Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenin (Vladimir Iljitj Uljanov) - Leninakan - Leningrad (S:t Petersburg, Petrograd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENINAKAN
och Engels förutsagt. En viktig bundsförvant
har det europeiska proletariatet därvid i den
av imperialismens erövringspolitik framkallade
nationella frihetsrörelsen i kolonialländerna,
som bidrar till att ytterligare undergräva
kapitalismens makt. — Den proletära
revolutionens förutsättningar och mål prövar L.
närmare i ”Revolutionen och staten” (1917, sv.
övers. 1919) och ”Kommunismens
barnsjukdomar” (1919, sv. övers. 1921). I det förstn.
arbetet försöker han visa, att den i de flesta
utvecklade kapitalistiska länder härskande
parlamentariska demokratien icke är någonting
annat än en maskerad form för ett
plutokra-tiskt fåtalsvälde; detta fåtalsvälde kan brytas
endast därigenom, att proletariatet ss. en
representant för folkets stora flertal sätter sig
i besittning av den hela och odelade
statsmakten, slår sönder kapitalismens byråkratiska
förvaltningsapparat och genomför en socialistisk
omdaning av samhället (”proletariatets
diktatur”). I ”Kommunismens barnsjukdomar”
betonar L. under polemik mot vissa
vänstergrupper i partiet, att den proletära revolutionen icke
kan komma till stånd genom något slags
över-rumplingstaktik från en liten målmedveten
grupps sida, utan att den födes först ur en
given historisk situation på grundval av en
verklig, revolutionär massrörelse: ”För en
revolution är det icke tillräckligt, att de utsugna
och undertryckta klasserna bli medvetna om
omöjligheten att leva som förr och kräva en
ändring; för revolutionen är det även
nödvändigt, att de maktägande icke kunna leva och
styra som förr. Först när de breda lagren
icke vilja leva på det gamla sättet och de
privilegierade icke kunna leva på det
gamla sättet — först då kan revolutionen segra.”
— En svensk uppl. av L:s valda skrifter är
f.n. under utgivning. Ldl.
Litt.: ”L. Läraren — ledaren — kämpen”
(1925); J. Stalin, ”L. och leninismen” (s.å.); N.
Krupskaja, ”Erinnerungen an L.” (1926); J.
Maxton, ”L.” (1932).
Leninaka’n [ien-], stad i Armenien, se A 1 e
x-andropol.
Leningra’d [len-] (1703—1914 S:t
Petersburg, ry. Sankt Peterbu’rg, 1914—24 P e t r
o-g r a d; Rysslands huvudstad 1712—1918), R.S.F.
S.R:s näst största stad, huvudstad i L.-området;
2,236,515 inv. (1932). Vid sitt utlopp i Finska
vikens innersta del bildar Neva ett sumpigt
delta, som utom av flera smärre armar
genomdrages av Bolsjaja (Stora) och Malaja (Lilla)
Neva samt av Bolsjaja, Srednjaja (Mellersta)
och Malaja Nevka. öarna och det angränsande
fastlandet ligga 0—20 m.ö.h., pä 59^57’ n.br.
Vid Bolsjaja Ohtas utlopp i Neva, mitt emot
nuv. Smolnyj, låg det sv. fästet Nyenskans,
som i maj 1703 intogs av ryssarna. Där floden
grenar sig för sista gången, lade Peter den store
i juni 1703 vid n. stranden grunden till Peter
-Paulusfästningen som skydd mot svenskarna.
Strax därpå beslöt han att här även grunda
en stor stad, och snart voro 40,000 tvångsvis
hitförda människor sysselsatta med bl.a.
mycket omfattande pålningsarbeten, vilka
nödvändiggjordes av markens sumpiga beskaffenhet.
Under dessa arbeten slösades oerhört med
människomaterialet. För att under dylika
svårigheter kunna fullfölja den stora planen
krävdes självhärskarens okuvliga energi och
obegränsade auktoritet. Men Nevamynningen var
det dåtida Rysslands naturligaste inkörsport
från v., och anläggningen innebar ett
målmedvetet utnyttjande därav. Stadens glänsande
utveckling har också till fullo bekräftat
grundläggarens skarpblick. 1712 upphöjdes S:t
Petersburg till Rysslands huvudstad. Den
äldsta stadsdelen är det närmast n. om
Peter-Paulsfästningen liggande Petrogradskij, men
nästan samtidigt börjades bebyggandet av
trakten s. därom (Oktiabrskij, se nedan). Staden
blev nu säte för regeringen och ett lysande hov,
den blev medelpunkten för tsar Peters västerut
orienterade kulturintressen i motsats till det
gammalryska Moskva samt småningom landets
viktigaste handels- och industristad. Dess
betydelse ligger till väsentlig del däri, att
kom-munikationslederna från n. och ö. Ryssland
konvergera mot Östersjöns längst åt ö.
framskjutande del. Kanalförbindelser med landets
väldiga flodnät ha varit lätta att anordna, och
redan 1710 erhölls genom Tvertsa vattenväg
till Volga. Vid Peters död 1725 hade staden
75,000 inv.; vid Katarina II:s tronbestigning 1762
uppskattades folkmängden till 150,000. Såväl
under Elisabet (1741—62) som under Katarina
(1762—96) nedlades ofantliga kostnader på
stadens förbättrande och smyckande: broar
byggdes, parker anlades, sumpmarker utdikades,
och talrika barockbyggnader tillkommo vid
denna tid. 1800 var inv.-antalet o. 200,000 och
1825 425,000. Folkmängdens enorma stegring
beror dels på upprepade tvångsinflyttningar
under Elisabets och Katarinas tid, dels på den
under Alexander I företagna, omfattande
ut-dikningen av sumpmarkerna kring
huvudstaden. Även dennes regering utmärkes av stor
byggnadsverksamhet. Nu fick S:t Petersburg
två nya och betydelsefulla vattenvägar genom
kanaler till Volgas bifloder Tjeksna (sedan
1808) och Mologa (sedan 1811). 1835
fullbordades en viktig landsväg till Moskva och 1851
Nikolausjärnvägen (nu Oktober järnvägen),
likaledes till Moskva. Nu är L. knutpunkt för
— 1223 —-
— 1224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
