LEVERTRAN vände L. till den berättande prosan, som dock nu antog en annan karaktär än i hans åttiotals-novellistik. Även här gjorde sig hans historiska intressen gällande, och han skrev ”Rococono-veller” (1899), pastischer, gjorda med fin stilkänsla och intim kunskap om 1700-talets liv och kultur. Som berättelse mest levande är ”Kalonymus”, vars hjälte, en ung jude, ställd i konflikten mellan kärleken och sin ideella livsuppgift, har drag av L. I ”Magistrarna i österås” (1900) skildrade han några lärov.-lä-rare i en Mälarstad, typiska sv. gestalter i en typiskt sv. miljö; själv karakteriserade han berättelsen som ”en liten vis och vemodig historia om strandade sv. snillen i en småstad”. Under en resa till Italien 1901 inspirerades han åter till lyrisk diktning och utgav s.å. en tredje saml. ”Dikter”, mindre subjektivt översvallande än de tidigare, mera lugnt och tungsint reflekterande. Samlingen inledes av ”Moderspråket”, en varm hyllning till sv. språk, och ”Folket i Nifelhem”, en besjälad karakteristik av sv. lynne, som nära överensstämmer med ”Magistrarna i österås”. Det är dikter, som visa hans genom historiska studier ökade nationella intresse. Jämsides med detta lyriska och berättande förf.-skap bedrev L. med brinnande intresse och utomordentlig flit sina litteratur-, konst-och kulturhistoriska studier, främst inriktade på det sv. 1700-talet. Han skrev ”Teater och drama under Gustaf III” (1889), ”Gustaf III som dramatisk författare” (1894), ”Från Gustaf III:s dagar” (1896), en saml. smärre studier, ”Johan Wellander” (1896—97), samt konsthistoriska arbeten om Niclas Lafrensen d.y. (1899), A. Roslin (1901) och G. Lundberg (1902). Av ett stort anlagt verk om Carl v. Linné, som han var sysselsatt med under sina sista år, ut-kommo några fullbordade kapitel postumt 1906. Mer än den vetenskapliga insatsen betydde dock hans verksamhet som essayist och kritiker, i vilken han följde den av G. Brändes uppdragna linjen. Han var icke kritisk i ordets eg. mening, presterade ej en objektiv utredning el. en verkligt genomträngande analys, men han ägde en ovanlig förmåga alt leva sig in i en tidsålder, en personlighet el. ett diktverk och sedan gestalta det lästa i sin fantasi och återge det i ofta lysande konstnärlig form. Sina förnämsta essayer samlade han i ”Diktare och drömmare” (1898) och ”Sv. gestalter” (1903). Genom ett årtiondes dagskritik i ”Sv. dagbladet” övade han ett betydligt inflytande på den allmänna smaken. Den esteticism och förfining av mer el. mindre äkta slag, som kännetecknar mycket av sv. litteratur omkr. sekelskiftet, har till stor del sin grund i en strävan alt nå L:s konstnärliga ideal. Bland förf, åtnjöt han en enastående auktoritet, icke minst beroende på den entusiasm och generositet, med vilken han skötte rollen som förmedlare mellan dem och publiken. — Efter den tredje diktsaml. hade L. gått helt upp i sin verksamhet som forskare och kritiker. Men han drogs åter till poesien och skrev diktcykeln ”Kung Salomo och Morolf” (1905), vars fabel är hämtad från medeltidssagan om den vise Salomo och hans gycklare Morolf. I teckningen av kungen och hans ålderdomspassion för Sula-mith har L. lagt in mycket av sig själv, sitt grubbel, sin kärlek till livet och känsla av dess förgänglighet. Diktverket kom att bli ett avsked till detta liv och bildar den lyriska epilogen till ett förf.-skap, som i det lyriska, i dikt och essay, har sitt största värde. — L:s ”Samlade skrifter” (24 bd, 1907—11) innehålla en mängd ur tidn., tidskr. o.a. publikationer hämtade dikter, noveller, essayer, recensioner m.m Dessutom ha utgivits L:s föreläsningar om fransk litteratur från renässansen till 1700-ta-let (”Fransk litteraturhistoria”, 3 bd, 1912—16). — Litt.: W. Söderhjelm, ”O. L.” (2 bd, 1914— 17). Se i övrigt bibliogr. i F. Böök, ”Sveriges moderna litteratur” (2 uppl. 1929) och H. Schück & K. Warburg, ”111. sv. litteraturhistoria”, 7 (3 uppl. 1932). A.W-n. Levertran, se F i s k o 1 j a. Lewes [lo'is], George Henry, engelsk skriftställare (1817—78). L. var en bohem natur, som skaffade sig vidsträckt kännedom om människor och förhållanden genom att i tidigare år pröva på skilda yrken — juristens, köpmannens, läkarens, skådespelarens och lä rarens. I början av 1840-talet slog han sig ner i London som litteratör och skrev under de följ, tio åren art. i tidskr., romaner, teaterpjäser samt ”Biographical history of philosophy”, vilken sedermera utvidgades och fördjupades. 1854 ingick han samvetsäktenskap med författarinnan George Eliot (se denna) och är kanske för eftervärlden mest känd som hennes ”impressario”. Han spelade dock på sin tid en ganska självständig roll inom den radikala litterära och vetenskapliga världen ss. kritiker och red. för tidskr. ”The Leader” och ”The fort-nightly review”, ss. ivrig befrämjare av positi-vistiska tankegångar och beundrare av Comte samt genom sina filosofiskt-naturvelenskapliga skrifter, av vilka den mest betydande är ”Problems of life and mind” (4 bd, 1874—79). Hans ”Life and works of Goethe” (1855) anses ännu som en av de bästa engelska Goethebiogra fierna. l.T-r. Levi, en av Israels stammar. Liksom de övriga härledes den i G.T. från en av Jakobs —- 79 — — 80 —