LIDO under intryck utifrån men också bestämd av sin lidelsefulla natur, språk, stil och versteknik. Han har också haft stor betydelse för senare diktning, framförallt den romantiska. — L:s ”Samlade arbeten” utkommo 1788—89 (flera uppl., senast 1878). ”Samlade skrifter” utges för Sv. vitterhetssamfundet av H. Elovson (1932 ff.). — Litt.: K. Warburg, ”L.” (1889); M. Feuk, ”L:s poetiska språk” (1912); M. Lamm, ”Lid-nerstudier” (i ”Samlaren” 1909), ”Upplysningstidens romantik” (2 bd, 1918—20). H.E. Lido. 1) Se Lagun. — 2) Berömt havsbad utanför Venedig. Lidskjalv (isl. Hlidskjalf), nord, myt., högt beläget ställe (högsäte el. torn) i Odens boning Valaskjalv, varifrån guden ser ut över all världen. Där hade en gång enl. ”Skirnismål” Frej satt sig, och därifrån varseblev han jättemön Gerd, till vilken han upptändes av en brinnande kärlek. E.H. Lidtgren, Anders, astronom (1729—1815), docent i matematik i Lund 1772, adjunkt (astro-nomie observatör) där 1775. L. var en flitig observatör av sol- och månförmörkelser, mån-ockultationer m.m. M-t. Lie, handredskap, varmed gräs (hö) och säd skäres. L., som utvecklats ur skäran, brukar vara helt tunn, 80—100 cm. lång och 4—6 cm. bred. Själva bladet är i regel något skålformat och ”ryggen” veckad för erhållande av stadga. Förr tillverkades 1. av s.k. liesmeder, och i olika landsdelar utbildades olika modeller. Den del av 1., som vid skärpning bildar egg, måste vara av hårt och segt stål, vilket förr oftast på båda sidor omgavs av mjukt stål. L. fästes vid ett skaft (arv) på vilket finns handtag (knaggar). Talrika skaftmodeller finnas. Vinkeln mellan 1. och skaft är avgörande för huru mycket 1. tar för sig och hur ansträngande arbetet blir. Ar betsmängden pr dag är vid slåtter 0,25—O,so har och vid sädesskörd O,so—O,oo har pr dag och man. Hj.P. Lié (fra.), mus., bundet, se L e g a t o. Lie [11]. 1) Jonas Lauritz Idemil L., norsk förf. (1833—1908). L. växte upp i Tromsö under intryck av Nordlands natur och havet och trodde sig även ha en smula lappblod i ådrorna. Efter juridiska studier blev han 1859 over-retssagförer i Kongsvinger, gifte sig 1860 med sin kusin Thomasine L. och ägnade sig åt praktisk verksamhet och politisk journalistik; en saml. tillfällighetsdikter utgav han 1867. Djärva skogsspekulationer ruinerade 1868 hela trakten, och L. stod med en skuld på hundratusentals kr. Denna katastrof blev hans avgörande upplevelse. Han ägnade sig härefter uteslutande åt diktningen för att så avbörda sig skulden. Hustrun blev härvid hans stöd och litterära P. S. Kröyer: Jonas Lie. Privat ägo, Danmark. medarbeterska. Från 1871 till kort före sin död bodde L. utomlands (Italien, Tyskland, Paris). 1870 utkom romanen ”Den fremsynte” (sv. övers. ”Visionären”, 1871), vars havsstämning och Nordlandsmystik skapade en stor framgång; hjälten är en nordländsk fantast liksom L. själv, vilken räddas till verkligheten genom kvinnlig kärlek. L:s flesta och bästa arbeten under 1870-talet äro nordländska sjöromaner. 1872 bragte, utom en saml. ”Fortællinger og skildringer fra Norge”, romanen ”Tremasteren Fremtiden” (sv. övers. 1875). ”Lodsen og hans hustru” (1874; sv. övers. 1875) är en fin psykologisk äktenskapsskildring. Därpå följde en rad svagare arbeten: versdramat ”Faustina Stroz-zi” (1875) med italienskt motiv, romanerna ”Thomas Ross”(1878; sv. övers, s.å.) och ”Adam Schrader” (1879; sv. övers. 1880) samt komedien ”Grabows kat” (1880). Sjöromanerna avslutas med de friskt humoristiska ”Rutland” (1880; sv. övers. 1881) och ”Gaa paa!” (1882; sv. övers, s.å.). Mellan dem faller vänbiografien ”Ole Bull” (1881). Påverkan från tidens socialt betonade realism framträder hos L. tidigast i proletärskildringen ”Livsslaven” (1883). Dock låter L. aldrig ”problemdebatten” el. indignationen inkräkta på sin av medkänsla och humor genomträngda livsskildring. Hans originella impressionistiska berättarform, som eftersträvar åskådlighet och ger stort utrymme åt dialogen, är fullt färdig i den utomordentliga ”interiören” ”Familien på Gilje” (1883; sv. övers. 1884). Härefter blir familjeromanen L:s flitigast odlade genre. Efter ”En malström” (1884) och ”Otte fortællinger” (1885) följde ännu ett mästerverk, ”Kommandörens döttre” — 139 — — 140 —