Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenz, Jakob Michael Reinhold - Lenz, Emil - Lenz, Max - Lenzites - Leo major och minor - 1. Leo I (den store, påve) - 2. Leo II (påve) - 3. Leo III (påve) - 4. Leo IV (påve) - 5. Leo V (påve) - 6. Leo VI (påve) - 7. Leo VII (påve) - 8. Leo VIII (påve) - 9. Leo IX (Bruno av Dagsburg el. Egisheim, påve) - 10. Leo X (Giovanni de’ Medici, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENZ
der fördes han in på Shakespearestudier och
skrev ”Anmerkungen über Theater” (1774) samt
dramerna ”Der Hofmeister” (s.å.) och ”Der
neue Mendoza” (s.å.). Hans ung. samtidigt
skrivna litteraturfars ”Pandæmonium
germa-nicum” utgavs först 1819 (nytr. 1896),
ungdomsskrifterna ”Ueber die Soldatenehen” samt
”Briefe über die Moralität der Leiden des
jungen Werther” först 1913. De ”Sesenheimer
Lieder”, han riktade till Goethes
ungdomsäls-kade Friederike Brion, röja enkel innerlighet.
L:s ”Gesammelte Schriften” utgåvos första
gången av L. Tieck i 3 bd (1828); en kritisk
uppl. av E. Lewy i 4 bd (1917). — Litt.: M. N.
Rosanow, ”L.” (1909); H. Kindermann, ”L. und
die deutsche Romantik” (1925). A.Bd.
Lenz [länts], Heinrich Friedrich Emil,
bal-tisk-rysk fysiker (1804—-65), prof, i fysik vid
univ. i Petersburg 1834, behandlade
företrädesvis problem ur elektricitetsläran och undersökte
spec. induktionsströmmarna. Mest känd är L.
genom uppställandet 1834 av den efter honom
uppkallade Lenz’ lag el. regel (se E lek
t-r o m a g n e t i s m, sp. 393), som anger
riktningen av induktionsströmmen. L. upptäckte
1835, att det elektriska ledningsmotståndet
varierade med temp. N.R-e.
Lenz [länts], Max, tysk historiker (1850—
1932), prof, i Marburg 1881, Breslau 1888, i
Berlin 1890, i Hamburg 1914. L. utgav bl.a.
”Briefwechsel Landgraf Philipps des
Grossmü-ligen von Hessen mit Bucer” (3 bd, 1880—91),
”Martin Luther” (1883), ”Die grossen Mächte.
Ein Rückblick auf unser Jahrhundert” (1900),
”Geschichte Bismarcks” (1902), ”Deutschland
im Kreis der Grossmächte 1871—1914” (1925).
P.Dhl.
Lenzi’tes, hattsvampsläkte av fam.
Polypora’-ceæ, innefattande o. 20 arter med mussellik,
läder- el. korkartad hatt, vars undersida är
beklädd med radierande, genom tvärväggar
förbundna plattor och vitt sporpulver. L.
sæ-pia’ria, vedmussling, har långsträckt och
koncentriskt fårad, strävluden fruktkropp av
rost- el. kastanjbrun färg och förekommer
allmänt på furustubbar, plankverk och staket året
om. L. betuli’na, björkmussling, å
björk-och bokstubbar, har mjukluden hatt av grå,
brun el. grönaktig färg. O.Gz.
Leo major och minor, två stjärnbilder,
se Lejonet.
Leo, påvar.
1) L. I, kallad den store, påve 440—461,
bördig från Toscana. L. hävdade den romerske
biskopens primat över hela den kristna kyrkan
och utbildade, för att stöda dess anspråk, den
sedan inom katolska kyrkan traditionella
bevisföringen härför, härledd ur Matt. 16:18—19.
Statens betydelsefulla bistånd fick han genom
kejsar Valentinianus IH:s edikt 445, enl. vilket
alla försök att motsätta sig biskopen i Rom
skulle räknas ss. majestätsbrott och dennes
förordningar skulle gälla ss. allmän lag. Inom
Västerlandets kyrkor genomdrev L. sina pri
matanspråk och kuvade motspänstiga biskopar
i Afrika, Spanien och Gallien, medan han i
fråga om de östromerska patriarkaten lade
grunden till den slutliga tudelningen i en
väst-och en östromersk kyrka. I en tid av allmän
osäkerhet, då det västromerska kejsardömet
nalkades sitt fall, blev L med sin kraftiga
härskarnatur ett stöd även för den världsliga
kulturen i Västerlandet. Inom katolska kyrkan,
där han dyrkas ss. helgon (festdag n/4),
avbildas han stundom med en drake, syftande på,
att han enl. traditionen förmått Attila att avtåga
från Rom. Hans talrika brev och predikningar
(tysk övers, i ”Bibliothek der Kirchenväter”,
54—55, 1927) äro de bästa källorna för hans
teologi och kyrkopolitik. — Litt.: W. E. Beet,
”The rise of papacy” (1910). S.N.
2) L. II, påve 682—683, stadfäste det 6:e
allmänna konsiliets beslut (jfr H o n o r i u s I).
3) L. III, påve 795—816, helgon, flydde för
sina motståndare 799 till Karl den store, som
lät återföra honom till Rom, där han genom
ed svor sig fri från sina motståndares
anklagelser. Han lät 25/i2 800 i Peterskyrkan kröna
sin skyddsherre Karl till kejsare. [B.]
4) L. IV, påve 847—855, helgon, låg i strid
med saracenerna, som han 849 besegrade vid
Ostia, och var verksam för staden Roms
befästande. [B]
5) L. V, påve 903.
6) L. VI, påve 928—929.
7) L. VII, påve 936—939, personligt from, i
sin yttre politik helt avhängig av Alberik II,
son till Marozia (se denna). B.
8) L. VIII, påve 963—965, blev, ehuru
lekman, av Otto I insatt ss. påve emot Johannes
XII. Allmänt erkännande vann L. först efter
Johannes’ död och sedan en annan motpåve,
Benedictus V, avsatts. B.
9) L. IX, påve 1049—54, eg. Bruno av
Dagsburg el. Egisheim, helgon, blev
1027 biskop av Toul, gynnade Clunyrörelsen
och gjordes av Henrik III till påve. Ss. sådan
gynnade han alltjämt reformsträvandena inom
kyrkan och kämpade mot simoni och
prästäktenskap. Han led 1053 ett svårt nederlag mot
normannerna; brytningen mellan den katolska
och ortodoxa kyrkan blev på hans tid defini
tiv. B
10) L. X (1475—1521), påve 1513—1521
son till Lorenzo il Magnifico av Florens, hette
eg. Giovanni de’ Medici och var från
— 1239 —
— 1240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
