LIEWEN ett sv. detachement om 2,000 man under överste Gahn i demonstrationssyfte mot den även nu befästa ställningen vid L., som försvarades av överstelöjtnant Krebs med 2,300 man. Missförstående sin uppgift sökte Gahn storma den starka ställningen men måste efter förlust av ett hundratal man i döda och sårade draga sig tillbaka. — Litt.: ”Sveriges krig åren 1808 och 1809”, 6 (1915); G. Björlin, ”Kriget i Norge 1814” (1893). T.H-m. Lier [lir], Adolf, tysk målare (1826—82), elev av Zimmermann och Dupré. L. målade företrädesvis trakten kring München i litet format med en från fransk skola hämtad realism och intimitet, ofta med starkt stämningsinne-håll. Han blev i denna genre den banbrytande mästaren i Tyskland; hans verk återfinnas i museerna i Berlin, München, Dresden, Leipzig m.fl. G.S. Lie'ra (fra. lier, binda), förena, förbinda, nästan blott i particip lierad (med), nära förbunden (med). Lierre [liä'r], se Lier. Liestöl [li'stöl]. 1) Lars Knutsen L., norsk politiker (1839—1912), arbetade sig upp från vaktpojke till kronolänsman och hemmansägare, småningom en av Norges främsta politiker. L var stortingsman (Venstre, anhängare av lands-målsrörelsen) 1874—88, 1898—1903 och 1906— 12; odelstingspresidcnt 1900—03 och 1906—12; statsråd och chef för inrikes- och revisionsdep. i Sverdrup-Stangs ministär 1888—89. Th. 2) K n u t L., norsk filolog och folkminnes-forskare (f. 1881), docent i landsmål vid Oslo univ. 1909, prof, i folkminnesvetenskap 1917. Av L:s avh. i språkliga och folk-loristiska ämnen märkas ”Norsk Fol-kediktning” (1914, 2 utg. 1922), ”Norske trollvisor og norröne sogor” (1915, dok-torsavh.), ”Norske ættesogor” (1922) och ”Upphavet til den isländske ættesaga” (1929). Genom de senare har han infört helt nya problem och synpunkter i studiet av den isländska sagan. L., som kan anses som den främste kännaren av nordisk folkvisa, har jämte Moltke Moe utg. ”Norske folkevisor fraa mil-lomalderen” (1912) och en stor folkuppl. ”Norske folkevisor” (3 bd, 1920—24). L:s skrift-ställarskap har haft stor betydelse för landsmålet, som han behandlat med stor stilistisk skicklighet. — L. ingick i mars 1933 ss. kyrko-minister i Mowinckels ministär. S.L-d. Lietuva', litauiska namnet på Litauen. Lietzmann [li'ts-], Hans, tysk teolog (f. 1875), prof, i kyrkohistoria i Jena 1908, i Berlin 1924. L. är ss. forskare framförallt känd för betydelsefulla arbeten om urkristendomens och den äldsta kyrkans historia (”Petrus und Paulus in Rom”, 1915, 2 Aufl. 1927; ”Messe und Herren-mahl”, 1926; ”Ge-schichte der alten Kirche”, 1, 1932). I samlingsverket ”Handbuch zum N.T.” (1906 ff.; utg. av L.) har han behandlat flera av de paulinska breven; han utger sedan 1920 ”Zeitschrift für neutesta-mentliche Wissenschaft”. — Litt.: Självbiogr. i ”Religionswissenschaft der Gegenwart in Selbst-darstellungen”, 2 (1926). S.N. Lietzmann [li'ts-], Walter, tysk matematiker (f. 1880), sedan 1919 Oberstudiendirek-tor i Göttingen, även lärare i matematisk pedagogik vid därvarande univ. Bland L:s skrifter märkas ”Methodik des mathematischen Unter-richts” (3 bd, 1916—24). H-r. Lieue [liö'], gammal fransk ”mil” av olika längd, t.ex. l. de France = 4,445,5 m., l. de poste (lilla lantmilen, postmilen) = 3,898 m., l. ma-rine = 5,556,8 m., l. d’une heure — 4,872 m., l. de Paris = 3,933 m. Jfr M i 1. J.Tbg. Liewen [li'-], von, ätt, urspr. med namnet L i w e och stammande från Livland, där den uppträder redan på 1260-talet; i Östersjöprovinserna kvarleva flera linjer, varav en, till vilken hörde L. 5), sedan 1826 furstlig. Tre medl. av ätten, däribland fäderna till L.l) och 2), blevo 1653 sv. friherrar. L.2) blev 1719 greve, hans ättegren utslocknade 1781, den friherrliga 1917. C. 1) Bernhard von L., friherre, krigare (1651—1703), var först i fransk, därpå i holländsk krigstjänst, fänrik vid Livgardet 1673, kapten 1676, major 1678, överstelöjtnant 1679, överste och chef för Livgardet 1686, generalmajor av inf. 1696, generallöjtnant och guvernör i Wismar 1698, general 1703. L. utmärkte sig under skånska kriget vid flera tillfällen i konungens åsyn, deltog under stora nordiska kriget i slagen vid Düna och Kliszöw, träffades vid belägringen av Thorn av en kanonkula, som borttog hans högra ben, och dog av förblödning. P.S. 2) Hans Henrik v on L., den föregåendes — 157 — — 158 —