LESUEUR i ”Världslitteraturen”, 1927). Inom ramen av en enkel, borgerlig lustspelshandling gav han här genom träffsäkert tecknade typer en bild av ett manligt och trohjärtat Tyskland, som med rätta blivit klassisk. — Ett vidare fält för sina teaterintressen fick L., sedan han 1767 blivit dramaturg vid Hamburgs nyinrättade Na-tionaltheater. På denna post utförde L. ett betydelsefullt arbete som litterär rådgivare ooh som förf, till den teatertidskr., ”Hamburgische Dramaturgie” (1767—69), som med orienterande art. följde teaterns repertoar. L. hade här tillfälle att bekämpa pseudoklassicitetens slentrian och ivra för en bättre förståelse för de antika tragöderna och Shakespeare. Ett grundskott mot den franskklassiska dramateorien var hans vidräkning med dess vantolkning av Aris-toteles. L:s insats förmådde dock ej rädda teatern från ett snart sammanbrott. 1770 antog han platsen som bibliotekarie vid det hertigliga bibi, i Wolfenbüttel. Här fullbordade han sin stora tragedi ”Emilia Galotti” (1772; sv. övers. 1821 och 1825), i vars titelgestalt han tecknade en modern Virginiatyp. Som ressällskap åt prins Leopold av Braunschweig besökte han Italien vintern 1775—76 och ingick efter hemkomsten äktenskap med Eva König, änka efter en Hamburgvän. Hustrun dog redan efter några år, och L. framlevde sina sista år i en glädjelös ensamhet, som förbittrades genom ekonomiska bekymmer och genom den polemik, som hans teologiska frisinne ådrog honom. Han hade näml. 1768 utg. ett urval av den avlidne deistiske filosofen Reimarus’ skrifter, de s.k. ”Wolfenbütteler Fragmente”, som framkallade en våldsam opposition från ortodoxt håll, särsk. från Hamburgpastorn J. M. Goeze (se denne). I en rad skrifter besvarade L. angreppen med skarpsinne och värdighet. När Reimarusskriften beslagtagits och L. förbjudits att fortsätta sin polemik, gav han i blankversdramat ”Nathan der Weise” (1779; senaste sv. övers, av G. Klintberg i ”Världslitteraturen”, 1927) sina angripare ett sista, verkningsfullt svar. Kring det gamla fabelmotivet om de tre ringarna har L. här byggt upp ett mäktigt skådespel, där upplysningstidens humanitetsideal och religionshistoriska relativism fått ett sällsynt ädelt uttryck. Snarlika tankar utformade han i sina sista verk, ”Die Erziehung des Menschengeschlechts” (1780) och ”Ernst und Falk. Gespräche für Freimau-rer” (1778—80). — Tysk kulturhistoria räknar i L. en av sina största andar. Kritiskt förstånd, självbesinning och kunskapsrikedom prägla hela hans förf.-skap. Han var icke endast en bekämpare av föråldrade kultur- och litteraturideal. I en tid av vitter hållningslöshet stod han också som en varnare för oprövade ytter lighetsriktningar och gav genom sin rättframma kritik och exempelbildande dramatiska diktning nödig fasthet åt de nya strävandena. — Uppl. av L:s skrifter ha utgivits av bl.a. K. Lachmann & F. Muneker (23 bd, 1886—1924) och J. Petersen & W. Olshausen (25 bd,1925).— Litt.: E. Schmidt, ”L. Geschichte seines Lebens und seiner Schriften” (4 Aufl., 2 bd, 1923j; W. Oehlke, ”L. und seine Zeit” (2 bd, 1919). G.A-m. 2) Karl Friedrich L., den föregåendes brorsons son, målare (1808—80), en av Düs seldorfskolans mest uppburna landskaps- och historiemålare, som bl.a. gav uppslaget till de litterära genrebilderna i stor stil med sin ”Sörjande kungapar” med motiv hämtat från Ub-land. Mest berömda äro hans skildringar av scener ur Hus’ och Luthers liv. Av nutiden uppskattas han mera som realistisk landskapsmålare. — L:s son, Otto L. (1846—1912), har gjort bl.a. Lessingmonumntet i Berlin (1890), Rolands- och Herkulesbrunnarna i Berlin samt dekorativ byggnadsskulptur i stort antal. G.S. Lessing, T h e o d o r, tysk-judisk filosof (1872 —1933), docent vid tekniska högsk. i Hannover 1908—26, även verksam som vitter förf, och politisk publicist; måste på gr. av en uppseendeväckande kritik av Hindenburg 1925 lämna sin docentur, flyktade efter den nationalsocialistiska revolutionen 1933 till Prag, där han mördades. L. såg i tekniken och den ensidigt formella bildningen en kulturfara, som han sökte avvärja genom hänvisning till de asiatiska folkens tänkande (”Untergang der Erde am Geist”, 1916, 5 Aufl. 1926). Bland hans övriga skrifter märkas ”Schopenhauer-Wagner-Nietzsche” (1906), ”Studien zur Wertaxiomatik” (1908, 2 Aufl. 1914), ”Geschichte als Sinngebung des Sinnlosen” (1920, 4 Aufl. 1927). D.R. Leste (enl. Hellmann en förvanskning av det franska I’Est) kallas en vind från ö.s.ö.—ö.n.ö. på Madeira. L. är torr, stoftförande och har sitt ursprung i Afrika (se H a r m a 11 a n). H.K-r. Lestes, zool., se Tr o 11 s 1 ä n d or. Lestocq [lästå'k] (L’Estocq), Johann H e r m a n n, rysk hovgunstling (1692—1767). Son till en till Hannover invandrad hugenott, 1713 anställd som fältskär hos Peter I, förstod L. att innästla sig hos kejsarinnan Katarina; hon gjorde honom 1725 till hovkirurg hos dottern Elisabet, vars spec. gunstling han blev. L. hade stor del i den statskupp, som 1741 satte Elisabet på tronen, blev 1744 greve och erhöll allehanda gåvor och utmärkelser. De ryska stormännen lyckades 1748 störta honom; L. förvisades till guv. Archangelsk. 1762 återinsatte Peter III honom i hans värdigheter. P.Dhl. Lesueur [lesüö'r] (LeSueur), Eustache, — 29 — — 30 —