LICINIUS a b Lichtenbergska figurer vid en cirkulär elektrod, a elektroden positiv (positiv strålningsfigur), b elektroden negativ (negativ strålningsfigur). Lichtenstein, Adolf, läkare (f. Vn 1884), med. d:r 1917 (”Hämatologiska studier å för tidigt födda barn”), docent i pediatrik vid Karolinska inst. s.å., överläkare vid Stockholms epidemisjukhus 1924—32, prof, i pediatrik vid Karolinska inst. och överläkare vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn sedan 1932. L. har utg. talrika vetenskapliga arbeten av huvudsaki. pediatriskt el. epidemiologiskt innehåll, ävensom populärmedicinska skrifter, framförallt i barnavård. af K. Lichterfelde [li^tarfälda], stadsdel i s.v. Berlin, inkorporerad 1920; 53,400 inv. (1925). L. är ett av Teltowkanalen genomdraget villaområde med vackra parker. Hamn. M.P. Lichton, Robert, från 1675 friherre, från 1687 greve, krigare och ämbetsman (1631—92), inträdde som muskelerare i sv. armén i Tyskland 1646, deltog i Karl X Gustavs polska och danska krig och avancerade därunder till överstelöjtnant, överste 1675, generalmajor av kav. 1679, guvernör i Estland 1681, generallöjtnant 1685, president i Åbo hovrätt och kungl. råd 1687. L. var en tapper krigare, utrustad med väldiga kroppskrafter och ett häftigt lynne, varför han vid flera tillfällen gjorde sig skyldig till betänkliga våldsamheter och slagsmål, en gång, 1654, t.o.m. till dråp. Under skånska kriget utmärkte sig L. vid flera tillfällen, bl.a. vid Lund, och blev en av Karl XI :s förtrogna, som sedan biträdde honom även i det inre omdaningsverket. 1681 blev han ordf, i den lokala kommission, som sändes till Livland för att där genomföra reduktionen, och var 1682 medl. av Sekreta utskottet. P.S. Lichtwark [li'xtvark], Alfred, tysk musei- man och konstforskare (1852—1914), var en av sin tids förnämsta uppfostrare att lära se och förstå konsten och utvecklade som direktör för Kunsthalle i Hamburg från 1886 en livlig konst-pedagogisk verksamhet, som flerstädes även i utlandet fick återverkan. De förnämsta av hans arbeten i denna riktning äro ”Wege und Ziele des Dilettantismus” (1894), ”Die Seele und das Kunstwerk” (1899), ”Die Erziehung des Farbensinnes” (1902), ”Übungen in der Be-trachtung von Kunst-werken” (18 Aufl. 1922). En stiftelse för konstuppfostran i Hamburg har efter honom uppkallats L.-schule. Som konstforskare framträdde L. med avh. ”Der Ornamentstich der deutschen Frührenaissance” (1888), ”Ph. O. Runge” (1895), ”Das Bildniss in Hamburg” (1898), ”Hamburger Künstler” (1899), ”Meister Francke” (s.å.) samt ”Meister Bertram” (1905). E.W. LicFnius, fornromersk plebejisk adelsätt, till vilken hörde utom L.l) och 2) de berömda släkterna Crassus (se d.o.) och Lucullus (se d.o.). — L. var även släktnamn för de romerska kejsarna Valerianus och Gallienus. 1) Cajus L. Stolo, genomförde enl. Li-vius’ framställning jämte L. Sextius som folk-tribun 367 f.Kr. de bekanta 1 i c i n i s k a lagarna (leges Liciniæ Sextiæ), som gjorde slut — 121 — — 122 —