LEVERTIN 1877, docent i balneologi vid Karolinska inst. 1893, var 1876—1914 badläkare vid Medevi, Marstrand m.fl. orter, började 1883 utgiva ”Sv. brunnar och bad” och gav uppslaget till Sv. kurortsföreningens bildande 1900. L. var en intresserad och noggrann medicinsk-personhisto-risk förf, och utgav bl.a. ”Sveriges apotekarehistoria” (1910—27; jämte C. F. V. Schimmel-pfennig). C. 2) Oscar Ivar L., den föregåendes kusin, förf., litteraturhistoriker och kritiker (17/t 1862— 22/g 1906). Son till konst- och antikvitetshandla-ren i Stockholm Wilhelm Philip L. och Sophie Albertina Davidson, växte L. upp i en konstnärligt och litterärt betonad miljö. Han blev student 1881, vistades vintern 1881—82 vid Rivieran för en bröstsjukdom, började efter hemkomsten sina studier i Uppsala, blev fil. lic. 1887 och gifte sig s.å. med Lisen Svanström (1861—89), blev fil. d:r 1888 (”Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière”) och docent i litteraturhistoria 1889. Efter att ha föreläst vid Stockholms högsk. från 1893, erhöll han en donerad professur i litteraturhistoria där 1899 och gifte sig s.å. med Ebba Mesterton, f. von Redlich (1867 —1912). Från 1897 var han litteraturkritiker i "Sv. dagbladet”. 44-årig avled L. plötsligt, som det antogs, därför att han av misstag druckit ”r ett glas gurgelvatten, innehållande klorsyrat kali, för vilket han torde ha ägt abnorm överkänslighet (idiosynkrasi). Som förf, debuterade L. våren 1883 med en saml. reseskisser och noveller, ”Från Rivieran”, som följdes av novellsaml. ”Småmynt” (s.å.) och ”Konflikter” (1885). Samtidigt övade han litterär kritik i Stockholmspressen. Han tillhörde den radikala falang, som benämnts ”Det unga Sverige” och som hade sina läromästare i G. Brändes och Strindberg och i övrigt påverkades av fransk naturalism och engelsk uti-lism. L. drogs dock snart i likhet med Ola Hansson till den mera estetiskt betonade, på psykologisk analys inriktade franska efterna-turalismen, särsk. P. Bourget. I dennes och J. P. Jacobsens anda är den psykologiska berättelsen ”Lifvets fiender” (1891; påbörjad 1888), vari L:s lyriska temperament först kommer till sin rätt och hans stil antar sin spec., av stämning och känsla vibrerande karaktär. Under en vistelse i Davos vintern 1889—90 i sällskap med den 3 år äldre Heidenstam skedde under dennes inflytande en litterär omvändelse från tidsenlig realistisk berättarprosa till lyrisk fantasikonst. De författade tillsammans stridsskriften ”Pepitas bröllop” (1891), som i likhet med Heidenstams året förut utg. broschyr ”Renässans”, men i mera skämtsam form, an- Carl Milles: Oscar Levertin. Nationalmuseum. grep åttiotalets ”skomakarrealism” och proklamerade en ny romantik. Hur denna skulle te sig, visade L. i den s.å. utg. diktsaml. ”Legender och visor”, som innebar ett verkligt konstnärligt genombrott och som inom nittiotalets (se d.o.) litterära renässans gav honom en plats bredvid den som skald redan berömde Heidenstam. L:s sinne för färg och prakt, för det exotiska och preciösa, som väl har något med hans semitiska härstamning att göra, fick nu utveckla sig fritt. Han vände sig från samtiden och dess reala problem till historien och legenden och. upptog judiska motiv men framförallt medeltida kristna; trots att han teoretiskt fortfarande hyllade en materialistisk åskådning, öppet bekänd i Lucretius-essayen ”Till Naturens epos” (i ”Diktare och drömmare”, 1898), talade det religiösa starkt till hans känsla och fantasi. Klostrens ovärldslighet och det helgonlika svärmeriet voro icke främmande för denne hektiske livsdyrkare och sensualist. Livsbejakelsen, som hörde med till det litterära renässansprogrammet, underblåstes av Nietzsches heroiska filosofi och fick sina starkaste uttryck i ”Nya dikter” (1894) i dikter som ”De visa och de fåvitska jungfrurna” och ”Sång före natten”. — I det följande åter — 77 — — 78 —