Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Leo XIII (Gioacchino Pecci, påve) - 1. Leo I (bysantinsk kejsare) - 2. Leo II (bysantinsk kejsare) - 3. Leo III (Isauriern, bysantinsk kejsare) - 4. Leo IV (Kazaren, bysantinsk kejsare) - 5. Leo V (Armeniern, bysantinsk kejsare) - 6. Leo VI (den vise, bysantinsk kejsare) - Leo, Henning - Leo, Leonardo - Leo, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO
rieforskningen var, att L. öppnade Vatikanens
arkiv 1883, och även eljest uppmuntrade han
vetenskapen. Prästerna anbefalldes att studera
bibeln, och en bibelkommission tillsattes 1902.
Tidens sociala problem upptogos ofta av L. till
behandling i arbetarvänlig anda, bl.a. i
encyk-likan ”Rerum novarum” 1891 (jfr
Katolsk-social), och en fackföreningsorganisation
med katolsk ledning grundades. Trots allt
kvarstod dock L. på ultramontanismens
ståndpunkt i fråga om tanke och trosfrihet.
Kyrkans undervisning bands vid Thomas’ av
Aqui-no filosofi och teologi, Index (se d.o. 3)
moderniserades, jesuitordens inflytande befästes, och
åtskilliga lägre kultformer fingo ostört
utvecklas. — Litt.: M. Spahn, ”L. XIII.” (1905); Hj.
Holmquist, ”Påvedömets historia 1800—1920”
(1920); W. Schwer, ”L. XIII.” (1923); O.
Schil-ling, ”Die Staats- und Soziallehre des Papstes
L. XIII.” (1925). A.M-n.
Leo, bysantinska kejsare. 1) L. I (d. 474),
bördig från Trakien, upphöjdes 457 efter
Mar-cianus (se denne) till kejsare av alanen Aspar,
rikets mäktigaste man. Som motvikt mot Aspar
och legosoldaterna (mest goter) inkallade L.
från Taurusbergen isaurierna. Ät en av dessas
anförare, Tarasikodissa (Zeno), gav han sin
dotter Ariadne till hustru. Under tävlan mellan
Zeno och Aspar slutade öst- och västromerska
rikenas gemensamma strid mot Geiserik (se
d.o.) med ett svårt nederlag. Med hjälp av
Zeno utrotade L. Aspars hus. Ansatt av
östgoterna, ingick kejsaren därpå fördrag med
östgoten Teoderik (Strabo), som åtog sig att
bekämpa L:s fiender, även sin frände Teoderik
(”Amalern”, den blivande Teoderik den store).
Lm.
2) L. II, den föregåendes dotterson (467—
474), son till Zeno och Ariadne, nominellt
kejsare efter morfaderns död. Lm.
3) L. III (d. 740), kallades Isauriern,
liksom den ätt han grundläde kallas den isauriska,
ehuru L. trol. var född i Kappadokien.
Verksam redan under Justinianus II, nådde L. snart
höga ämbeten. I kamp mot de anryckande
saracenerna tillbakaslog han dessa. Teodosius
III avgick, då L. ryckte mot Konstantinopel,
varpå L. blev kejsare (717) och genom
glänsande segrar befriade huvudstaden, som av
saracenerna hållits belägrad ett helt år. Dessa
återupplogo offensiven 726, men besegrades 738
åter vid Akroinon. L. omorganiserade hären
och fullbordade rikets indelning i tema.
Justinianus’ lagstiftning ombildades i strängt
kristlig riktning genom L:s Ekloga 739. Genom ett
edikt av 726 förbjöds bilddyrkan. Därmed
började ”bildstormarna”, ikonoklasmen (se B
y-santinska riket, historia). Till
statsmak
tens fromma inskränktes kyrkans och klostrens
makt. Rikets storhetstid förbereddes. Lm
4) L. IV, kallad Kazaren (d. 780), son av
Konstantin V och den kazariska prinsessan
Irene, kejsare 775. G.m. Irene från Aten, lät
L. ej av dennas kärlek till bilderna hindra sig
i sin bildfientliga politik (jfr L.3). Han vann
segrar mot saracener och bulgarer. Lm.
5) L. V, kallad Armeniern (d. 820), en
förtjänt fältherre, störtade Mikael I (se denne)
och slog bulgarerna. För att stärka
statsmakten inledde L. ”den andra bildstriden” (815—
842). L. mördades av sin forne stridskamrat
Mikael II ”den stammande”. Lm.
6) L. VI (d. 912), kallad den vise, trol.
på gr. av sin lärdom, son till Basileios I (se
denne), vilken han omyndig efterträdde 886,
fortsatte sin faders lagstiftningsarbete. Mest
bekant är L. genom sina fyra äktenskap; de två
sista, som voro i strid med både kyrkans och
hans egen lag, ingingos för att trygga
tronföljden. Hans med Zoe ”Karbonopsina” 905
födde son Konstantin (VII) blev slutl. trots
kyrkans häftiga motstånd genom förmedling av
påven förklarad äktfödd (”Porfyrogennetos”).
Lm.
Leo, Henning Vilhelm, politiker (f. 8Z»
1885). Urspr. lokomotivförare, intog L. tidigt
en ledande ställning inom Sveriges
lokomotiv-mannaförbund. Han har tillhört A.k. 1918—28
och från 1933 samt F.k. 1930—32
(socialdemokrat). 1910—28 var L. en av Första
lagutskottets mera bemärkta medl. Han är sedan
1926 Socialiseringsnämndens sekreterare och
tillhör sedan 24/9 1932 P. A. Hanssons ministär
som kommunikationsminister. T.E-r.
Leo [le’å], Leonard o, italiensk tonsättare
(1694—1744), elev av konservatoriet della Pietå
i Neapel, själv senare lärare här och vid
konservatoriet Sant’ Onofrio (1725), kapellmästare
vid Santa Maria (1717). L. är en av de mest
betydande representanterna för den s.k.
neapolitanska skolan, särsk. på den komiska
operans och på kyrkomusikens område (oratorier,
mässor och motetter) och utgör här som
lärare och konstnär mellanledet mellan de något
äldre neapolitanarna (Provenzale och Fago) och
de yngre (Jomelli och Piccini); av operor skrev
L. över 70; även på kammarmusikens område
var han mycket produktiv. E.A.
Leo [le’å]. Friedrich, tysk filolog (1851
—1914), prof, i Göttingen från 1888, har utg.
mönstergilla textkritiska uppl. av Senecas
tragedier (1878 ff.), Venantius Fortunatus (1881)
samt framförallt Plautus (1895 ff.); sina
forskningar över sistn. förf, har L. bl.a. publicerat
i det banbrytande verket ”Plautinische
Forsch-ungen” (1895; 2 Aufl. 1912). Bland L:s andra
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
