LIEBKNECHT efterkanlianska idealismen och fullständiga genom en metafysik. Metafysikens föremål är ”det absoluta”, som emellertid blott kan bli problematiskt känt (”Das Problem der Gel-tung”, 1906 och 1920, ”Wie ist kritische Philo sophie überhaupt möglich?”, 1919). Bland L:s övriga skrifter märkes ”August Strindberg. Seine Weltanschauung und seine Kunst” (1920; sv. övers. 1925). E.v.A. Liebesgaben [li'b-] (ty.), eg.: kärleksgåvor, särsk. till krigsfångar under världskriget. Liebfraumilch [ITpfråumilx], lätt rhenvin från trakten av Worms. Äkta L. växer på ett begränsat område omkr. klosterkyrkan Lieb-frauenkirche och torde knappast komma i marknaden. Wk. Liebhaber [li'p-] (ty.), libhaber, älskare av, en som är förtjust i en viss slags ting (böcker, konstverk el.dyl.). — Libhaber i', förkärlek, vurm. Liebig [li'biz], Justus von, tysk kemist (1803—73). L. ägnade sig först åt apotekaryr-ket och blev 1818 apotekslärling i Hep-penheim. Från 1822 arbetade han hos Thénard i Paris, där han väckte uppseende genom sina arbeten med knallsyra. Detta medförde, att han fick tillträde till von Humboldts privatlaboratorium. 1824 blev L. prof, i Gies-sen, där han inrätta de det första laboratoriet för undervisningsän-damål. Kemien kom genom L. att i Tyskland intaga en framskjuten ställning. Talrika elever från alla länder strömmade till för att komma i åtnjutande av hans undervisning. Som forskare kom L. att inom kemi och fysiologi bli en verklig reformator. Han utarbetade en förbättrad organisk elementaranalys, vilken i stora drag fortfarande användes. Han upptäckte kloroform och kloral, hippursyra, kreatinin och tyrosin samt de första kvävehaltiga baserna. Vidare har L. närmare undersökt alkaloiderna och sockerarterna samt cyan och åtskilliga metallföreningar. Man kan utan tvekan säga, att L. var sin tids största kemist. Av epokgörande betydelse voro L:s arbeten över bensolförening-arna och jäsningsprocesserna. Kring 1839 började L. intressera sig mer och mer för djur-och växtfysiologi. Han visade bl.a., att de i blodet befintliga beståndsdelarna måste finnas färdigbildade i näringsämnena, och skilde mel lan två grupper av näringsmedel: äggviteämnen och kvävefria ämnen. Vidare visade han, att för feltbildning måste andra ämnen, som icke äro fettämnen, finnas närvarande. Hans undersökningar över kött och muskelfibrer ledde till framställning av köttextrakt. 1852 flyttade L. till München, där han 1860 blev president för Akademie der Wissenschaften. Lj. Liebknecht [lUpkne^t]. 1) W i 1 h e 1 m L., tysk socialdemokratisk politiker (1826—4900). L. studerade vid olika univ. filologi och filosofi men blev för deltagande i de revolutionära rörelserna 1848 utvisad. Efter en kortare vistelse i Schweiz var han verksam i London som tidn.-korrespon-dent till 1862. Här kom han i förbindelse med Marx, av vilken han mottog be stämmande intryck utan att dock bli en i alla avseenden rättrogen ”marxist”. 1862 blev L. red. för ”Norddeutsche allgemeine Zeitung ’ men lämnade tidn., när den blev Bismarcks organ. Utvisad ur Preussen 1865, samarbetade han därefter med A. Bebel i Leipzig, var en av stiftarna av socialdemokratiska arbetarpartiet 1869 och blev red. för partiets huvudorgan ”Volksstaat” (senare ”Vorwärts”). För sin kamp mot fransk-tyska kriget blev L. 1872 ådömd 2 års fängelsestraff. 1878 indrogs ”Vorwärts” med stöd av socialistlagen och fick utkomma först 1891, då L. återtog dess ledning. 1895 ådömdes han åter fängelsestraff, denna gång för majestätsbrott. L. tillhörde riksdagen 1867—70 och från 1874. Han var jämte Bebel den tyska socialdemokratiens ledare och genomdrev vid Gothakonferensen 1875 sammanslutningen mellan Lassalles anhängare och socialdemokraterna. För Gothaprogrammets utformning fick L. uppbära skarp kritik från marxistiskt håll. I grunden stod han dock de ortodoxa marxisterna nära, vilket visade sig vid Erfurtsprogrammets utarbetning 1891 och vid kampen mot Bernsteins revisionism. Som poli tiker visade L. stort intresse för demokratiskt reformarbete, även i samarbete med borgerliga vänsterriktningar. L. har utg. ett flertal arbeten ss. ”Geschichte der französischen Revolution” (1890), ”Die Emser Depesche” (1891; 7 Aufl. 1899). Några broschyrer ha översatts till sv., ss. ”Angrepp och försvar” (1886; 3 uppl. 1905) och ”Socialdemokratien och dess syften” (1888; 3 uppl. 1900). T.E-r. — 145 — — 146 —