LIBERALE VEREINIGUNG ståndpunkt given. Då rösträttsfrågan äntligen skulle avgöras vid 1907 års riksdag, avföllo emellertid c:a 20 medl. av partiet med D. Persson i Tällberg i spetsen och röstade för regeringen Lindmans proportionalistiska förslag. Frisinnade landsföreningen och därmed även L. s. accepterade denna lösning, men samtidigt radikaliserades programmet såväl i författnings-som i nykterhets- och försvarsfrågorna. De följ, åren höll L. s. under Staaffs kraftfulla och alltmer målmedvetna och auktoritativa ledarskap väl samman. Det första valet efter den nya valmetoden stärkte i hög grad partiets ställning (101 mandat); i ”fruktbärande samverkan” med det socialdemokratiska partiet behärskade det helt A.k. Staaff bildade sin andra ministär, upplöste F.k., varvid partiets grupp där ökade från 15 till 51 led. och tillämpade med viss framgång det parlamentariska system, som han gjort till partiets främsta programkrav. I enlighet härmed fortfor han, ehuru statsminister, att fungera som officiell partiledare. Under de följ, årens häftiga strider i försvarsfrågan uppkom en visserligen utåt föga synbar splittring inom L. s. Staaff, som under valrörelsen 1911 förebådat minskade försvars-bördor, insåg snart, att försvaret snarare behövde stärkas än försvagas, och framlade i ett tal i Karlskrona dec. 1913 ett täml. vittgående försvarsprogram. Häremot uppstod inom L. s. en oförtydbar opposition, men denna miste all aktualitet under den Bondetåget ®/2 1914 åtföljande krisen. L. s. förklarade denna vara av konstitutionell natur, och i ett manifest av 12Æ 1914 framhölls som liberal huvudfordran ”ett parlamentariskt styrelsesätt med landets regering grundad på folkrepresentationens förtroende”. Ur den häftiga valstriden till 1914 års senare riksdag gick L. s. mycket försvagat (71 mandat). Då socialdemokraterna emellertid vunnit ett icke obetydligt antal platser, behärskade de båda vänsterpartierna alltjämt A.k., och utsikterna för regeringen Hammarskjöld ett genomföra sin försvarsreform voro ej stora Strax efter världskrigets utbrott erbjöd emellertid Staaff regeringen, att L. s. i stort sett skulle antaga förslaget. Partiets beslut var dock icke enhälligt, i det bortåt 30 led. fronderade. Vid höstvalen 1914 rönte L. s., delvis på gr. av sin hållning vid detta avgörande, en ny motgång och erhöll blott 57 platser. Med Staaffs död 1915 led partiet en svår förlust. Ledareska-pet vid riksdagarna 1916—17 anförtroddes åt en delegation på 5 man (N. Edén, Raoul Ha-milton, H. Kvarnzelius, D. Persson i Tällberg och A. Petersson i Påboda). Som faktisk ledare framstod emellertid Edén; från 1918 blev han det även formellt. Valet 1917 ökade något par tiets numerär (62 mandat). Resultatet härav blev Edéns liberal-socialdemokratiska koalitionsregering, som 1918 och följ, år genomförde en författningsrevision, vilken i ett slag upp fyllde L. s:s krav i dessa stycken. Regerings-samverkan med socialdemokraterna upphörde i mars 1920 på gr. av stridigheter mellan liberaler och socialdemokrater i kommunalskattefrågan. Edéns regering avlöstes av Brantings. Vid 1921 års val förminskades L. s:s medlemstal till 41. Inom partiet hade sedan länge en stark splittring varit rådande. En målmedvetet för-budsvänlig, i allm. mera radikal och huvudsaki. från landsbygden rekryterad riktning framstod alltmer oppositionell mot Edén och den s k. kulturliberala, stads- och herremannabetonade falangen. Då partiet ej längre uppbar regeringsansvaret, blev denna schism alltmer ohöljd. Försöken att genom allmän folkomröstning i förbudsfrågan 1922 kringgå el. överbygga klyftorna förfelades fullst. Under ledning av G. och E. Ljunggren samt C. Ekman erövrade den förbudsvänliga riktningen inom Frisinnade landsföreningen sakta men säkert terräng, och vid landsmöte 27/s 1923 sprängdes landsföreningen. Därmed upphörde även L. s. att existera. Jfr Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet. E.Ths. Liberala valmansföreningen i Stockholm bildades 21/? 1884 för att förbereda A.k.-valet på hösten s.å. Häri hade den stor framgång, i det alla på dess lista placerade kandidater blevo valda. En lång följd av år dominerade L. v. riksdagsvalen i Stockholm. 1910 ombil-dades den till Stockholms frisinnade valmansförening och anslöt sig till Frisinnade landsföreningen. Vid dennas sprängning (maj 1923) utträdde föreningen ur nämnda riksorganisation och ingick under namnet Liberala föreningen i Stockholm i Sveriges liberala parti. E.Ths. Libera'Ie da Verona [-å'na], italiensk målare (o. 1445—1526 el. 29), influerad av bl.a. Pol-laiuolo, Antonello da Messina och Mantegna. L. har efterlämnat fresker (Santa Anaslasia, Verona), stafflibilder (bl.a. ”Madonna med änglar” i Stockholms högsk.) och miniatyrer (mässböcker i domerna i Chiusi, Siena m.fl.). G.S. Liberale Vereinigung [-rä'la färal'nigorj] bildades 1924 av ledande personligheter inom Deutsche demokratische Partei och Deutsche Volkspartei i syfte att verka för ett liberalt centerparti. Ordf, var O. Fischbeck. I Bayern bildades en motsvarande organisation 1926. — L. V. kallade sig också den sammanslutning av medl. ur det nationalliberala partiet, som bröt sig ut 1880 (”sezessionisterna”) och som 1884 jämte Deutsche Fortschrittspartei deltog i bil — 105 — — 106 —