LEKA man den del, som utgöres av kärl, trakeider och vedparenkymceller. Se vidare Lednings-vävnad och Växtanatomi. O.Gz. Leptomftus, svampsläkte. Arten L. la'cteus är vanlig i påväxt (se d.o.) i vissa med organiska avfallsämnen starkt förorenade vattendrag (nedanför kloakutlopp från städer, sockerfabriker o.s.v.). Där den förekommer som mest, Leptomitus. bildar den fällika beläggningar över alla fastare föremål i vattnet; de ofta fjäderlikt utstående fäilarna kunna vaja decimelerlångt ut i vattnet. Dylika vegetationer i vattnet äro av stor betydelse för dess självrening (se Vattnets självrening). Jfr Sphærolitus, som kan förekomma på liknande sätt. E.N. Lepto'n (plur. leptd), mynt i Grekland, 1828— 31 = Vioo phönix (se d.o.), därefter = Vioo drachme (se Drakma). Efter stabiliseringen 1929 gäller 1. 0,m öre. Av nickel finnas nu 50, 20, 10 och 5 samt av aluminiumbrons 5 1. N.L.R. Lepto'ptilus, storksläkte, se K r ä v s t o r-k a r. Leptosphæ'ria, artrikt svampsläkte av fam. Sphceria'ceæ, gruppen kärnsvampar, med peri-thecierna till en början täckta av värdväxtens överhud, senare öppnande sig, varvid sporsäckarna utsläppas och sprida sporerna, vilka äro avlånga el. spolformiga och försedda med tvärväggar. Flera arter åstadkomma sjukdomar hos kulturväxter. L. culmi'fraga (herpotrichoi'des), stråknäck aren, angriper vete och råg och förorsakar, att stråna mot mognadstiden böjas och knäckas vid basen, varvid de nedersta stråleden antaga brunaktig färg och täckas av ett >vart hyföverdrag. L. trVtici, vilken åstadkommer svartpricksjuka å korn, förorsakar å bladen, särsk. slidan, svarta prickar av svampens perithecier. Svartfläcksjuka hos kålväxter härrör av L. napi, varvid å stam, blad, blomskaft och skidor uppstå avlånga el. rundade, svartbruna fläckar. O.Gz. Leptosporangia'ter, kryptogam växtgrupp, se Ormbunkar. Lepus, ett släkte hardjur, se Hare. Lepus, stjärnbild, se Haren och karta vid art. Canis major. Le Puy [lapüi'], stad i Frankrike, se P u y Lera, den grupp av i vatten avsatta, sediman-tära jordarter, i vilken de dominerande kornstorlekarna äro mindre än O,oo2 mm. i diam. Skiktning och lagring, ibland i form av varvig-het, är ej ovanlig. De för 1. karakteristiska fysikaliska egenskaperna äro ogenomsläpplighet för vallen och luft, stor kapillär uppsugnings-förmåga, stor styvhet, plasticitet (formbarhel) och krympningsbenägenhet (vid torkning). Dessa egenskaper betingas av och tilltaga med minskad kornstorlek. I naturligt tillstånd är 1. ett stycke under markytan starkt vattenhaltig. Den kan då innehålla vatten ända till 60—70 °/o av sin volym och blir vid torkning mer el. mindre hård men även sprickrik på gr. av krympning. På gr. av dels l:s stora selektiva adsorbtionsförmåga mest av lösliga, för växterna nödvändiga kalisalter och fosfat, dels dess lämpliga fuktighetsgrad blir den vanl. en mycket god kultur jord. L:s färg växlar från ljust gråvit till svartgrå och grönsvart, alltefter mängden och arten av inblandningar, ss. järnoxid-, järn-oxidul-, järnhydroxidföreningar och svaveljärn, därjämte ofta en rikedom på mer el. mindre omvandlade växt- och djurlämningar. De s.k. b 1 å-1. och svar t-1. (”fucus-1.”) erhålla sålunda sin färg av järnoxidulföreningar, svaveljärn och organiska ämnen men bli vid uttorkning och genomluftning, t.ex. vid markytan, gråaktiga el. gråbruna genom oxidation. L:s kemiska sammansättning växlar inom vida gränser. Inom klimatområden med obetydlig kemisk vittring, t.ex. nedisningsområden, ingår i 1. en betydande mängd finfördelade, kemiskt föga omvandlade, mekaniska sönderkrossnings-produkter av bergartsmineralen, ej minst sili-kater, vilka utsvämmats t.ex. ur moränbäddar och sedimenterats. Vanligare är dock en kemisk sönderdelning av bergartsmaterialet till i vatten olösliga förviltringsrester, s.k. lersubstan-ser, i huvudsak en blandning av aluminium-och järnhydroxid med kiselsyra i form av geler. Denna blandning närmar sig vanl. sammansättningen för allofan el. kaolin (H4Al2Si2Og) men bildar även röda s.k. lateritsubstanser, som alltså bli l:s huvudmassa. L:s benämning sker efter skilda grunder ss. färg (t.ex. svart-1.), styvlek (t.ex. styv L), geologisk ålder (t.ex. kambrisk 1., kvartär 1.), fossilinnehåll (t.ex. mytilus-1.), bild-ningsbetingelser (t.ex. ishavs-1.), användningssätt (t.ex. tegel-1.) o.s.v. I Fennoskandia är 1. en vitt utbredd jordart inom lägre be — 9 — — 10 —