LEWENHAUPT en ovanligt snabb karriär. Vid Breitenfeld 1642 förde han efter reg.-officerarnas fall med stor utmärkelse befälet över reg. och skall själv ha fått 17 sår. 1655 intog han Dünaburg och fick 1656 ledningen av Finlands försvar mot ryssarna men insjuknade och dog strax därefter. P.S. 5) Carl Mauritz L., den föregåendes bror, greve, krigare (1620—66), ryttmästare 1644, överste 1645, generalmajor av kav. 1651, riksråd 1653, krigsråd 1654, generallöjtnant 1658, generalguvernör över Finland 1664, fältmarskalk och ordf, i Krigskollegium 1665. P.S. 6) Gustaf Fredrik L., den föregåendes brorson, greve, krigare (1658—1723), gifte sig 1686 utan kungl. tillstånd med sin kusin och måste därför lämna Sverige, gick först i fransk, 1691 som överste i venetiansk krigstjänst, där han avancerade till brigadjär och vid avskedet 1697 erhöll en årlig pension; sv. överste 1701, utmärkte han sig i slaget vid Hälsingborg 1710, blev generalmajor s.å., generallöjtnant 1719. P.S. 7) Adam Ludvig L., den föregåendes bror, greve, krigare (1659—1719), studerade i Lund, Uppsala och Rostock, 1685—88 i bajersk tjänst, 1688 —98 vid sv. reg. i holländsk tjänst, där han 1697 blev överste, överste i sv. tjänst 1700, generalmajor av inf., v.-guvernör och befälhavare i Kurland* 1703, generallöjtnant 1705, general, guvernör i Riga och chef för ar mén i Livland 1706, fången vid Perevolotj-na 1709, död i fångenskap i Moskva. — L. var i högre grad än de flesta dåtida militärer en lärd man, vilket inbragte honom tillnamnet ”den latinske översten”; först vid 26 års ålder inträdde han på den militära banan. Föga hågad att enl. sv. sed börja som menig, gick han i främmande krigstjänst och deltog i striderna först i Ungern, sedermera i Nederländerna. Den långa tjänstgöringen här gjorde honom till en utpräglad anhängare av lineartaktiken och manöverstrategien och bragte honom i en viss, av honom själv dock senare överdriven motsats till den eg. karolinska krigföringen. Vid Karl XH:s inmarsch i Polen kvarlämnades L. i Kurland, och här och i Litauen blev under de närmast följ, åren hans eg. verksamhetsfält med litauer och ryssar ss. motståndare. L. ådrog sig snart Karl XII:s uppmärksamhet och blev efter sin seger vid Saladen 19/s 1703 be fordrad. Med små medel lyckades L. hålla de överlägsna fienderna stången, i huvudsak skyd da Kurland, utnyttja delar av Litauen för arméns underhåll och tidvis vinna en del av dess adel för Stanislaus. Efter segern vid Jakob-stadt (se d.o.) ocii Birsens intagande 1704 erhöll L. befälet över samtliga fälttrupper i östersjöprovinserna. Samtidigt vände sig dock betydligt överlägsna ryska trupper mot L., och trots sin seger vid Gemäuerthof (se d.o.) kunde L. ej hindra ryssarna att bemäktiga sig Kurland, ehuru deras försök att avskära honom från Riga misslyckades. Genom att draga på sig och sysselsätta ryssarnas huvudkrafter utövade L. ett ej obetydligt inflytande på det allmänna krigsläget. När Karl XII på våren 1708 bröt upp för det avgörande fälttåget mot Ryssland, fick L. order att med 16,000 man och stora förråd även för huvudarmén från Riga sluta sig till honom. Man torde knappast kunna fritaga L. från att vid utförandet av detta viktiga uppdrag ha brustit i energi och duglighet. Marschen gick ytterst långsamt, disciplinen synes ha varit dålig, anordningarna f.ö. ej de bästa, L. missnöjd med sitt uppdrag och oense med sina underlydande. Då konungen, missledd av falska rapporter, bröt upp söderut före L:s ankomst, upphann ryssarnas kav. L., och det kom till strid vid Lesna (se d.o.). Till den stora olyckan här torde L:s överdrivna metodiskhet och bristande disciplinära förmåga avsevärt ha bidragit. Vid Pol-tava anförde L. fotfolket, och här torde den såväl personliga som principiella motsatsen mellan L. och Rehnschöld ha medverkat till nederlaget. Fast i rang numera den främste, förhöll sig L. overksam under konungens sårfeber på tåget till Perevolotjna. Här övertalade han Karl att lämna armén men utbad sig att själv få stanna kvar och övertog då självfallet överbefälet. I vad mån ansvaret för kapitulationen vid Perevolotjna (se d.o.) bör läggas på L., därom äro meningarna delade; i varje fall förlät Karl XII honom aldrig, fast han eljest dömde sina underbefälhavares felgrepp milt. Efter Pipers död och Rehnschölds ut-växling övertog L. ledningen av svenskarna i fångenskapen. Han författade även här en skrift, som skulle vara ett försvar för hela hans krigföring och visa, hur fiendens och avundsmäns ränker bragt honom i onåd. Skriften, som måste användas med stor kritik, utgavs 1757 under den betecknande titeln ”Enwäldets skadeliga påfölgder och Aggets bittra frugler” (slutet dock först 1903 i ”Karolinska krigares dagböcker”, 2). — Litt.: Biogr. av H. Uddgren (1919; till 1704); C. Hallendorff, ”Karl XII och L. 1708” (1902). P S. — 63 — — 64 —