet bättre
motstått denudationen än de bergmassor, i vilka
de en gång legat inbäddade men ur vilka de
småningom frampreparerats. Bland dessa
högfjällens amfibolitmassiv märkas i s. Lilla
Marsfjället (1,589 m.ö.h.), N. Storfjället (1,764 m.)
och Ammerfjället (1,609 m.). N. om Pite älv bli
amfibolitmassiven högre och uppträda här i
stora komplex. Man kan här urskilja 4 dylika:
1) Sarek mellan Lilla och St. Lule älv (2,090 m.),
2) Kebnekaisegruppen (2,123 m.),3)
Abiskogrup-pen, s. om Torneträsk med Pallemtjåkko (1,765
m.) och Siellatjåkko (1,761 m.), 4)
Torneträsk-gruppen, n. om Torneträsk med Altastjårro
(1,612 m.). V. om sevezonen i det närmast
riks-gränsen förlöpande bältet av v. silur
(köligrup-pen) äro fjällen lägre och mjukare modellerade.
Blott där de sedimentära bergarterna
genombrytas av eruptiv, finnas undantag från denna
regel. Det mest markanta är Sulitelmas väldiga
gabbromassa (1,914 m.ö.h.). Högfjällens bälte
reser sig över den v. silurterrängen som en
ganska utpräglad brant, den s.k. v. glinten. Det
v. silurbältet har dock en gång utgjort den
ka-ledoniska bergskedjans kamlinje, från vilken
terrängen långsamt sänkte sig mot ö. över det
bälte, som nu intages av högfjällen.
Allteftersom denudationen fortskred och de hårda
seve-bergarterna trädde i dagen, erbjödo dessa ett
effektivare motstånd mot denudationen än de
lösa köliskiffrarna i v. Medan de från
kamlinjen i v. kommande floderna endast kunde
nedskära trånga kan jonlika dalar i sevebältet,
medhunno de samtidigt att i den lösa v.
silur-zonen både nederodera breda dalar till samma
djup som i ö. och att också avjämna den
mellanliggande terrängen och bortskaffa det
lösgjorda materialet. På så sätt frampreparerades
den nuv. högfjällszonen ur den äldre massan
och flyttades kamlinjen från trakten av
riks-gränsen mot ö. Många av de lappländska
floderna upprinna nu ss. tidigare i det v.
silurbältet. De flyta från detta mot högfjällskedjan
i ö. och bana sig väg genom densamma i trånga,
epigenetiska genombrottsdalar. Huvuddalarna
äro i allm. tvärdalar, som genom selektiv
ero
sion orienterats i transversala antiklinaler.
Längddalar äro sällsynta. Den enda av större
mått är Tjäktjavagge v. om Kebnekaisemassivet.
De stora sjökedjorna fortsätta från
urbergsplatån in i de stora genombrottsdalarna. De äro
här djupsjöar och utgöra i huvudsak
klippbäcken, urholkade av den mellan dalväggarna
sammanpressade inlandsisen. Djupsjöarna
uppträda i vissa trakter även något ö. om högfjällen,
vilket kanske sammanhänger med att
inlandsisen i ett tidigare skede först på något avstånd
från den ö. glinten hann att breda ut sig över
den jämna urbergsplatån. Sveriges djupaste sjö,
Hornavan (221 m.; jfr d.o.), har sitt djupaste
bäcken tätt utanför den ö. glinten. Detsamma
gäller Malgomaj (117 m. djup) och Storuman
(135 m.). Däremot ligga Torneträsks
djupbäcken (168 m.) liksom St.-Lule-sjöarnas (92 m.)
och Vojmsjöns (145 m.) inom fjällkedjan. Den
föistn. sjöns största djup är t.o.m. beläget v. om
högfjällsbältet, och även i St. Lule älvs
sjösystem överträffa Virijaur (138 m.) och
Vasten-jaur (134 m.), belägna inom det v. silurbältet,
högfjällsområdets sjöar betydligt i djup. — L.
äger alla Sveriges glaciärer utom de 5 mycket
små på gränsen mellan Jämtland och
Härjedalen. L:s glaciärer kunna indelas i 5 grupper:
1) I Västerbottens lappmark, 9—10 stycken på
n. Storfjället och Ammerfjället, 2)
Sulitelma-Virijaur-gruppen (c:a 10 stycken) med Sveriges
största glaciär, Älmajalosjekna (22 kvkm.), 3)
Sarek-Akavare-gruppen (c:a 110 stycken), av
vilka Pårteglaciären når 10 kvkm., 4)
Kebnekaisegruppen med c:a 60 glaciärer och 5)
Abis-kogruppen med 22, av vilka Kårsåglaciären
(c:a 3 kvkm.) torde vara störst. J.F.
Klimatet är på gr. av den stora höjden ö.h.
och det n. läget Sveriges hårdaste.
Ärsmedel-temp. är lägst på den inre platån strax nedanför
den ö. glinten, d.v.s. där platåterrängen
samtidigt har den största höjden ö.h. och är bäst
skyddad mot inflytelser från Atlanten. I detta
bälte sjunker årsmedeltemp. från 1° i s.v. till
— 3,2° i n.ö. Detta beror på vintertemp., som
av samma skäl uppvisar en liknande fördelning
med ett köldcentrum i inre L. längst i n.ö.
Under jan.-febr. sjunker temp. här ofta under
—40°. I högfjällen är sådant däremot mycket
sällsynt och vintertemp. över huvud högre. Om
sommaren förhåller sig temp.-fördelningen
omvänt mot om vintern. Det inre L. är då av
fjällkedjan skyddat mot västerhavets avkylande
inverkan. Den klara luften och den långa
instrålningen under dygnet förorsaka en betydlig
temp.-stegring. Antalet dagar med en
maximi-temp. av 25° el. mera uppgår här till 10, och
den sannolikt högsta i Sverige observerade
temp. avlästes 9h 1927 i Jokkmokk med 36,s°.
— 933 —
— 934 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
