LIEVENS kusin, greve, krigare (1664—1733), tjänade 1688 —98 vid de sv. trupperna i Holland, överste löjtnant i sv. tjänst 1700, överste 1703, generalmajor i inf. 1710, generallöjtnant och direktör vid amiralitetet i Karlskrona 1714, riksråd 1719. L. utmärkte sig vid flera tillfällen under kriget i Östersjöprovinserna och sändes 1713 av rådet till Turkiet för att giva konungen en skildring av rikets tillstånd och förmå honom att återvända. Han tillvann sig härunder konungens förtroende och bevågenhet och erhöll, ehuru ej sjöman, uppdraget att handha de åt flottan anslagna medlen och pådriva utrustningsarbetet, varmed konungen varit mycket missbelåten. L. skötte detta svåra uppdrag till konungens fulla belåtenhet. Liten och oansenlig till det yttre, var L. rikt utrustad på huvudets vägnar och bekant för sin frispråkighet mot konungen. P.S. 3) Berndt Vilhelm von L., den föregåendes brorson, friherre, krigare (1685—1771), volontär 1700, fänrik 1704, kapten 1710, major 1718, överste 1746, generalmajor 1756, generallöjtnant 1759, avsked 1765. L. deltog bl.a. i slagen vid Kliszöw och Gadebusch, blev fången i Tönningen men hemkom 1714. På äldre dagar åtnjöt han anseende som intresserad och skicklig lantbrukare. P.S. 4) Hans Henrik von L., son till L.2), greve, militär, riksråd (1704—81). Efter studier i Uppsala och hovtjänst blev L. militär, tjänstgjorde i kriget 1741—43 som major och Lewen-haupts adjutant, blev 1745 överstelöjtnant, tillhörde vid 1746/47 års riksdag de ledande inom defensions-deputationen och avancerade 1751 till generalmajor. Han åtnjöt några år kron prinsens, sedermera konung Adolf Fredriks synnerliga förtroende men drog sig under loppet av 1751/52 års riksdag från hovet, anslöt sig småningom till hattarna och belönades av dem för sina förtjänster vid fästningsbyggan-det i Landskrona och Kristianstad med utnämning till generallöjtnant 1756. Under pommerska kriget gjorde han sig till ett slags medelpunkt för missnöjet med regeringen och förskaffade med sin opålitlighet och ränklystnad överbefälhavarna, i sht G. D. Hamilton, åtskilligt obehag. 1760 riksråd, fick han sitta kvar vid räfsten 1765 men skildes 1766 från sin dock allmänt lovordade ledning av de skånska fästningsar-betena; till gengäld blev han s.å. generalguver nör i Pommern men återkallades av mössorna 1772 och entledigades från alla sina ämbeten i aug. s.å. Av Gustav III insattes han i den nya rådkammaren men kom där icke att spela någon mera framträdande roll; sedan 1772 fungerade han även som riksmarskalk. C. 5) Kristofor Andrejevitj, furste von L i e v e n, rysk militär och diplomat (1774— 1839), blev 1804 generallöjtnant och hade kommando under Kutusov i slaget vid Austerlitz 1805. 1809—-12 var han ryskt sändebud i Berlin, 1812—34 i London, blev därefter guvernör för tronföljaren Alexander, 1835 medl. av riksrådet, 1836 överceremonimästare. C. 6) Dorotea, furstinna von Lieven, f. von Benckendorff, den föregåendes hustru (1785—1857), syster till Alexander von Benckendorff (se d.o. 1), utvecklade under makens ministertid i Berlin och London en ivrig verksamhet till Rysslands fromma och slog sig 1837 ned i Paris, där hennes salong i Hotel Talleyrand blev en sökt samlingsplats för tidevarvets diplomatiska och politiska spetsar och förskaffade henne tillnamnet ”Europas diplomatiska Sibylla”. Ett urval av hennes brevväxling utgavs 1902, hennes korrespondens med Earl Grey i 3 bd 1890—91, med furst Metter-nich 1909, hennes dagbok 1825—30 av H. Tem-perley 1925. — Litt: E. Daudet, ”Une vie d’am-bassadrice” (1903). C. Lievens [ILfona], Jan, d.ä., holländsk målare (1607—74), fick sin uppfostran i Leiden, där han stod i nära förbindelse med Rembrandt och i sin konst visade anslutning till denne; under vistelse i England och i Antwerpen kom han under inflytande av Rubens och van Dyck, vilket särsk. framträdde i mytologiska och allegoriska bilder. Från 1644 verkade L. i Amsterdam. Till hans förnämsta alster räknas porträtten. I Kunstmuseet, Köpenhamn, finnes från hans ungdomstid ett porträtt av en ung man; en genreartad scen med en ”ung dam läsande ett brev” i samma saml. tillskrives också L. Som raderare var han en av sin tids främste. E.W. Liévin [lievå'], stad i dep. Pas-de-Calais, Frankrike, 30 km. s.v. om Lille; 26,698 inv. (1931). L. förstördes under världskriget men har, främst tack vare sina stenkolsgruvor, snabbt återuppstått. M.P. Liezen-Mayer [11'tsan-mäl'ar], Alexander von, ungersk målare (1839—98), rönte stark påverkan av Piloty, vars elev han blev 1862. Dennes stil visa målningar som ”Elisabet av England och Maria Stuart vid Karl IX :s kröning” men framförallt ”Elisabet undertecknar Maria Stuarts dödsdom” (1873), L.-M:s främsta och mest kända arbete, nu i Wallraf-Richartz-museet i Köln. Han har även målat åtskilliga — 159 — — 160 —