Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Forntidens latinska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINSKA LITTERATUREN
konst och vars eg. grundläggare är C a t o
d.ä., den storvulne gammalromaren, känd för
sin energiska men fruktlösa kamp mot det
jämsides med Roms erövring av den
hellenistiska världen allt oemotståndligare
grekiska inflytandet. I motsats till poesien
grundades den italiska prosalitteraturen av äkta
romare, tillhörande den ledande aristokratien,
ägnande sin från statsgöromål lediga tid åt
dylikt förf.-skap. De s.k. annalisterna, bland
vilka den äldste är Fabius Pictor,
byggde vidare på äldre annalistiska anteckningar
men skrevo, betecknande nog, sitt folks
historia på grekiska (liksom egyptern Manetho och
babyloniern Berossus). Cato bröt med denna
tradition och utvecklade ett omfattande
förf.-skap på latin ss. historiker, talare och
didaktisk-encyklopedisk skriftställare. Av hans många
skrifter finnas endast en bok om lantbruk,
”De agri cultura”, i behåll, latinets äldsta
bevarade prosabok. Talarkonsten, stimulerad av
den politiska spänningen särsk. mot periodens
slut, och, även den, präglad av grekisk
skolning, kan uppvisa en rad frejdade
representanter, S c i p i o d.y., Lælius, C. Gracchus,
M. Antonius, L. Crassus m.fl., om
vilka vi tyvärr endast genom sparsamma
fragment kunna bilda oss en föreställning.
3) Blomstringstiden (o. 80 f.Kr.—14
e.Kr.).
A. Ciceronianska tiden (o. 80—43
f.Kr.). Under republikanska tidens politiskt
upprörda slutskede blomstrar framförallt
prosan, gärna använd i politiska idéers tjänst av
både talare och historieskrivare, bland vilka vi
finna politiska förgrundsfigurer, ss. Cæsar och
C i c e r o. Den sistn. är tidens dominerande
litterära personlighet, Roms och (jämte
De-mosthenes) antikens störste talare, tillika
retorisk och filosofisk förf, samt en eminent
brevskrivare, med ett ord latinska prosans
oöverträffade mästare. I sina tal (litterära
konstprodukter, mången gång aldrig hållna) går han
en medelväg mellan de två förnämsta
stilriktningarna, den alltför blomsterrika ”asiatiska”,
representerad av Hortensius, och den
klassiskt enkla ”attiska”, företrädd av bl.a.
Licinius Calvus och Cæsarmördaren
B r u t u s. Cicero har utbildat en egen
personlig stil, genom fyllighet och rikedom den förra
närmast, spec. kännetecknad av sin
periodbyggnad, d.v.s. samlandet och ordnandet av ett
större knippe föreställningar och tankar i en
enda mening efter logiska, psykologiska och
rytmiska principer. Hans betydelse är
framförallt den store språk- och stilkonstnärens,
som bragte latinska litteraturspråket till
fulländning och ej minst genom sitt filosofiska
skriftställeri gjorde det mäktigt att övertaga
rcl-len ss. vetenskapligt världsspråk. Genom
allsidig humanistisk bildning, vari (liksom hos tiden
över huvud) grekiskt och romerskt
sammansmälte till en enhet, är han med alla sina
svagheter en kulturpersonlighet av stora mått, den
ypperste representanten för romarfolkets
världshistoriska kulturmission att åt
Västerlandet förmedla det helleniska kulturarvet.
Vid hans sida stå 2 prosaister av högsta rang,
Cæsar och dennes handgångne man S
allus t i u s, båda skildrare av sitt eget tidevarvs
händelser. Den förre har med sina
anteckningar om galliska kriget skapat ett av latinska
prosalitteraturens lödigaste verk, en
tendensskrift, som dock genom lidelsefri ton och
nykter saklighet ger intryck av strängaste
objektivitet, med sin enkla, genomskinligt klara stil
ett mönster av atticistisk framställningskonst.
Atticist är även Sallustius, Roms främste
historiker före Tacitus, till arbetssätt och metod
lärjunge av Thukydides, om han också ej äger
dennes förnäma upphöjdhet och lugna
objektivitet. Hans bevarade monografier över
cati-linariska sammansvärjningen och över kriget
med Jugurtha höra till det bästa, romersk
litteratur kan uppvisa, fängslande genom
mästerlig karakteristik av tidevarv och personer. Den
kärnfullt knappa, sententiösa, ålderdomligt
färgade stilen har varit förebildlig för bl.a.
Tacitus. Av betydligt lägre rang ss. stilist och
historiker är Cornelius Nepos, vars
skäligen enkla biografier, så vitt bevarade, fått en
knappast förtjänt odödlighet inom
skolundervisningen. Tidens och över huvud romersk
litteraturs ypperste representant för vetenskap
och lärd bildning är Terentius Varro,
en gammaldags patriot av Cato d.ä:s typ,
mångfrestare utan att brista i grundlighet,
vilken nedlade resultaten av ett långt livs
erfarenhet, samlarflit och forskarmöda i en
jätteproduktion, varav tyvärr endast spillror
återstå: en bok om lantbruk och en om latinska
språket. Hans prosa är, som mannen själv,
folkligt rättfram och konstlös. Om poetisk
begåvning vittna fragmenten av en omfattande
saml. satirer på vers och prosa efter greken
Menippos’ förebild. Poesien har två genialiska
representanter, måhända Roms största skalder:
Lucretius och C a t u 11 u s. Den förre är
förf, till en hexametrisk lärodikt ”De rerum
natura”, som trots ämnets torrhet — Epikuros’
atomlära — rymmer partier av inspirerad poesi
och sublim skönhet, tillförsäkrande honom en
plats bland alla tiders störste skalder.
Catul-lus, den ende för oss åtkomlige av de unga
”modernister” (neote’rici), till stor del från
cisalpinska Gallien, vilka omkr. mitten av
— 1017 —
— 1018 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
