LIBBSTICKA L. har järnvägsförbindelse med bl.a. Riga, Kau-nas och Memel. M.P. Libbsticka, växtart, se L i b s t i c k a. Libedi'nskij, J u r i j, rysk förf. (f. 1898), debuterade 1922 med novellen ”Veckan”, delvis skriven på rytmisk prosa (tysk övers. 1923). Liksom berättelsen ”Kommissarierna” (1925) har den politisk tendens och behandlar kommunisternas kamp. L. är ledare för en grupp proletärförf., vilka angripa all litteratur, som ej är utpräglat revolutionär. Deras huvudorgan ”Na postü” (”På vakt”) grundades 1923. L. är även romanförf. och dramatiker. M.Fqt. LPbelits, fi. Liperi, kommun i Kuopio län, Finland, v. om Joensuu stad; 754 kvkm.; 11,293 inv. (1931), finsktalande. Mdn. Libe'll. 1) Detsamma som vattenpass (se d.o.). 2) Miner., en gasblåsa, som i mineral förekommer samman med en vätskeinneslutning (se d.o.), båda i allm. av mikroskopiska dimensioner och iakttagbara i regel först i slipprov. Gaserna äro oftast vattenånga, kolsyra, kväve och syre samt kolväten. K.A.G. Libe'Il (lat. libe'llus, liten bok), flygskrift, smädeskrift. Kända stridsskrifter av betydelse för vår kännedom om 1300-talets sv. politik äro ”Libellus de Magno Erici rege” (riktad mot Magnus Eriksson) och ”Libellus magnopolen-sis” (en det mecklenburgska partiets stridsskrift). — Jur. I skriftlig processföring (ss. i vademål hos de sv. hovrätterna) beteckning å kärandens första skriftliga inlaga i målet. Namnet 1. inkom under 1600-talet, lånat från den tysk-romerska processrätten. Det användes mest vid de äldre hovrätterna. E.K. Libe'llula, ett släkte trollsländor (se d.o.). Liber (lat.), bok; större avd. av litterärt verk. Liber, rom. myt., fornitalisk fruktbarhets-gudomlighet, sedermera likställd med grekernas Dionysos (se d.o.). H.Sj. Li'bera, benämning på en i det romersk-katolska begravningsceremonielet förekommande växelsång, som börjar: Libera me, Do'mine de morte æte'rna (”Fräls mig, Herre, från den eviga döden”); L. nos, en bön i romersk-katolska mässan, som läses efter ”fräls oss ifrån ondo” i ”Fader vår”. S.N. Libera'1 (lat. libera'lis, frikostig m.m., till li-ber, fri), frisinnad, fördomsfri; frikostig; adj. till liberalism (se d.o.). Liberala partiet. 1) Se Sveriges liberala parti. 2) Partisammanslutning i Finland, närmast tillkommen i syfte att slå en brygga mellan fennomanska och svekomanska grupperna. Parollen lydde ”Finlands folk ett folk, med två språk, sammansmälta till en icke blott politisk — 103 — utan även nationell enhet”. 1880 offentliggjordes ett vittomfattande program, författat av L. Mechelin (se denne), i vilket spec. språkfrågan och de s.k. konstitutionella garantierna avhandlades. Medlarställningen blev emellertid svår, då varken fennomaner el. svekomaner tillfredsställdes. Vid lantdagen 1882 behärskade dock partiet borgarståndet och adeln, varav Mechelin var medl. Vid 1885 års lantdag återkom partiet reducerat och försvagades därefter alltmer; denna lantdag blev dess sista. Pressorgan var ”Helsingfors dagblad” (1862—89; se d.o.). Th. Liberala riksdagspartiet el. Liberala riksdagsgruppen, som partiet ofta i dagligt tal kallas, bildades 10/i 1924 av de medl. av Liberala samlingspartiet, vilka vid Frisinnade landsföreningens sprängning (maj 1923) utträtt ur denna och anslutit sig till det på hösten s.å. bildade Sveriges liberala parti. L. räknade då 20 medl., 14 från F.k. och 6 från A.k. Sedermera har det för varje riksdag smält samman och består nu av 6 led., därav 2 från F.k. Ordf, var 1924 bankofullmäktigen E. A. Nilsson, 1925—28 samt från 1930 advokaten E. Löfgren, 1929 red. M. Hellberg. E.Ths. Liberala samlingspartiet, svenskt riksdagsparti 1900—23. Vid slutet av 1899 års riksdag åstadkoms på S. v. Friesens (se denne) initiativ en samling av A.krs liberala element på grundval av ett täml. moderat uttalande i rösträttsfrågan. Därefter arbetade von Friesen och framförallt greve H. Hamilton (se denne) på att skapa ett verkligt liberalt riksdagsparti. Försöket lyckades, partiet bildades 16/i 1900 och fick det betecknande namnet L. s. Det räknade vid starten 82 medl. och därmed praktiskt taget alla liberaler i kammaren. Det radikala Folkpartiets (se d.o.) män ingingo alla i L. s. Ledare var från början v. Friesen; den främsta programpunkten var allmän rösträtt för kommunalt röstberättigade män över 25 år. Den moderata riktning, v. Friesen representerade, började emellertid tillbakaträngas redan 1901, då K. Staaff (se denne) förmådde partiet, som man trodde vunnet för en uppgörelse i försvarsfrågan, att intaga en avvisande hållning. Frisinnade landsföreningens bildande 1902 medförde ytterligare förstärkning åt partiets radikala flygel; v. Friesens ställning försvagades, Staaffs inflytande var i snabbt växande. Då den senare ställde sig alltmer kylig och senare klart fientlig mot förslaget om proportionella val, vilket v Friesen accepterat, uppgav denne även formellt sitt ledarskap och övergick till F.k. Efter 1905 års val bildade Staaff sin första ministär och framlade förslag om allmän rösträtt med majoritetsval i enmanskretsar. Därmed var L:s — 104 —