LEVIN rar. Han blev möbelhandlare, slutl. bruksägare och innehavare av egendomarna Herrön, Lud-vigsberg och Arbottna på Muskö, vilka han gjorde till fideikommiss för sina söner; det förstn. och det sistn. äro numera ombildad^ till penningfideikommiss. Sonson till honom var nedannämnde L.l). C. 1) Pehr Axel L., läkare (1821—91), med. d:r i Uppsala 1847, från 1854 föreståndare för Bie kallvattenkuranstalt, har förf, talrika bal neologiska skrifter. C. 2) Adolf A s 11 e y L., den föregåendes son, läkare (1852—1931). Med. lic. 1885, avlade L. gymnastiklärarexamen 1886 och var 1889—1912 lärare, 1912—20 t.f. överlärare och prof, i medicinsk gymnastik vid Gymnastiska centralinst 1879—80 var L. verksam som biträdande läkare och 1889—99 som intendent vid Bie vatten-kuranstalt. Han var 1890—1912 bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv och 1910—30 censor vid Sydsvenska gymnastikinst. O.K-gh. Levi'n, R a h e 1, se Varnhagen von Ense. Levi'n, Poul Theodor, dansk-judisk förf. (1869—1929), 1910—29 red. av ”Tilskueren”, en av sin tids produktivaste och mest förstående litterära kritiker. Som litteraturhistoriker sysslade L. särsk. med Frankrike: ”Victor Hugo” (1901 —02), ”Den naturalistiske Roman” (1907) m.fl. Dessutom har han i en rad tekniskt ypperliga skådespel och romaner skildrat den köpen-hamnska bourgeoisien. P.R-w. Lewi'n-Funcke [-fo'pka], Arthur Wilhelm, tysk bildhuggare (f. 1866), urspr. elfenbenssnida-re, influerad av Sinding. L. grundade efter studieresor i Italien och Frankrike en konstskola för måleri och skulptur i Berlin. Huvudarbeten: ”Danserska” (1903, Königliches Schloss, Berlin), ”Moder” (1908, Metropolitan museum, New York), ”Gående blind” m.fl. G.S. Levi'nsen, Georg Marius Reinald, dansk zoolog (1850—1914), Cand. mag. 1874, assistent och sedermera inspektor vid zoologiska museet i Köpenhamn, har i sina skrifter huvudsaki. behandlat den nordiska och arktiska havsfaunan. L:s viktigaste arbete är ”Morphological and systematical studies on Cheilostomatous Bryozoa” (1909). O.C-n. Lewi'nsky, Josef, österrikisk skådespelare av judisk börd (1835—1907). L. debuterade 1855 i Wien samt var sedan anställd bl.a. i Brünn och från 1858 vid Burgteatern i Wien, där han senare också verkade som regissör. L. var en utomordentligt fantasifull karaktärsskå-despelare med flammande temperament, bundei av virtuos teknik. Bland hans roller märkas Hamlet, Kung Lear, Richard III, Jago i ”Othello”, Shylock i ”Köpmannen i Venedig”, Tar- tuffe, Harpagon i ”Den girige”, Nathan den vise, Mefistofeles i ”Faust”, Filip II i ”Don Carlos” och Berent i ”Ett handelshus”. G.K-g Le'vinson, Karl Samuel, ämbetsman (f. 2/io 1885), jur.-kand. 1908, assessor vid Göta hov rätt 1917, byråchef i Finansdep. 1919, hov rättsråd 1923, statssekreterare i För-svarsdep. s.å., konsultativt statsråd i Hj. Brantings och R. Sandlers regeringar 18/io 1924—% 1926 och i P. A. Hanssons från 16/9 1933, generaldirektör och chef för Riksförsäkrings-anstalten 1927 och för Pensionstyrelsen från 1930. L. var v. ordf, i den 1932 tillsatta mjölknämnden och är sedan 1933 dess ordf. T.E-r. Leviratsäktenskap (till lat. levir, svåger). Enl. sed och stadga hos flera folk (Indien, Persien o.a.) ålåg det brodern till en barnlös avliden man att ingå äktenskap med hans änka. För israeliterna förordnar 5 Mos. 25:5 om 1.; om den avlidne ej var barnlös, var svågeräktenskap däremot förbjudet (3 Mos. 20:21). Hos andra folk torde 1. bottna i ankult, hos israeliterna hade det enbart ett socialt syfte, att skaffa arvingar till familjeegendomen. Genom rabbi Gersons (d. kring mitten av 1000-talet) förbud mot polygami kunde en redan gift svåger ej längre ingå 1., och 1. ersattes av den redan tidigare brukliga Chalizah-ceremonien (se d.o.). S.N. Lewis [lo'is], Matthew Gregor y, engelsk förf. (1775—1818), utgav 1795 romanen ”Ambrosio, or The monk”, som snabbt väckte genklang i hela Europa och översattes till många språk (senaste sv. övers. 1874). Denna framgångsrika debut efterföljdes i 20 års tid av ett stort antal teaterstycken, romaner, spökballader m. m., till dess L., ss. nybliven arvinge till stora västindiska plantager, för kortare tid begav sig till Jamaica. Efter förnyat besök där 1817—18 dog L. på hemvägen. En postumt utg. ”Journal of a West-Indian proprietor” (1834) visar ej blott hans vidsynta humanitära intressen (spec. beträffande negrernas ställning) utan även — 83 — — 84 —