LEWENHAUPT 8) Charles Emil L., sonson till L.5), greve, militär och politiker (1691—1743), först i utländsk tjänst, sv. överstelöjtnant 1710, överste 1712, löjtnant vid livdrabanterna 1716, generalmajor av kav. 1722, generallöjtnant och general 1740, överbefälhavare i Finland 1741. L. utmärkte sig bl.a. i slagen vid Malplaquet 1709 och Gadebusch 1712, blev fången i Tönningen 1713 men lösgiven 1714, utmärkte sig åter på Rügen 1715 och vistades 1716—18 som löjtnant vid livdrabanterna nästan ständigt i Karl XII:s närhet. Efter konungens död visade sig L. snart som en ivrig anhängare av ständernas makt, och vid 1726 års riksdag uppträdde han mot att ett riksråd skulle kunna väljas till lantmarskalk. 1734 utsågs han själv till denna post men intog som sådan en rätt vacklande hållning. Sedermera övergick L. till det nybildade hattpartiet, var 1738 en av dettas främsta män, verkade ivrigt för krig med Ryssland och utövade ett stort inflytande, särsk. över de yngre officerarna. 1740 ånyo lantmarskalk, bär L. en stor del av ansvaret för det 1741 så lättsinnigt började kriget, i vilket han själv var utsedd till överbefälhavare. Först efter riksdagens slut avreste L. dock till armén, utrustad med utomordentlig både militär och politisk maktbefogenhet. Genom att ej begagna sig av tronskiftet i Ryssland utan i stället avbryta den påbörjade offensiven och ingå stillestånd förspillde L. alla utsikter att vinna något. Då ryssarna 1742 angrepo, drog sig L., vars befogenhet nu inskränkts, enl. krigsrådets beslut tillbaka utan strid med armén, inom vilken betänkliga upplösningssymtom visat sig, snart ända till Helsingfors. Här skildes han 19/? från befälet, hemkallades, ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Gripen efter ett försök att fly, avrättades L. 4/s 1743. L. var en hederlig, varmhjärtad och fosterlandsälskande man, men hans öde kan dock ej sägas ha varit oförskyllt, mera dock på gr. av hans politiska försyndelser än hans militära oduglighet. P.S. 9) Charles Emil L., den föregåendes son, greve, militär (1721—96). Kornett 1737, löjtnant 1742, deltog L. vid faderns sida i fälttåget i Finland 1741—42. Ehuru han 1770 erhållit avsked med överstes titel, utnämndes han 1773 av Gustav III till kaptenlöjtnant vid Liv drabantkåren, blev generalmajor och 1778 en av rikets herrar. Tillhörande hattpartiet vid frihetstidens riksdagar, utsågs L. 1789 av konungen till lantmarskalk. Ett redskap för Gustav III, på gr. av sin ålder oförmögen att leda de stormiga förhandlingarna, blev han, sedan konungen å plenum plenorum 17/2 krävt, att adeln skulle ge L. upprättelse för sina förlöpningar mot honom, befriad på gr. av ”opass-lighet” från sysslan, vilken överste Pehr Lillie-horn övertog som vice lantmarskalk 23/2. Dock undertecknade L. vid riksdagens slut förenings-och säkerhetsakten, som adeln avslagit. P.N-m. 10) C 1 a e s A x e 1 L., brorsons son till L. 6), greve, politiker (1757—1808), kornett 1775, löjtnant 1778, kapten 1782. L. gjorde sig bekant ge nom sin oppositionella hållning vid 1789 års riksdag och erhöll avsked under riksdagen. Efter häktningen av adelsoppositionens ledare framträdde han som en av de modigaste kritikerna på Riddarhuset av konungens politik. Vid riksdagen 1792 var han medl. av Hemliga utskottet, av Bevillningsutskottet vid 1800 års riksdag, då han liksom flera av de gamla oppositionsmännen övergick till regeringens sida. P.N-m. 11) C a r 1 L., den föregåendes brorsons son, greve, diplomat (1835—1906), inträdde efter kansliexamen i Lund 1855 i statstjänst, 1858 i den diplomatiska karriären, där han 1866 blev exp.-sekreterare och chef för Utrikesdep:s politiska avd., 1870 för dess handels- och konsulatavd. och 1873 kabinettssekreterare. Envoyé i Washington 1876, var L. bl.a. led. av skil- jedomskommissionen där 1880—83 till följd av stridigheterna mellan U.S.A. och Spanien ang. förhållandena på Cuba. 1884 envoyé i Paris, kallades han okt. 1889 till utrikesminister efter den nye statsministern G. Äkerhielm. Ehuru klart konservativ, sökte L. uppnå en för båda unionsländerna acceptabel lösning av striden om utrikesrepresentationen, spec. genom det mycket omdebatterade sv. ”anbudet” 14/i 1893; däri uttalades bl.a., att utrikesminister-portföljen under vissa förutsättningar skulle kunna innehavas av norsk man. Den växande ”aktivistiska” opinionen gentemot Norge betraktade emellertid detta som undfallenhetspc-litik, och % 1895 efterträddes L. av L. Douglas. S.å. blev L. t.f., 1896 ord. envoyé i London. Avsked 1902. 1 h. Uppslagsbok. XVII. ___ 65 __ 3 — 66 —