LETTOW-VORBECK skolorna voro 85 allmänna och 57 privata. För den högre undervisningen skapades 1919 ett lettiskt univ. i Riga med 11 fakulteter. Där funnos 1931/32 8,766 studenter. Dessutom finnas tekniska yrkesskolor, en musikalisk akad., en konstakad. samt en mångfald föreningar i upplysningens tjänst. E.Ltn. Tidningspress. Det är först sedan L. blev självständigt, som den lettiska pressen skjutit fart. 1928 utkommo 78 tidn., varav 57 voro lettiska, 8 ryska, 5 tyska, 4 ”jiddisch” och 1 estnisk, samt 158 tidskr., varav 124 voro lettiska, 14 tyska, 11 ryska och 7 ”jiddisch”. De förnämsta dagliga tidn. äro (alla i Riga): ”Jau-nakas sinas” (”Efe senaste nyheterna”), grundad 1911, ”Pédeja bridi” (”I sista ögonblicket”), grundad 1927, båda politiskt oberoende, ”Brihwå seme” (”Det fria landet”), organ för bondeförbundet, ”Zocialdemokrats”, grundad 1918, ”Latvis” (”Letten”), grundad 1921, den nationella ytterlighetsriktningens blad. ”Valdi-bas véstnisis”, grundad 1918, är regeringens officiella organ. ”Sevodnja”, grundad 1919, är den största ryskspråkiga tidn. utanför Ryssland. Ledande tysk tidn. är ”Rigasche Rundschau”, grundad 1896. — Litt.: O. Grosberg, ”Die Presse Lettlands” (1927). H.E. Litteratur, se Lettiska språket och litteraturen. Konsthist. Den första kristna centralen för byggnadskultur var Üxkülls cistercienskloster (på en ö i Düna). Från Gotland kommo trol. redan på 1200-talet byggmästare och stenhuggare, och L:s medeltidskyrkor ha flera beröringspunkter med Gotlands. Emellertid gjorde tegelarkitekturen från Lübeck sitt intåg, och domkyrkan i Riga (i övergångsstil och gotik) blev den förnämsta byggnaden i L. Av Tyska orden uppfördes flera slott. I städerna, framförallt Riga, inkom renässansen från Tyskland under 1500-talets senare del. Den svenska tiden spåras särsk. genom av Erik Dahlbergh m.fl. anlagda fästningsverk. På landsbygden reste sig flera slott i barock och framförallt empire; i sht är Kurland rikt på sådana större el. mindre palatsbyggnader. Även den bildande konsten hade representanter i L., och vissa arter av konstindustri, t.ex. guldsmedskonst och träsnideri, blomstrade redan på 1600-talet. Utövarna voro mest inflyttade tyskar. Efter L:s självständighet ha också flera inhemska målare framträtt, och en modern, t.o.m. funktionalistisk byggnadskonst har även börjat uppstå. E W. Litt.: K. Duzmans, ”L. förr och nu” (1926); M. Haltenberger, ”Die baltischen Länder” (1929); W. Neumann, ”Grundriss einer Geschichte der bildenden Künste und des Kunstgewerbes in Liv-, Est- und Kurland vom Ende des 12. bis zum Ausgang des 18. Jahr-hunderts” (1887), ”Baltische Maler und Bild-hauer des 19. Jahrhunderts” (1902); H. Pirang, ”Das baltische Herrenhaus” (2 bd, 1926—28); H. Kjellin, ”L:s moderna måleri” (i ”Tidskr. för konstvetenskap”, 14, 1930). Letto w-Vorbeck [lä'tä-fä'rbäk]. 1) Oskar von L.-V., tysk militär (1839—1904), officer vid inf. 1859, överste och reg.-chef 1889, avsked 1890, generalmajor 1901. L. deltog i 1866 och 1870—71 års krig och sårades vid Noisseville, tjänstgjorde huvudsaki. i Generalstaben och var 1872—77 lärare vid krigsskolan i Anklam. Han var en flitig militär förf, och har förutom läroböcker i taktik utg. ”Der Krieg von 1806 und 1807” (4 bd, 1891—96), ”Geschichte des Krieges von 1866 in Deutschland” (3 bd, 1896—1902) och ”Napoleons Untergang 1815” (bd 1 1904, forts, av v. Voss). E.Bz. 2) P a u 1 v o n L.-V., den föregåendes kusins son, militär (f. 1870), officer vid inf. 1889, överste 1915, generalmajor 1917, avsked 1920. L. deltog i exp. till Kina 1900 och i kriget i Tyska Sydvästafrika 1904, blev 1913 chef för skyddstrupperna i Kamerun och 1914 i Tyska Östafrika. Här försvarade han sig energiskt under hela världskriget mot överlägsna brittiska stridskrafter men trängdes slutl. in på portugisiskt område. Efter kriget var han 1919—20 chef för kåren L. av tyska riksvärnet och deltog aktivt i nedslåendet av kommunistorolig-heterna i Hamburg. L. har utg. ”Meine Erin-nerungen aus Östafrika” (1920), ”Heia Safari” (1920) och ”Was mir die Engländer über Östafrika erzählten” (1932). E.Bz. Lettre [lä'trø], plur. lettres (fra., av lat. li'tte-ra), bokstav, brev. Jfr Avant la lettre, Kaperi, Kreditiv, Lettres de cachet, Rappell och Växel. Lettres de cachet [lä'tro do kajä'] (fra.), urspr. av franske konungen undertecknade brev, kontrasignerade av en minister och försedda med kungl. sigill (fra. cachet) samt innehållande en befallning, utgående från konungen personligen. Genom 1. inkallades sålunda t.ex. ständerna, befalldes parlamenten inregistrera en lag, utfärdades hovceremoniel o.d. Mest bekanta ha emellertid blivit de 1., genom vilka beordrades, att en namngiven per — 47 — — 48 —