LIGHT GOODS sina av omfattande filologisk lärdom och skarpsinnig textkritik utmärkta kommentarer till N.T. S.N. Light goods [lalt godz] (eng., lätt gods), gods, som, när det fyller ett fartygs hela lastrum, icke nedtrycker fartyget till lastlinjen; motsats: heavy goods (se d.o.). T.E-r. Ligne [linj], Charles Joseph, furst de L., österrikisk militär och skriftställare (1735— 1814), tillhörande en gammal belgisk adels-ätt, som 1601 erhållit riksfurstlig värdighet. L. gick 1752 i österrikisk tjänst, deltog med utmärkelse i sjuåriga kriget och bajerska tron-följdskriget och blev slutl. 1808 fältmarskalk. Under en diplomatisk beskickning till Petersburg 1786 vann han kejsarinnan Katarina II:s ynnest och stod sedan med henne liksom ock med de flesta av upplysningstidens övriga förgrundsfigurer, Fredrik II, Voltaire, Rousseau m.fl., i livlig brevförbindelse, själv en synnerligen typisk, spirituell och mångkunnig representant för 1700-talets kulturella kosmopolilism. Sina ”Mé-langes militaires, littéraires et senlimentaires” utgav han 1795—1811 i 34 bd; ”Oeuvres post-humes” utkommo i 6 bd 1817. Till hundraårsminnet utkommo hans ”Oeuvres” i 6 bd (1914) och 1919 ”Oeuvres posthumes” (2 bd). — Litt.: Biogr. av L. Dumont-Wilden (1927; sv. övers. 1929). C. Ligne'll, Anders, präst, förf. (1787—1863), konsistorienotarie i Karlstad 1818, kyrkoherde i Kila 1824, kontraktsprost 1826, riksdagsman 1834 och 1844, teol. d:r 1860. L. har utg. bl.a. ”Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnas historia”, 3 (1835) och ”Beskrifning öfver grefskapet Dal” (2 bd, 1851—52; ny uppl. 1914—16). Hans handskriftssaml. ang. Värmland och Dal förvaras i Kristinehamns realskolas bibi, (jfr ”Hist. tidskr.”, 1917). C. Ligni'n, ligninsyra, lign o'n, beteckning för i växtcellernas membran förekommande substanser, som betinga dessas förvedning (se d.o.) och genom behandling med vissa kemiska ämnen kunna därur utlösas. Till påvisande av 1. tjäna ett flertal karakteristiska färgreaktioner, vilka väsentligen förmedlas genom fenoler och aromatiska baser. Sålunda ge ani-linsulfat gul, fenol-saltsyra blågrön och floro-glucin-saltsyra körsbärsröd färgning. L. saknas hos bålväxter och mossor men uppträder mer el. mindre rikligt hos såväl kärlkryptogamer som blomväxter. Till sin kemiska konstitution är 1. föga känt. Det har av vissa forskare uppfattats som utgörande en blandning av koni-ferin, vanillin och xylan. En aromatisk aldehyd med för I. karakteristiska egenskaper, hadro-mal (se d.o.), har med tennklorur isolerats ur ved. O.Gz. Ligni't, brunkol, där växtstrukturen fortfa rande delvis är bibehållen. Ligno'n, se L i g n i n. Lignum sanctum, guajakträ, se G u a j acu m. Ligny [lini'], ort i prov. Namur, Belgien, 40 km. s.s.ö. om Bryssel. — Om slaget vid L. 16/« 1815 se W a t e r 1 o o. M.P. Ligorio [-gå'riå], P i r r o, italiensk konstnär (o. 1500—83), verksam huvudsaki. som arkitekt och arkeolog men även som målare, Miche-langelos efterträdare vid Petersbygget i Rom L. har ritat bl.a. Pius IV:s kasino i Belvedere och Villa d’Este i Tivoli. G.S. Ligroi'n, lättbensin med spec. v. 0,707—0,722 och kokpunkt 90—-120° C., användes ss. lösningsmedel. Lj. Ligthart [li'zthart], Gerard Jan, holl-ländsk pedagog (1859—1916), arbetade under enkla yttre villkor som lärare och ledare av en folkskola i Haag. Hans elever hörde till stadens fattigaste, och skolans lokaler voro bristfälliga. Huvudsaken för L. var att få undervisa i enl. med sina egna principer, som utvecklats i anslutning till de klassiska pedagogerna, särsk. Rousseau och Fröbel. L:s huvudsyfte var att väcka lärjungarnas intresse och egga dem till självverksamhet. Han har, icke minst genom sina läro- och läseböcker för skolbruk, utövat betydande inflytande på de senare årens pedagogiska arbete, särsk. i fråga om den grundläggande undervisningen. Av L:s talrika skrifter ha flera utkommit i sv. övers., bl.a. ”Om uppfostran” (1910), ”Frihet och disciplin i uppfostran” (s.å.), ”Hemuppfostran” (1911), ”Ur det verkliga livet” (3 bd, 1917—20). D.R. Ligue de la patrie fran^aise [li'g da la patri' fräsä'z] (före 1899 Ligue des patriotes, ”patriotligan”), av P. Déroulède (se denne) 1882 grundad fransk nationalistisk sammanslutning, tillkommen efter ett tal av Déroulède, vari han krävde revansch för Elsass-Lothringen. Han blev genast föreningens hederspresident och var fungerande president 1885—87. S.å. inledde han samarbete med Boulanger (se denne och B o u-langism), varvid en minoritet inom L.d.p. utträdde; 1889 upplöstes ligan av myndigheterna på gr. av anslutningen till Boulanger. 1882— 89 var tidn. ”Le Drapeau” dess organ. — 1895 rekonstruerades L.d.p. under Déroulède’s ledning till Ligue de la patrie fran^aise. Ett visst — 163 — — 164 —