LIED litiker (1842—1907), urspr. kavalleriofficer, 1873 —99 led. av steiermarkska lantdagen, 1879—87 av österrikiska deputeradekammaren, sedan s.å. livstidsmedl. av österrikiska herrehuset. L. var en av de tyskklerikalas ledare, 1883 grundare av den efter honom uppkallade Liechtenstein-klub. Th. 5) A 1 o i s, furst von L., den föregåendes bror, politiker (1846—1920), urspr. officer och diplomat, 1878—89 och 1891—1918 led. av österrikiska deputeradekammaren, där han tidigt gjorde sig bemärkt — i likhet med brodern — som en av de klerikalas främsta män. Hans klerikala konservatism, som bl.a. innefattade krav på intresserepresentation, bekämpade liberalismen i alla dess former; småningom ledde detta honom över till antisemitismen i K. Luegers kristligt-sociala parti. 1910—18 var L. de kristligt-socialas ledare. Th. Lied [lit] (ty., visa), urspr. beteckning för dikt i enklast möjliga form som uttryck för en skarpt avgränsad stämningsbild med musik av lika enkelt format, vars mest karakteristiska egenskap var det strofiskt komponerade (samma melodi till alla verser i dikten) och anspråkslösa harmoniska underlaget. Efter hand ha dock även andra stilelement ingått i 1., så t.ex. beträffande texten episka och dramatiska moment, som även givit upphov till rikare musikalisk utbyggnad, särsk. i den ”genomkompo-nerade” 1. (ny musik till varje vers), där samtidigt musiken, som i den urspr. 1. var ett ly-riskt-musikaliskt utbrott, fick starkare målande och karakteriserande prägel. En mängd sång-kompositioner av den mest olika stil och ålder ingå på detta sätt under begreppet 1., primitiva arbets-1., folksånger (Volkslied), dans-1., de tyska flerstämmiga 1. på 1500-talet, de folkliga 1. på 1700-talet, den romantiska 1. (Schubert, Löwe, Schumann, Robert Franz, Adolf Jensen, Cornelius, Mendelssohn) och den nyare 1., i vilken det deklamatoriska elementet gör sig mera gällande (Liszt, Reger, Hugo Wolf). E.A. Liedbeck [li'd-]. 1) Per Jacob L., läkare (1802—76), med. lic. i Uppsala 1828, anatomisk prosektor 1831, med. d:r 1835, lärde under resor i Tyskland känna S. Hahnemanns läror och praktiserade från 1846 som homeopatisk läkare i Stockholm, där han även en följd av år var lärare i anatomi vid det av hans svärfar, P. H. Ling, grundade Gymnastiska centralinst. L. har förf, ett betydande antal homeopatiska skrifter och övers. Hahnemanns ”Organon” (1835). C. 2) Per Fredrik Alarik L., den föregåendes son, ingenjör och sprängämnestekniker (1834— 1912), ingenjörsexamen 1851, livligt verksam som industriman, blev fr.o.m. 1866 teknisk — 151 — medhjälpare till I. och A. B. Nobel, var 1866— 75 anställd vid Vintervikens dynamitfabrik,, sedermera en tid verksam i Frankrike och byggde ett antal dynamitfabriker i skilda länder. L. införde en rad viktiga förbättringar inom tillverkningen av dynamit och röksvagt krut och intresserade sig på äldre dagar för uppfinningar även på andra områden, delvis i egenskap av konsulterande ingenjör. J.Tbg. Liedertafel [11'dartäfal], ännu förekommande äldre tyskt namn på manskörer, särsk. sådana med sällskaplig (och fosterländsk) tendens. Den äldsta L. grundades 1809 av Zelter i Berlin. Ehuru dessa föreningar numera ofta arbeta i en mera solid konstnärlig riktning, betecknas med ”L.-stil” alltjämt den prägel av ytlighet, som länge behärskade manskörlitteraturen. F.S-l. Liederteorien [11'dar-] (av ty., eg. visteorien), benämning på K. Lachmanns (se denne) teori,, att ”Niebelungenlied”, liksom också de home-riska dikterna, tillkommit genom förening av ett antal smärre självständiga dikter, ”Lieder”. Se även H o m e r o s, sp. 264. A.W-n. Liedgren [li'd-], Karl Gustaf Emil, hymnolog (f. 21/2 1879), fil. kand, i Uppsala 1900, teol. d:r 1921, adjunkt i Örebro 1909, lektor i Västerås 1920. Jämte sin läraretjänst, som bl.a. medfört sakkunniguppdrag i fråga om läroböcker i kris-tendomskunskap, har L. bedrivit djupgående studier rörande psalm- och hymndiktning, där han är en av våra främsta kännare. Bland L:s skrifter märkas: ”Wallins läroår som psalmdiktare 1806—12” (akad. avh., 1916), ”Vox angelica” (1917), ”Sv. psalm och andlig visa” (1926), ”Johan Olof Wallin i yngre år” (1929). E.Ltn. Liefmann [li'f-], Robert, tysk nationalekonom (f. 1874), e.o. prof, i Freiburg 1904, prof, där sedan 1914. L:s huvudarbete är ”Grund-sätze der Volkswirtschaftslehre” (2 bd, 1917— 19; 3 Aufl. 1923), där han framlägger sin ”Gren-zertragstheorie”. Han har vidare utg. bl.a. ”Kar-telle, Konzerne und Trusts” (1905; 8 Aufl. 1929; sv. övers. 1913), ”Beteiligungs- und Finanzier-ungsgesellschaften” (1909; 5 Aufl. 1931) och ”Geschichte und Kritik des Sozialismus” (2 bd, 1921—22). T.E-r. Liége [lie'z], flaml. Luik, ty. Lüttich. 1) Prov, i ö. Belgien; 3,887 kvkm.; 973,031 inv. (1931; 250 inv. pr kvkm.), huvudsaki. katolska valloner. I L. ingå de av Tyskland avträdda områdena Eupen, Malmedy och Saint Vith. V. L., som genomflytes av Meuse, är bördigt slättland. S. och ö. delarna upptagas av Hohes-Venn och Ardennernas skogrika utlöpare; här spela boskapsskötsel (osttillverkning, ”Limburg-ost”) och hästuppfödning stor roll. L. omfattar — 152 —