LIDNER folkskollärareexamen 1883 anställd vid Stockholms folkskolor, där han 1905—21 var överlärare, 1922—29 2:e folkskolinspektör; tidvis t.f. undervisningsråd; 1921—29 ordf, i Sveriges allmänna folkskollärareförening. L. innehade flera kommunala förtroendeuppdrag, bl.a. som led. av Stockholms stadsfullmäktige 1908—12 samt från 1914. Jämte J. J. Dalström och senare N. Rönnholm utgav L. reviderad uppl. av E. Carlson, ”Folkskolans geografi” (1905; talrika senare uppl.). D.R. Lidner, Bengt, skald (16/s 1757—4/i 1793), f. i Göteborg, där fadern var organist. 4 år Bengt Lidner. Samtida kopparstick. gammal fick han till styvfar Samuel Aurell, bokhållare vid Ostindiska kompaniet; 14 år gammal förlorade han sin mor. I febr. 1774 in-skrevs han vid Lunds univ., där han gjorde sig känd som lycklig tillfällighetsskald men också för oordnat levnadssätt. Styvfadern satte L. som jungman på en ostindiefarare, som 9/i 1776 lämnade Göteborg. L. rymde i Kapstaden och återvände till fädernestaden. Understödd av P. Alströmer, studerade L. 1776— 77 i Greifswald, där han skrev ett entusiastiskt försvar för amerikanska revolutionen, ”De jure revolutionis americanorum” (1777). Efter att ha varit informator på Rügen kom L. i april 1779 till Stockholm i akt att vinna Gustav HI:s ynnest och skapa sig en litterär ställning. ”Fabler” (1779), till större delen efterbild-ningar, dedicerades till kronprinsen. L. försökte sig också inom konungens favoritgenre, dramatiken (”Gustaf Adolphs seger öfver sig sjelf”, ”Milot och Eloisa”). Gustav beslöt att utbilda honom till teaterdiktare och gav honom un derstöd för en utländsk resa 1780—82, under vilken L. studerade i Göttingen och Paris, där han stod under Creutz’ uppsikt. Resan innebar en vändpunkt i L:s litterära produktion. Shakespeare samt fransk och engelsk förromantik påverkade hans heroider ”Bref från tvenne olycklige älskare” och tragedien ”Eric XIV”. L. stötte sig emellertid med Creutz och blev hemskickad sommaren 1782. Berövad konungens nåd och understöd, sökte L. sin utkomst som journalist och medarbetade 1782—84 flitigt med allvarliga och skämtsamma poem i major Lunds oppositionella dagblad. Trots stora ekonomiska svårigheter utvecklade L. under några år en intensiv produktivitet. Han skrev nu operan ”Medea” (tr. 1784), ”Grefvinnan Spas-taras död” (1783, ny bearb. uppl. 1786) och den poetiska revyen ”Är 1783” (1784). 1784 gjorde han upp planen till en oratoriesvit ”Mes-sias”, varav det första, ”Messias i Gethsemane och Hans gång till Golgata”, utarbetades delvis (tr. 1788, i omarbetad form utg. 1791 under titeln ”Gethsemane”). 1785 påbörjade han sitt förnämsta religiösa poem, ”Yttersta domen” (tr. 1788). Till samma motivkrets höra ”Cantate”, skriven 1786 som text för abbé Vogler (se denne), och oratoriet ”Jerusalems förstöring” (tr. 1788). Då L. icke såg sig någon utkomstmöjlighet i Sverige, for han hösten 1787 till Finland, där han vunnit många beundrare, som han sökte dra fördel av. I okt. 1788 gifte han sig med en finländsk adelsdam, Eve Jaquette v. Hastfer. I Finland skrev L. flera tillfällighetsdikter, bl.a. ”Ode till finska soldaten”, riktat mot Anjalamännen, varmed L. gjorde konungen sig försonligt stämd. 1789 återvände han till Sverige. Ekonomiska bekymmer, sjukdom och spritmissbruk tärde hastigt på hans liv. Han avled i djupaste armod. L. är den svenska förromantikens främste diktare, en av den sv. litteraturens största lyriker. Det dramatiska och det episka däremot lågo ej för hans utpräglat subjektiva väsen. Han var starkt mottaglig för litterära intryck — hans beläsenhet var betydande —, men han ägde den originelle diktarens förmåga att av det utifrån upptagna skapa något självständigt och personligt. Han hade djup väsensfrändskap med det slutande 1700-talets sentimentalism; medkänslan var hans starkaste inspirationskälla. Han var opraktisk och hållningslös men i grunden ej verklighetsfrämmande. Han saknade djupare sinne för naturen, men han levde ivrigt med i samtidens kulturella och politiska liv. Det aktuella har ofta inspirerat honom. Han var en genial men ojämn artist. I medveten opposition mot den fransk-klassiska smakens regeltvång förnyade han, visserligen — 137 — — 138 —