Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Växt- och djurvärld - Fornminnen - Historia - Befolkning, bebyggelse och ekonomisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPLAND
högst upp i fjällens vatten, sik, harr och
laxöring äro även vanliga. J.F.;O.C-n.
Fornminnen. Några 1932 gjorda boplatsfynd
i fjälltrakterna av samma karaktär som den
norska Komsakulturen (se Norge,
fornminnen) tyda på bosättning här under tidig
stenålder. En mera utbredd bebyggelse tyckes dock
ha förekommit först under senare hälften av
yngre stenåldern, från vilken tid såväl
boplatser som ett täml. stort antal lösfunna redskap
äro kända. Som material till redskapen har
man använt grönsten, skiffer, kvarts och
kvart-sit. Ett vackert depåfynd, bestående av ett
tjugotal kvartsspetsar, härrör från Lövliden,
Vilhelmina s:n. — Från bronsåldern kännas endast två
föremål, båda av sena östryska typer, av
Hallström satta i förbindelse med de invandrande
lapparna. — Äldre järnåldern är fyndlös. Från
yngre järnåldern finnas däremot fynd i skilda
delar av landskapet. Ehuru fåtaliga, överträffa
de märkligt nog såväl i antal som betydelse
dem, som äro gjorda i kusttrakterna. En del
av de funna föremålen äro verkliga
kvalitetsarbeten; från folkvandringstiden må sålunda
nämnas ett svärdsfäste av förgylld brons från
Stensele och ett fynd av smycken från
Vilhelmina, från vikingatiden ett vackert svärd från
Niåtsosjaure, Kvikkjokks s:n. Fast bosättning
tyckes under vikingatiden ha funnits åtm. i
Arjeplog (två kvinnliga skelettgravar) samt i Åsele
(ett större silverfynd, flera fynd av smycken).
Några gravhögar i Dorotea kunna betraktas
som yttersta utlöpare av bebyggelsen i
Ångermanland. Ovan jord markerade gravar av
samma slag som i det sydligare Sverige
förekomma f.ö. ej i L. — Här nämnda fornminnen
från järnåldern äro av skandinaviskt, de flesta
sv. ursprung. Till lapparna äro att hänföra en
del spjut- och pilspetsar från sen järnålder,
som hittats i fjälltrakterna, liksom där
belägna rösen, sannolikt gravrösen, samt de s.k.
sta-loringarna, stora husgrunder. Lapparnas mest
karakteristiska fornminnen äro offerplatserna,
av vilka en del trol. använts in på 1800-talet.
Det huvudsaki. inventariet på offerplatserna
utgöres av horn och ben. De äldsta daterade,
från 1000- och 1100-talen, innehålla dessutom
talrika mynt och smycken, vittnande om livliga
handelsförbindelser med norrmän, svenskar
och finnar. Till denna grupp höra
offerplatserna vid Rautasjaure i Jukkasjärvi s:n och
Unna Saiva, Gällivare s:n. De yngre
offerplatserna innehålla föga av daterande föremål,
inga äldre än 1600-talet. — Litt.: G. Hallström,
”Kan lapparnas invandringstid fixeras?” (i
”Norrlands försvar”, 1929), ”Ur fjälltrakternas
förhistoria” (i ”Till fjälls”, 1929), ”Lapska
offerplatser” (i ”Arkeologiska studier tillägnade
H.K.H. Kronprins Gustaf Adolf”, 1932); se även
samme förf:s utförliga framställningar av
Västerbottens och Norrbottens läns förhistoria i
K. Ahlenius m.fl., ”Sverige”, 6 (1924). P.E.O.
Historia. L:s befolkande kan spåras tillbaka
ända till stenåldern (jfr ovan Fornminnen).
Om lapparnas invandring och utbredning i L.
och deras beskattning av kväner (från
800-talet) och birkarlar (från 1300-talet) se
Lappar, sp. 927. Med kvänerna och birkarlarna
utsträcktes det sv. väldet över L. Först vid
mitten av 1500-talet anlades det första eg.
nybygget, Gråträsk (senare tillhörande Piteå s:n),
där även L:s första kyrka, ett träkapell,
uppfördes vid slutet av samma årh. (om
missionsverksamheten i L. se L a p p m i s s i o n).
Från mitten av 1600-talet uppstod en livlig
bergverksrörelse, med de förnämsta gruvorna
i Nasafjäll, Kvikkjokk och Svappavaara. 1742
började gruvdriften vid Gällivare, 1898 vid
Kiruna. Jordbruket har på gr. av
klimatförhållandena icke kunnat få någon större betydelse
i L.; dock ha nybyggarna av både lapsk och
sv. nationalitet med ett primitivt gårdsbruk,
baserat på höskörd och nötskötsel, trängt
ganska långt uppför älvdalarna; de därigenom
uppstående konflikterna med de nomadiserande
lapparna ha reglerats medelst en 1867 ut
stakad odlingsgräns och senare lagar. Lapp
marksindelningen härleder sig från de
gamla birkarlarnas skattedistrikt (se Lappar,
sp. 927). Den nuv. lappmarksgränsen
ävensom riksgränsen mot Norge fastställdes på
1750-talet. E.M-r.
Befolkning, bebyggelse och ekonomisk
geografi. L. hade 1932 en folkmängd av 113,258
personer, under det senast årtiondet ökad från
98,506 el. med 15 °/o. Folktätheten är 1 inv. pr
kvkm. land. Av befolkningen bodde 22,510 el.
20 °/o i stadsliknande samhällen. Frånräknas
dessa, blir folktätheten på landsbygden 0,8 inv.
pr kvkm. Stora delar av L. äro emellertid fullst.
obebodda, t.ex. nästan hela fjällområdet n. om
Skellefte älv, liksom stora delar av den
för-sumpade urbergsplatån i Lule och Torne
lappmarker. 1920 voro av L:s inv. 6,469 lappar och
9,219 finnar. Av de senare bo c:a hälften i
Torne lappmark och de övriga i Gällivare s:n
av Lule lappmark. Finnarna leva nästan
uteslutande av boskapsskötsel. Av lapparna (se
d.o.) äro blott c:a V4 nomader. Resten äro
fiskarlappar, som även bedriva något jordbruk och
boskapsskötsel. En del av dem, särsk. i
Norrbottens lappmark och Malå s:n av Västerbottens
lappmark, äro s.k. skogslappar, d.v.s. de idka
renskötsel som binäring, men renarna hållas
året om i skogstrakterna och betas aldrig i
— 937 —
— 938 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
