LEUCIN lämnat armén, tog L. befälet över spillrorna. Ålagd att organisera försvaret av Italien, kämpade L. för kejsaren med en hängivenhet, som står i stark kontrast mot Murats trolöshet. Tapper och kallblodig fältherre, trofast, utan lysande gåvor, blev han ett lämpligt verktyg för Napoleon. Efter dennes fall sökte han stöd hos sin svärfar, som gjorde honom till hertig av L. och furste av Eichstätt. ”Mémoires et correspondance du prince Eugène”, utg. av Du Casse (10 bd, 1858—60). P.N-m. Leuci'n, aminoisokapronsyra, q^3^>CH-CH2'CH(NH2)-COOH, är den aminosyra, som hittills erhållits i största mängd ur äggviteämnena. Wk. Leuci'scus, fisksläkte, se Mörtsläktet. Leuci't, miner., ett kalilerjordssilikat, tillhörande fältspatoidernas (se d.o.) grupp med formeln K2O . A12O3.4SiO2, uppträder i en kristallform, som mycket närmar sig den reguljära (deltoid)ikositetraedern (leucitoedern). Emellertid är det här en tvillingbildning, en sam-manväxning av element med lägre symmetri, tetragonal el. rombisk. L. är vit med dragning åt grått el. gult, hårdhet 5,5—5,6 och sp. v. 2,5. Förekommer i eruptiva bergarter utbildad som svävande kristaller särsk. i Vesuvius’ lava och vid Andernach och Kaiserstuhl i Rhendalen. — L. innehåller 21,6 °/o K2O och är ett av de mera kalirika mineralen i jordskorpan. K.A.G. Leucitbasalt är en basalt (se d.o.), innehållande leucit, och kallas, om den även innehåller olivin, leucitbasanit, men, om olivin saknas, leucittefrit el. leucitit. K.A.G. Leuckart [lai'kart], Rudolf, tysk zoolog (1822—98), prof, i Giessen 1855, i Leipzig 1869. L., vars förf.-verksamhet sträckte sig över skilda evertebratgrupper, har framförallt gjort sig känd som helmin-tologiens eg. grund-läggare. Klassiska äro hans arbeten över trikinen, ”Untersuch-ungen über Trichina spiralis” (1860), bandmaskar, ”Die Blasenbandwürmer und ihre Entwick-lung” (1856), och människans parasiter, ”Die menschlichen Parasiten (2 bd, 1862—76, 2 Aufl. avslutad av G. Brändes 1879—1901). L. bildade en helmintologisk skola, som lockade talrika utlänningar till Leipzigs univ. Bland hans övriga skrifter märkas de över insekternas partenogenes, insektäggens mikro- pyle samt de över polymorfism. L. visade ock, att svampdjuren voro kavitetsdjur och, jämte Frey, att de radiellt byggda djuren omfattade två grupper, kavitetsdjur och tagghudingar.O.C-n. Leuco'bryum, mossläkte, se B 1 å m o s s a. Leucochlo'è, se Kålfjärilar. Leuco'jum, även Leucoi'um, se S n ö k 1 o eksläktet. Leufsta [lö'v-], bruk i Uppland, se L ö v s t a. Leufvén [löve'nj. 1) Johan Gustaf Johansson L., agronom (1870—1932). Efter agronomexamen å Ultuna 1891 och examen från mejeri-inst. å Alnarp 1892 blev L. 1893 sekreterare i Malmöhus läns nötboskapspremieringsnämnd och var 1900—17 sekreterare i samma läns hushållningssällskap. Från det Sveriges allm. lantbrukssällskap bildades 1917 och till 1928 var han dess direktör; 1929—32 lantbruksattaché (lantbruksråd) vid sv. beskickningen i Berlin. L. gjorde sig mest bemärkt som dristig organisatör av lantbruksekonomiska föreningar. Han var led. i ett flertal av Statens kristids-organisationer; redigerade ”Sv. lantmännens föreningsblad” 1906—08 och var 1918—27 med-red. för ”Landtmannen”. Hj.P. 2) Edvard Johansson L., den föregåendes bror, teolog (1874—1928), fil. d:r i Uppsala 1897 (”Kritisk exposition af Benjamin Höijers kon-struktionsfilosofi”), teol. lic. 1910, kyrkoherde i Ununge och Edsbro (Uppsala stift) 1911, teol. d:r 1917 (”Studier till den praktiska teologiens systematik”, 1914), direktor för praktisk-teologis-ka inst. vid Uppsala univ. 1921, docent i praktisk teologi 1925, titulärprof. 1928. L. har utg. flera arbeten i religionsvetenskap och praktisk teologi, vittnande om lärdom och skarpsinne, ss. ”Kybernetikens principlära” (1910), ”Sv. högmässoritualet 1789—1811” (1919), ”Upplysningstidens predikan” (2 bd, 1926—27); red. för ”Sv. kyrkotidn.” 1922—28. E.Ltn. Leuhusen [lé'huson], ätt, urspr. stammande från Mecheln i Brabant, därifrån en släktmedl. o. 1450 inflyttade till Stockholm och blev borgare där. Underståthållaren på Stockholms slott Reinhold Govert L. (1601—55) adlades 1645; hans son, hovmarskalken Peter L. (1649— 1726), upphöjdes i friherrligt stånd 1719. C. 1) Amalia Aurora A d e 1 a i d e L., f. Vale-rius, konstnärinna (1828—1923). L. hade musikskola i Göteborg, där Christina Nilsson fick sin första eg. utbildning, samt målade även bl.a. porträtt, det mest bekanta av Christina Nilsson som ung (i Musik-hist. museet, Stockholm). E.W. Leuk [laik] (ty.), fra. L o è c h e-1 a-V i 11 e, stad i kantonen Wallis, Schweiz, vid Rhöne och Simplonbanan; 1,874 inv. (1920). N. om L. ligger Leukerbad (Loèche-les-Bains), 1,400 m.ö.h., — 51 — — 52 —