Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Befolkning, bebyggelse och ekonomisk geografi - Dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPLAND
fjällen. I Västerbottens lappmark bedriva även
många fjällappar åkerbruk, i det att en del av
familjemedl. sköta odlingarna, medan de övriga
flytta med renarna upp till fjällen. Antalet
renar var 1921 145,484, av vilka större delen el.
116,979 tillhörde Norrbotten. Den till ras och
språk sv. befolkningen i L. uppgår till c:a 80%
av hela inv.-antalet. Dess huvudnäring har
sedan gammalt varit jordbruk med stöd av jakt
och fiske. Mångenstädes består bebyggelsen av
under de senaste decennierna anlagda nybyggen.
Brukningsdelarna äro vanl. med hänsyn till
arealen öppen jord mycket små. Antalet
brukningsdelar med större areal odlad jord än 0,25
har utgjorde 1927 10,363 (därav 6,048 i
Västerbottens och 4,315 i Norrbottens lappmark).
Den odlade arealen uppgick till 21,923 har
(13,338 och 8,585), varav 4,895 har el. 22,3%
(3,017 el. 22,6% och 1,878 el. 21,8%) med korn,
havre och potatis, och så gott som all övrig
odlad jord med grönfoder. Antalet husdjur
utgjorde nämnda år: vuxna hästar 7,856 (4,027
och 3,829), kor 31,816 (17,830 och 13,986),
ungnöt och kalvar 9,941 (6,035 och 3,906), får
34,317 (16,500 och 17,817), getter 6,092 (4,786
och 1,306) och svin 2,763 (2,261 och 502). Att
märka är, att antalet kor i Norrbottens lappmark
blott utgjorde c:a 11 % av antalet renar. Under
de senaste årtiondena har befolkningens
utkomst i betydlig grad varit grundad på
skogsarbete. Inre L. genomdrages från n.ö. till s.v.
av den s.k. odlingsgränsen, vilken avskiljer ett
bälte av det översta och klimatiskt sämsta
skogslandet, där av hänsyn till lapparnas
renskötsel inga nybyggen få anläggas. L:s största
naturliga tillgång torde vara skogarna.
Avkastningen motsvarar dock ej den oerhörda arealen,
emedan träden i L:s skogar stå glesare och
tillväxa långsammare än längre söderut. Man
beräknar, att i Norrbottens lappmark blott 32,i
kbm. virke kunna erhållas pr har skogsmark,
medan motsvarande siffra för s. Norrland,
Svealand och Götaland är 71—76 kbm. Av
industrierna är brytningen av järnmalm vid Gällivare
och Kiruna av dominerande betydelse. 1930
bröts här tillsammans 8,000,992 ton malm,
vilket gav sysselsättning åt 3,806 arbetare. L:s
stora möjligheter för industriell utveckling
ligga ej blott i de rikliga förråden av råvaror (trä
och malm). Även tillgångarna på vattenkraft
äro goda. Porjus vid St. Lule älv, en av
Sveriges största kraftstationer, är utbyggd för
105,000 hkr. De ännu icke utnyttjade
Porsi-forsarna och Harsprånget (se d.o.) äro mycket
effektrika. L. har icke någon stad men 1 köping
(Lycksele) och 6 municipalsamhällen (Kiruna,
Malmberget, Gällivare kyrkostad, Arvidsjaurs
kyrkostad, Äsele och Vilhelmina). J.F.
Dialekt. L:s sv. dial. kunna karakteriseras
som ångermanländska i s., västerbottniska i
mellersta delen av landskapet och norrbottniska
längre norrut. Någon lappländsk sv. dial.-typ,
motsvarande vad t.ex. ångermanländskan är i
förhållande till landskapet Ångermanland, kan
man ej tala om. Däremot nämnes stundom
”lappsvenska”, varmed menas lapparnas sätt att
tala svenska, d.v.s. en egendomlig art riksspråk,
mer el. mindre påverkat av olika sv. dial. och
ofta på ett särsk. påfallande sätt influerat av
skriften i strid mot vanligt riksspråksuttal, ss.
då t.ex. bort uttalas med ett kraftigt, klingande
r, som ej alls sammansmälter med det följ, t,
kors på motsvarande sätt med r och s som två
självständiga ljud o.s.v. En annan för L.
egendomlig form av sv. språk är s.k.
”nybyggar-mål”, varmed avses det stundom ganska
blandade sv. språk, som talas av den sv.
allmogebefolkningen särsk. i v. trakter, där
ovannämnda, från kustlandskapen invandrade dial.
ej blivit rådande. Den ångermanländska
dial.-typ, som råder inom hela Äsele tingslag, synes
närmast ansluta sig till Anundsjö, men visar
också likheter med bl.a. målen i Fjällsjöälvens
dal (t.ex. verbet dreck, dricka, med förlust av
än-delsevokalen men utan utpräglad cirkumflex,
en å-färgad vokal i kall, halv, sistn. företeelser
dock blott i Risbäck och v. delen av Dorotea
o.s.v.). Dial. i Lycksele tingslag ansluter sig
närmast till Degerfnrs i Västerbotten. Dock
visa sig i Sorsele spår av inverkan från Malå,
som har en art Skelleftemål (dåka, dunka, med
rent d i st.f. ö-färgad vokal i s. etc.). Tärna
uppgives numera ha nybyggarmål men skall ha
visat mycken likhet med Sorsele även i
mannaminne. Skelleftemålstypen råder i största
delen av Arvidsjaur, men Arjeplog har
nybyggarmål. De norrbottniska målen ha vida mindre
utbredning i L. än di västerbottniska.
Pite-målet når in i Arvidsjaur till en ungefärlig linje
Siksjön—Ljusträsk, där Skelleftemål vidtar. I
nordligaste delen av Arvidsjaur (Muoskosel
m.m.) möter en särsk. varietet av Pitemålet.
överluleås dial. når in i Jokkmokk endast till
en linje Kåbdalis—Majtum—Koskats—Kuouka
—Murjek. För o. 50 år sedan skall
överlule-målet ha nått ända till Jokkmokks kyrka men
har trängts tillbaka österut av nybyggarmål.
Råneå- och Överkalixmål nå in i Gällivare s:n
men ha vikit något tillbaka för finskan. Någon
ingående grammatisk undersökning har ej gjorts
rörande sv. språk någonstädes i L., ehuru stora
ordsamlingar finnas från Vilhelmina och
Sorsele. I tryckt litteratur finnas endast spridda
notiser, varav viktigast Seth Larsson i
”Västerbotten” 1927 samt samme förf:s akad. avh.
— 939 —
— 940 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
