LEPIDOLIT Lepidodendron, rekonstruktion av trädet (t.v.) och gren med blad. har haft sin utbredning på det n. halvklotet, medan den samtidiga Glosso' pteris-floran, som sannolikt tålt mera köld än floran med L., har haft en antarktisk utbredning. L. hör till fam. Lepidodendra'cece, en underavd. av lummerväx-terna, Lycopodia'les. Denna grupp är i nutiden företrädd av små örtartade former, medan kar-bontidens L.-arter voro träd av 25—30 m. höjd och o. 1 m. tjocklek. Stammen hos L. var olika utvecklad, hos några former fanns märg, medan dylik saknades hos andra, där en sekundär tillväxt ägde rum från ett skikt kambium, som utbildade ved och bast; även barken var väl utvecklad. Dessa paleozoiska Lycopodiales stodo sålunda på en högre utvecklingsnivå än de re-centa. L:s stam grenade sig gaffelformigt mer el. mindre rikligt; dess blad voro enkla, 15—25 cm. långa och smala, ofta barrlika och klädde hela stammen i spiralställning. Varje blad lämnade efter sig ett rombiskt bladärr, som ger stammen en karakteristisk ytskulptur, därigenom att de till ”kuddar” utbildade bladbaserna sitta kvar på stammen. — Rötterna äro vitt utbredda längs marken och ha förr beskrivits Kotte med sporangier. som en särsk. växt, Stigma'ria. ■— Fortplant-ningsorganen hos L. bildade kottelika samlingar, beskrivna under namnet Lepidostro'-bus, vilka an t. sutto i spetsen av grenarna el. på särsk. små sidoskott. Sporangierna utbildades i ”kottarna” dels till hanliga mikrospo-rangier med ett oerhört antal mikrosporer, dels till honliga makrosporangier med ett fåtal stora makrosporer (se fig.). K.A.G. LepidolFt, miner., se G 1 i m m e r. Lepidomela'n, miner., se G 1 i m m e r. Lepido'ptera, insektordn., se Fjärilar. Lepidorho'mbus, fiskart, se G 1 a s v a r. Lepidosire'n, fisksläkte, se Lungfiskar. Lepido'steus, fisksläkte, se B e n g ä d d a. Lepidostro'bus, se Lepidodendron. Le'pidus, fornromersk patricierätt. 1) Marcus Æmilius L. (d. 77 f.Kr.), konsul 78 f.Kr., sökte förgäves omstörta Sullas statsförfattning, drog därefter mot Rom med en krigshär men slogs av Catulus och Pom-pejus och avled under flykten till Sardinien. 2) Marcus Æmilius L., den föregåendes son (o. 89—13 f.Kr.), föranledde ss. prætor 49 Cæsars val till diktator och blev 46 konsul jämte denne. Efter Cæsars mord slöt sig L. till Antonius, som utnämnde honom till po'nti-fex ma'ximus (se d.o.), bildade jämte Antonius och Octavianus 2:a triumviratet (43 f.Kr.), i vilket han dock icke spelade någon mera betydande roll, bistod (till en början med tvekan) Octavianus i kriget mot Sextus Pompejus. Avsatt som triumvir 36 f.Kr., levde L. sedan i obemärkthet i Circei. W.N. Lépine [lepi'n], Louis Jean Baptiste, fransk ämbetsman (f. 1846), urspr. advokat, inträdde 1877 i statsförvaltningen som underprefekt, blev 1885 prefekt, var 1893—97 polisprefekt i Paris, därefter generalguvernör för Algeriet men utsattes som sådan för starka angrepp, avgick 1898 och övertog 1899 ånyo polisprefekturen i Paris undei' de besvärliga tider, då Dreyfusstriden gjort smärre gatuupplopp till vardaglig företeelse och efter Loubets val till president Dé-roulède t.o.m. planerade en ”marsch mot Ely-sée-palatset”. Som polisprefekt kvarstod L. till 1912. Han utförde därunder ett omfattande organisationsarbete och ingrep vid kritiska situationer personligen i gatuordningens upprätthållande på ett sätt, som gjorde honom till Pariskrönikans kanske mest kända figur. L. tog initiativ till Concours Lépine, sedan 1901 årl. återkommande utst. för leksaker, smärre uppfinningar och artiklar från franskt hantverk och småindustri. G.Lw. Lepio'ta, svampsläkte, seFjällskivling-a r. — 3 — — 4 —