LEXIS (grundat 1749, 877 studenter 1932) och Virginia military institute (grundat 1839). R. E. Lee och Stonewall Jackson, som bl.a. voro lärare vid krigsskolan, ligga begravda i L. J.C. Lexis, Wilhelm, tysk statistiker och nationalekonom (1837—1914). L. blev 1872 prof, i Strassburg och tjänstgjorde därefter vid olika univ., tills han blev prof, i Göttingen 1887. L., som urspr. var matematiker, har inom statistikens område gjort en betydande insats, bl.a. med ”Einleitung in die Theorie der Bevölke-rungsstatistik” (1875) och ”Zur Theorie der Massenerscheinungen in der menschlichen Ge-sellschaft” (1877). Hans mest betydande ekonomiska arbete är ”Allgemeine Volkswirtschafts-lehre” (1910; 3 Aufl. 1926). L. tillhörde red. för de tre första uppl. av ”Handwörterbuch der Staatswissenschaften” och från 1891 red. för ”Jahrbücher für Nationalökonomie und Statistik”. Som sakkunnig i undervisningsdep. under flera år utövade L. inflytande på Preussens skolväsen. T.E-r. Lexow, Einar Jacob Knuthinge, norsk konstforskare (f. 1887), har sedan 1909 arbetat på det museala området, föreståndare för kulturhistoriska avd. vid Bergens museum från 1919; fil. d:r 1923 (”Hovedlinjerne i entrelac-ornamentikkens historie”). L. har f.ö. utg. ”Norges kunst” (1926) och ”Haakonshallen” (1929). E.W. Leü, numism., se L e u. Leyden [laidan], stad i Nederländerna, se L e i d e n. Leyden [lai'don] el. L e i d e n, se Jan van Leiden, Lucas van Leiden och N i-c o 1 a u s von Leiden. Leyden [laTdan], Ernst v o n, tysk läkare (1832—1910), militärläkare, chef för l:a medicinska kliniken i Berlin till 1907. L:s ve tenskapliga arbeten beröra hjärtats, lungornas och njurarnas patologi. Hans forsk ning har dock hu-vudsakl. varit inriktad på studiet av ryggmärgens sjukdomar och där i främsta rummet tabes dorsa'-lis, vars anatomiska förändringar L. in gående beskrev. En rad av sjukdomar bära hans namn, ss. L.-Moebius’ muskelatrofi, L:s förlamning, L:s ”periodiska” kräkning och L:s ataxi. Även till de s.k. Charcot-L.-kristallerna har han knutit sitt namn. L. var utg. av ”Hand-buch für die Ernährungstherapie”. 1880 grun dade han jämte Frerichs ”Zeitschrift für kli-nische Medizin” och 1881 Die Gesellschaft für innere Medizin. Gldt. Leydig [läl'di^], Franz von, tysk zoolog (1821—1908), e.o. prof, i Würzburg 1855, ord prof, i Tübingen 1857, i Bonn 1875—95. L., vars forskning omfattade skilda djurgrupper, särsk. kallblodiga ryggradsdjur och leddjur, var en av Tysklands mest framstående anatomer och histologer under mitten och senare hälften av 1800-talet. Särsk. till kännedomen om cellen och vävnaderna har L. lämnat mycket värdefulla bidrag; så gav han den första ännu giltiga definitionen på cellen och upptäckte de perifera nervändringarna. Hans förnämsta verk, ”Lehrbuch der Histologie des Menschen und der Tiere” (1857), räknas ännu som ett klassiskt arbete. O.C-n. Leydnerflaska [låi'dnar-], fys., se L e i d enflaska. Leyen [laFan], Nicolaus von, tysk bildhuggare, se Nicolaus von Leyden. Leyen [lai'on], Friedrich von der, tysk germanist, litteraturhistoriker och folkminnes-forskare (f. 1873), prof, i München 1906, vid Yale university, New Haven, 1913—14 och i Köln 1920. Särsk. betydelsefulla verk av L:s rika produktion äro: ”Die Götter und Götter-sagen der Germanen” (1909; 3 Aufl. 1924), ”Das Märchen” (1911; 3 Aufl. 1925), ”Die deutschen Heldensagen” (1912), ”Deutsche Dichtung in neuer Zeit” (1922, 2 Aufl. 1927), ”Geschichte der deutschen Dichtung” (1926). L:s stora filo logiska lärdom och fina förståelse för folktraditionen ha kommit väl till sin rätt vid utgivan det av de stort anlagda verken ”Deutsches Sa-genbuch” (1908—20) och ”Die Märchen der Weltliteratur” (1912 ff., jämte P. Zaunert). S.L-d Leygues [läg], Jean Claude Georges, fransk politiker (1857—1933), urspr. advokat och skriftställare, invaldes 1885 i deputeradekammaren, som han sedan dess tillhörde och inom vilken han genom moderation, saklighet och urbant kamratskap intog en respekterad särställning inom en av centerns mer vänsterbe-tonade grupper, vars hållning varit av betydelse för såväl vänster- som högerministärer. Sin första ministerportfölj, som undervisningsminister, fick han 1894 av Dupuy, den andra, som inrikesminister, 1895 av Ribot. Vid krigsutbrottet hade L. hunnit vara medl. av 5 ministärer och särsk. som undervisningsminister i Waldeck-Rousseaus ”stora ministär” bidragit till dennas omfattande reformverksamhet genom en första omläggning av den franska elemen tarläroverksundervisningen. Under senare delen av världskriget samarbetade L. med Clemen- — 91 — — 92 —