LIEBLEIN 2) K a r 1 L., den föregåendes son, politiker (1871—1919), kom tidigt in i den socialdemokratiska rörelsen och tog verksam del vid grundandet av den socialistiska Ung-domsinternationalen, vars förste ordf, han blev. L:s största intresse gällde alltifrån början den antimili-tära kampen. Hans bok ”Militarismus und Antimilitaris-mus” (1906; sv. övers. 1908) har haft stor betydelse för utvecklingen av de antimilitaris-tiska strömningarna bland den europeiska ar-betarungdomen före kriget. Stort uppseende väckte L:s kamp 1913 mot rustningskapitalet, som L. påstod ha begått mot det egna landet fientliga handlingar. Vid krigsutbrottet 1914 intog L. till en början en vacklande hållning men vägrade redan i dec. s.å. att längre underkasta sig socialdemokratiens ”socialpatriotiska” linje och röstade efter ett uppmärksammat anförande i riksdagen mot en fortsatt bevillning av krigs-krediterna. Hans aktion blev av stor betydelse för den revolutionära agitationens uppflammande i de krigförande länderna. Själv fullföljde L., trots en våldsam personlig smutskastning även från de gamla partivännernas sida, sin en gång inslagna linje och utfärdade 1916 ett 1 :a-majmanifest, där han förklarade: ”Så länge det tyska folket icke reser sig och tvingar fram sin vilja, skall folk-mördandet fortsättas”. För dessa och liknande uttalanden dömdes L. i högsta instans till 4 års och 1 månads fängelse. Frigiven under trycket av den växande defaitistiska och revolutionära stämningen i Tyskland i okt. 1918, satte han sig omedelbart i spetsen för Berlins arbetare och spelade en framträdande r.oll vid genomförandet av nov.-revolutionen s.å. Efter omvälvningen kom L. i motsättning även till den nya regeringen genom sitt krav på radikala sociali-seringsåtgärder och blev jämte Rosa Luxemburg ledare för det nu bildade revolutionära Spartacusförbundet, fröet till Tysklands senare kommunistiska parti. Spartacusförbundets mål var icke den omedelbara omstörtningen; tvärtom förklarade dess ledning, att ”förbundet skall aldrig på annat sätt överta regeringsmakten än genom den klara, otvetydiga viljan hos proletärmassornas flertal i hela Tyskland”. Trots dessa förklaringar från ledningens sida funnos inom förbundet starka revolutionära stämningar, och i dec. 1918 och jan. 1919 uppstod en rad våldsamma sammanstötningar mellan spartakister och regeringstrupper; såväl L. som Rosa Luxemburg häktades och nedskötos av regeringstrupperna, varvid till en början gjordes gällande, att de dödats under flyktförsök. — L. kunde varken som teoretisk el. som politisk begåvning mäta sig med sin kamrat och medkämpe Rosa Luxemburg, men hans personliga mod och moraliska oförvitlighet gåvo honom stor prestige som ledare och gjorde honom särsk. avhållen av den revolutionära arbetar-ungdomen. — Litt.: T. Nerman & Z. Höglund, ”K. L. och Rosa Luxemburg” (1919). Ldl. Lieblein [11'blain], Jens Daniel Caro-I u s, norsk egyptolog (1827—1911), efter studier för Lepsius och Brugsch prof, i Oslo 1876. Ett av L:s första arbeten var ”Aegyptische Chronologie” (1863), där han med stöd av de arkeologiska minnesmärkena kritiserade de egyptiska konungalängderna. Till de kronologiska problemen återkom han bl.a. i ”Egyptian religion” (1884, nu föråldrad), där han påvisade den egyptiska religionens utveckling från äldre till yngre stadier, ett då ej erkänt förhållande. Ännu brukbara äro hans ”Diction-naire des noms hiéroglyphiques” (1871) och ”Hieroglyphisches Namenwörterbuch” (1891). L. var den förste vetenskaplige egyptologen i Skandinavien. Några mera populära arbeten finnas övers, till sv., bl.a. ”Egypten i dess minnesmärken” (1877). Th.P. Liebmann [li'p-], Otto, tysk filosof (1840— 1912), prof, i Jena 1882. L:s första skrift ”Kant und die Epigonen” (1865) inledde nykantianis-men (se d.o.). Även hans senare böcker, ”Zur Analysis der Wirklichkeit” (1876; 4 Aufl. 1911), ”Die Klimax der Theorien” (1884), ”Gedanken und Tatsachen” (2 bd, 1882—1904), fasthålla som grundval den kantska ståndpunkten, utan den marburgska nykantianismens systematiska enhet och slutenhet; de äro tankerika och inspirerande men icke utan motsägelser och överskrida emellanåt den stränga vetenskapens område i riktning mot en poetisk världsåskådning. E.v.A. Liechtenstein [li'ztanftaln], furstendöme ö. om övre Rhen, mellan Schweiz och Österrike; 157 kvkm., 10,213 inv. (1930). Av Europas stater äro blott Monaco, San Marino och Kyrkostaten mindre till ytvidden. Befolkningen är av tyskt ursprung (alemanner) och språket tyska; 9,492 katoliker. V. L. upptages av Rhendalen; mellan denna och Saminadalens övre del i ö. framgår en av Rätikons n. utlöpare, som i toppen Drei Schwestern når 2,055 m.ö.h. Där L:s, Österrikes och Schweiz’ gränser sammanstöta, når Rätikon i Naafkopf 2,573 m.ö.h. På östgränsen reser sig bl.a. Ochsenkopf, 2,288 m.ö.h. — 147 — — 148 —