LETTLAND lan Rigabukten och Östersjön och ett i ö. med landets högsta punkt Gaizingkalns (313 m.ö.h.). De skiljas från varandra av den högst 25 m. höga Riga-Jelgava-(Mitau-) slätten, som bildar s. forts, av Rigabukten. Dennas kuster äro flacka och sandiga, och detta gäller även Östersjöns, utom strax s. om Ventspils (Windau) och s. om estniska gränsen, där havet har ut-skulpterat vackra abrasionsbranter i morän. J.F. Vattendrag och sjöar. Kärr och sjöar intaga c:a 12,5% av totalarealen. Detta höga värde beror på den stora utbredningen av moränterrängen med dess dåliga dräneringsförhållan-den. Huvudfloden är Daugava (Düna), som även är en viktig trafikled. Dess största biflod är Lielupe (Kurländska Aa). J.F. Medeltemp. an. Juli Lubana .................... —7,7° 17,8° Riga ......................... —5,2° 18,»° Ventspils ................. —2,7° 16,i° Liepaja (Libau) ............. —2,2° 16,4° Klimatet är starkt kontinentalt betonat men visar även maritima påverkningar. Den ter-miska årsamplituden är c:a 18,5° i v. vid kusten men når i ö. över 25°. Rigas hamn är stängd av is 3 mån., men Ventspils och särsk. Liepaja äro nästan alltid isfria. Det sistn. utbyggdes därför av Ryssland till en flottstation och exporthamn och förenades medelst järnväg med de bördigaste spannmålsområdena i s. Ryssland. Den årliga nederbördsmängden uppgår till 560 å 660 mm. och avtar från v. till ö. Juli och aug. äro regnrikast, febr, och mars uppvisa den minsta nederbördsmängden. Den årl. nederbördsmängden är i Liepaja 658 mm., i Riga 607 och i Gulbene 549 mm. J.F. Växt- och djurvärld. Skogen intar c:a 27% av arealen, kärr och mossar 10 % och ängar 13 %. En del av de sistn. äro dock lågmossar, som utnyttjas till hötäkt. Skogen är i n. väsentligen barrskog, med tall på torr sandmark, gran på den fuktigare moränen. Längre mot s. blir inblandningen av ädla lövträd avsevärd. Eken börjar bilda små skogar på kalkhaltig, väl dränerad mark. I Kurzeme (Kurland) är 32 % av hela ytan bevuxen med skog. På halva skogsarealen dominerar tallen, medan granen intar 30 och lövträden 20 %. Men även av åkern, som intar 28 % av hela ytan, och ängen (30 %) torde en stor del urspr. vara skogsmark. En del av ängen är s.k. löväng, d.v.s. en från lövskogen härrörande odlingsform. — Djurvärlden, i sina huvuddrag överensstämmande med den mellan- och västeuropeiska, erbjuder ej några för landet särsk. karakteristiska former. De stora däggdjuren, björn, varg och lo, äro starkt decimerade, järv liksom vildsvin utrotade, men älg finnes alltjämt i skogstrakterna. Fågelfaunan, som räknar o. 300 arter, är på gr. av landets många sjöar och sumpmarker särsk. rik på vadar- och simfåglar. Floderna erbjuda en riklig tillgång på kräftor. J.F.;H.W. Befolkning. L. är en nationalstat, så till vida som alla letter (se d.o.) äro bosatta inom landet. De uppgingo 1930 till 1,394,957 el. 73,4% av hela inv.-antalet. Häri inräknas då den fåtaliga fiskarbefolkningen i n. Kurzeme, som ännu talar det liviska språket och som utgör den sista resten av de finska liverna, vilka jämte de baltiska letterna voro landets äldsta inbyggare, men som numera nästan helt assimilerats av de senare. Vidare finnas särsk. i v. 69,855 tyskar (3,7% av befolkningen), 201,788 ryssar (10,5%), 36,029 vitryssar (1,»%), 59,374 polacker (3,i%), 25,885 litauer (1,4%) och 94,338 judar (5,o%). Folktätheten uppgår till 29 inv. pr kvkm. Svagast befolkade äro det delvis sandiga kustbältet i v. och Riga-Jelgava-slätten. Den tätaste bebyggelsen finnes i s.ö., i området omkr. Daugavpils (Dünaburg), där folktätheten är 44 pr kvkm. Av hela folkmängden levde 545,362 el. 29 % i städer med större inv.-antal än 10,000. J.F. Språk, se Lettiska språket och litteraturen. Fornminnen. De äldsta fynden utgöra ett fåtal föremål av horn och ben, delvis med motsvarigheter i Kunda (se Estland, sp. 928) och tillhörande den mesolitiska stenåldern (se d.o.). Från neolitisk stenålder finnas åtskilliga boplatser, en del med kamkeramik (se d.o.). Äkerbrukskulturen företrädes av några 10-tal båtformiga stridsyxor, utan tvivel härrörande från enmansgravar (se d.o.). Från bronsåldern föreligga ett 30-tal lösfynd samt omkr. ett dussin gravar: rösen med stenkistor samt skepps-sättningar. Den äldsta järnåldern tillskrives en primitiv kultur med redskap huvudsaki. av ben och horn. Under slutet av 2:a årh. e.Kr. börjar en blomstring under östgermansk påverkan. Tre olika kulturgrupper urskiljas, av vilka den nordligaste tillskrives finska, de båda s. baltiska stammar. Under folkvandringstiden blir kulturen enhetligare; mot slutet av denna tid komma sv. inflytelser (se Gr obin). Från järnålderns slutskede, som räcker till 1200 e.Kr., föreligga rikligt med fynd. Tack vare dessa samt genom bistånd av andra vetenskaper kan man för denna tid uppdraga gränserna mellan de olika stammarna, letter, liver, kurer etc. — Litt.: ”Katalog der Ausstellung zur Kon-ferenz baltischer Archäologen in Riga 1930” (1930). G.Em. — 37 — — 38 —