LIBAU cedrarna, o. 350 träd. Medelhavsklimatet är förhärskande, men ganska mycket snö faller i de högre delarna (därav bergets namn); på skyddade ställen o. 3,000 m.ö.h. kunna små snöfält kvarligga hela året. Ovanför 2,400 m. nivå härskar alpin vegetation, som om sommaren nyttjas till bete åt får och getter, österut avtager nederbörden snabbt, och på Antilibanon är växtligheten mycket sparsam; endast i däl-der på ö. sluttningen finnes små samhällen. Antilibanons höjd är 2,658 m.ö.h.; det fort-sättes i s. av Hermon (se d.o.). — Ung. vid mitten av den 8—14 km. breda dalen Bekaa ligger o 1,100 m.ö.h. den vattendelare, varifrån Leon-tes (Nahr al-Litani) rinner åt s., Orontes (Nahr al-Asi) åt n. Bekaa är väl bevattnat och mycket bördigt; här odlas mullbärsträd, oliver, vin, tobak, grönsaker och spannmål. Skogen av ek, bok, aleppofur och cypress är nu starkt till-bakaträngd. I antiken fanns här en talrik befolkning, och då trakten är ganska otillgänglig, ha inv. kunnat bevara sina seder, sin religion och en hög grad av politisk självständighet, som efter världskriget kom till synes i upprättandet av staten Gran d-L i b a n (se L. 2). På gr. av stor folkökning har emigrationen varit omfattande, särsk. till Amerika, och hälften av L:s maroniter bo nu utrikes. Under världskriget decimerades befolkningen svårt, och nu är L. relativt glest bebott. Den förut betydande silkeproduktionen har sedan 1914 gått kännbart tillbaka. Tack vare sin naturskönhet och sitt angenäma klimat besökes L. under sommaren av talrika syrier och egypter. M.P. 2) Autonom republik i franska mandatområdet Syrien (fra. République Libanaise, kallades till 1926 Grand-Liban); 10,500 kvkm.; 805,000 inv. (1931), därav o. 215,000 maroniter, 135,000 sunniter och 115,000 schiiter; språket är arabiska. L. gränsar i n. till republiken Ladikije (Latakia), i ö. till republiken Damaskus, i s. till Palestina och i v. till Medelhavet. L. består av berget L., v. sluttningen av Antilibanon och den mellanliggande dalen Bekaa. Huvudstad är Beirut, 161,947 inv. Av övriga städer må nämnas Tripolis och Saida (Sidon) vid kusten, Zahle i Bekaa. — Litt.: George-Samné, ”La Syrie” (1920). M.P. Historia. Under förkristen tid är L. känt som ett skogrikt uppland åt Fenicien, och dess ce-derskogar utnyttjades senare av perser och seleucider. Kristna monofysiter började kolonisera L. på 500-talet, och under följ. årh. blev det även en tillflyktsort för muhammedanska sekter. Korsfararna understödde de kristna maroniterna (se d.o.) och försågo berget med starka fästningar. Sedan övertogo de egyptiska mamlukerna makten och läto den utövas av schiitiska emirer av stammen Ta-nuch, som efter flera uppror slutl. i början av 1500-talet underkastade sig osmanerna. Ledningen togs nu snart av de drusiska furstesläkterna Ma’n och Schihab(se D r u s e r). 1840 kom L. under Turkiets omedelbara förvaltning, motsättningen mellan maroniter och druser skärptes, och efter ett blodbad på de kristna 1860, som föranledde Frankrikes ingripande, blev L. en självständig provins under en av sultanen utnämnd kristen guvernör. Efter 50 år av lugn och välstånd blev L. under världskriget besatt av turkiska trupper och fick en turkisk guvernör. Det av hunger och sjukdom svårt härjade landet blev 1920 jämte områdena Tripolis, Saida och Tyrus franskt mandat med egen författning och förvaltning. Dess president är den grekiskt-katolske Charles Debbas. De senaste åren ha upptagits av häftiga för-fattningsstrider i avsikt att lösgöra L. från beroendet av Frankrike. G.O-r. Libanonccder, bot., se C e d e r. LibanoTis, växtsläkte, se Säfferot. Libation r-Jo'n] (lat. liba'tio, till liba're, utgjuta), dryckesoffer (se d.o.). LFbau, lettiska Lie'paja, Lettlands näst största stad, huvudstad i prov. Kurland; 57,238 inv. (1930). L. ligger på n. ändan av den 1,5—4 km. breda landremsan utanför L.-sjön. Staden utvecklades framförallt under de sista åren av den ryska regimen, då här bl.a. 1893—1916 var en rysk örlogshamn (i bruk eg. blott 1906—07). 1904 hade L. 64,502 inv., 1914 90,744, 1920 51,583. L. besköts av tyska krigsfartyg 1914, besattes av tyskarna 7/s 1915 och var sedan den viktigaste stödjepunkten för Tysklands krigföring i ö. Östersjön. 1918—19 var L. Lettlands huvudstad. Den äldre stadsdelen har ännu ålderdomlig prägel. L. har navigationsskola och teknisk skola, betydande metallindustri, lino-leum-, fiskkonserv-, pappers- och träindustri m.m.; skeppsbyggeri. L. är näst Riga Lettlands viktigaste hamnstad. Gamla hamnen, hamnkanalen (grävd 1697), är förbindelseled mellan L.-sjön och havet; jämte vinterhamnen har den en kajlängd av 5,i km. vid 6 m. djup; förra krigshamnen, som nu användes till lossning av kol och spannmål, har 1,4 km. kaj vid 9,5 m. djup; frihamnen har 350 m. kaj vid 7,5 m. djup. Skeppsfarten uppgick 1912—13 till i medeltal 2,52 mill. nettoton, 1923—24 till blott 1,03 mill. Före världskriget ägde betydande transitotrafik rum över L. 1912—13 lossades i medeltal 740,500 ton gods och lastades 690,100 ton, 1923—24 resp. 248,600 och 263,400 ton. De största exportartiklarna äro trä och spannmål.