LEVERSJUKDOMAR Leversjukdomar. Man väntar sig kanske, att sjukdomar i ett så stort, betydelsefullt och mångfunktionerande organ som levern skola vara lätta att åtskilja, konstatera och diagnostisera. Så är ej förhållandet. De komplicerade bilder, som en stor del 1. erbjuda, ha trotsat alla tydningsförsök. Stora luckor gapa i vår kunskap om såväl patologiskt-anatomiska förhållanden som beträffande kliniskt-funktionella samt då det gäller relationen mellan dessa. I ett fall konstaterar man funktionsrubbning men finner inga cellförändringar, i ett annat fall befinnes funktionen god, fastän det sedan visar sig, att en stor del av organet var förstört. — De allmänna symtom, som 1. giva, äro täml. enahanda. Därest levercellerna förstörts i större utsträckning el. om gallavflödet hindras, blir resultatet gulsot. Om portavenen blockeras, blir följden bukvattusot samt utveckling av kolla-teralkretslopp (se Caput Medusæ). Vid alla 1. uppstå rubbningar i ämnesomsättningen. Genom kemiska undersökningar samt funk-tionsprov söker man komma underfund med arten och graden av dessa — hittills utan större framgång. Genom palpation och perkussion får man besked om leverns storlek samt ev. upplysning om, hur dess yta är beskaffad. Man kan även i samband med bukstick (se d.o.) införa ett instrument, laparoskop, som tillåter direkt inspektion av levern. I den allmänna terapien ingår bukstick som hjälpmedel vid bukvattusot. Skonande diet bör hållas. Man har funnit, att levern bättre motstår skador, då dess glyko-genförråd är rikligt (se Kolhydratomsättning), och ger därför i vissa fall den leversjuke samtidigt insulin och socker. L. kunna indelas i diffusa 1., som drabba hela organet, samt begränsade 1., vilka blott angripa delar därav. Till de förra räknas cirrhoserna och f e 111 e v e r n (se d.o.) samt ak ut gul leveratrofi (se även F e 111 e v e r), den senare en gåtfull sjukdom, en hastig förstöring av levervävnaden, som på några dagar, kanske kortare tid, leder till döden. Hit hör även katarral icterus, vanlig gulsot, som icke är en enhetlig sjukdom, men vilken på gr. av sitt oftast likartade förlopp betraktas ss. sådan. Dess orsaker äro okända. Bakom gulsoten ligger väl ofta en h e p a t i t (leverinflammation), orsakad av bakterier. Ibland uppträder sjukdomen epidemiskt. Efter ett par dagars aptitlöshet, illamående, klämsel i magen, kanske lätt feber framträder gulsoten, som kan kvarstå 1—6 veckor el. mera för att sedan avtaga, i regel utan att efterlämna besvär. I en del fall utvecklar sig emellertid direkt en akut gul leveratrofi el. ett mera långvarigt lidande, en kro nisk hepatit, el. efter lång tids hälsa en cirrhos. Risken för sådana svåra följder minskas, om den gulsotssjuke vårdas omsorgsfullt, sängliggande och med diet, som på samma gång stärker och avlastar levern. — Amyloidlever utgör ett delfenomen i en allmän amyloidde-generation (se d.o.). Levern förstoras, blir hård. — Syfilis ger i sekundärstadiet en diffus 1., vilken sedan kan utvecklas till cirrhos. I tertiärstadiet förekomma begränsade tumörliknande bildningar, gummata, vilka sönderfalla och ge upphov till en höggradig, grov-loberad skrumpning av organet. — Lever-ab s ce s s e r förekomma ss. enstaka el. i flertal, av alla storlekar. Väl avgränsade behöva de ej ge besvär, i annat fall uppstå feber o.a. tecken på varig infektion. Hos oss härleda de sig vanl. från härdar i tarmkanalen (t.ex. blindtarmsinflammation) el. i gallvägar, medan den tropiska leverabscessen (vanl. vid amöbadysenteri) har en mer primär karaktär. Behandling kirurgisk. — Levereki-n o k o k k ter sig som en stor el. flera mindre blåsor (cystor) i levern, vilka innehålla vätska samt huvuden av den parasit, hundbandmasken (Tæ'nia echinoco'ccus), som under ett utvecklingsstadium orsakar dess bildning. Sällsynt. Behandling kirurgisk. — Flera parasiter äro i varmare länder orsak till 1. — Lever-svulster. Bland dessa spela eg. endast kräft-tumörmetastaserna (se M e t a s t a s) någon roll. Levern är den vanligaste lokalen för sådana. Ursprungstumören sitter i något bukorgan el. t.ex. i det kvinnliga bröstet. När kräftan på detta sätt spritt sig, kan man icke hejda dess vidare växt. Primär leverkräfta liksom s a r k o m äro sällsynta. Godartade svulster, som kunna förekomma, sakna betydelse. — Tuberkulos kan ge allmänna förändringar i levern, ss. fettlever, cirrhos, amyloid. Dessutom finnas begränsade tuberkulösa tumörer, vilka kunna ge anledning till en liknande grovloberad skrumpning som vid syfilis. B.S-ll. Lewerth, Carl Johan, tonsättare (1818— 88), blev 1841 organist och kantor vid stadskyrkan i Örebro, 1842 musiklärare vid lärov. där. L. har komponerat musik till sångspelet ”Peder Rank och hans fästmö” (1870) och till lustspelet ”Vingåkersflickan” (1878), skrivit festkantater m.m. samt utg. en uppl. av Hæff-ners koralbok (1860; 5 uppl. 1884). N.B. Le'vertin, sv.-judisk släkt, urspr. från Leeu-warden i nederländska prov. Friesland. Från Altona inflyttade 1793 till Stockholm Jacob Levin L. (1780—1869) och blev köpman där; sonsöner till honom voro L.l) och 2). C. 1) Alfred Philip L., läkare (1843—1919), med. lic. i Stockholm 1874, med. d:r i Uppsala — 75 — — 76 —