LIGURISKA REPUBLIKEN samarbete kom till stånd med den likaledes nationalistiska L’Action fran^aise (se d.o.), vars legitimistiskt-monarkistiska inställning dock ganska bjärt kontrasterade mot såväl den nya som den gamla ligans plebiscitära sympatier. Den nya ligan tog i likhet med övriga nationalistiska sammanslutningar aggressiv del i samtliga skeden av Dreyfusaffären (se d.o.). Trots landsförvisning 1899—1905 var Déroulède ligans ledare till sin död 1914, då han efterträddes av M. Barrès (se denne), vid vars död 1923 den klerikale generalen Castelnau (se denne) blev ligans chef. Efter freden i Versailles har palriotligans roll i mycket övertagits av den fascistiska sammanslutningen Jeunesse patriote, ledd av P. Taitlinger och M. Barrès’ son Phi-lippe Barrès. — Litt.: E. R. Curtius, ”Maurice Barrès och den franska nationalismens andliga grundvalar” (1926). Th. Ligue des patriotes [li'g dä patriå't], se L i-gue de la patrie f r a n $ a i s e, Li'gula, bot., se Bladsnär p. Jfr Bikrona. । Liguli'der, fam. LiguTidæ av binnikemaskar, ha en otydligt ledad kropp med talrika könsorgan mynnande på ytan, stundom med 2 svaga långsträckta suggropar på scolex, varför fam. numera uppgått i fam. Dibothriocepha'-lidæ. Fam. L. räknar endast få arter, levande i sölvaltensfiskars kroppshåla, som könsmogna i vattenfåglar. En art skall som ung ätas i vissa trakter av Italien och Frankrike under namnen maccheroni platti el. vers blancs. O.C-n. Liguori [Iigoå'ri], Alfonso Maria de, italiensk katolsk teolog (1696—1787). Urspr. jurist, ingick L. i det andliga ståndet och grundade 1732 redemptoristernas (se d.o.) orden, vars ledare han förblev, även sedan han 1762 utnämnts till biskop av Santa Agata dei Goti (i konungariket Neapel). L., som varit en av sin kyrkas inflytelserikaste teologer, är framförallt känd för sin insats på den kasuistiska (se K a s u i s t i k) moralteologiens område. Hans ryktbara arbete ”Teologia moralis” (1753 —55; 1 uppl. utg. 1748 med titel ”Medulla theo-logiæ moralis”), där han ger en ytterligt detaljerad uppdelning av olika förseelser, har blivit en klassisk handledning för katolska kyrkans biktfäder. Hans inställning är utpräglat ka-suistisk, så att nästan varje tänkbar förseelse upptages till moralisk gradering efter den av L. uppställda s.k. ekvi-probabilistiska tesen (se P r o b a b i 1 i s m): att man kan få anse en uppfattning riktig, om den endast är lika sannolik som dess motsats. Särsk. i kapitlet om sexuella synder visar L. en detaljrikedom, som gjort hans arbete till ett i vida kretsar illa beryktat verk (jfr R. Grassmann). L. blev dock förklarad för helgon 1839 (festdag 2/s) och doctor eccle'siæ 1871. Själv en s.k. skru-pulant (offer för en syndaångest, som ständigt behövde biktens absolution), är L. näml, en av dem, som verksammast befordrat tron på prästämbetets, särsk. biktfaderns, gudomliga auktoritet. — Litt.: I. v. Döllinger & F. H. Reusch, ”Geschichte der Moralstreitigkeiten in der rö-misch-katholischen Kirche” (1889, kritisk); biogr. av K. Kaiser (1928, katolsk). S.N. Ligu'rer (lat. ITgures, grek. li'gyes, ligysti'-noi), i forntiden benämning på ett folk el. konglomerat av folk, som till sin huvudmassa var bosatt i alpområdet i n.v. Italien, men även omtalas i s.ö. Gallien, på Iberiska halvön och på Korsika. L. omtalas redan av Hesiodos. De drabbades trol. hårt och splittrades av den keltiska expansionen under 500—400-talen f.Kr. Romarna blevo bekanta med 1. först under Hanni-balskriget, då de uppträdde ss. romarnas fiender. Under första hälften av 100-talet f.Kr. försiggick de kulturellt föga utvecklade I:s införlivande med romarriket med stor raskhet. — Ss. rester av ett 1 i g u r i s k t språk betecknas smärre glossor, en mängd person- och ortnamn av bestämda, till liguriskt område hörande typer samt understundom de s.k. 1 e p o n-tiska inskrifterna (vilkas språk dock väl trol. är keltiskt, jfr Italiens f o r n-språk). Otvivelaktigt innehålla dessa språkrester element av indoeuropeisk men ej keltisk el. italisk karaktär. — Rörande l:s härstamning torde den allmänna åsikten vara, att de företräda ett förindoeuropeiskt (och, beträffande Iberiska halvön, föriberiskt) folkelement. Upptäckten av säkra indoeuropeiska element i de liguriska språkresterna har emellertid komplicerat frågan; antagandet av en med den keltiska och den italiska sidoordnad ligurisk språkgrupp synes f.n. ej helt kunna avvisas. C.F. Ligu'rien, ital. Liguria, landskap i n.v. Italien, omfattande prov. Genova, Imperia, Savona och Spezia; 5,433 kvkm., 1,436,958 inv. (1931; 264 inv. pr kvkm.). L. omfattar det smala kustlandet längs Genuabukten, d.v.s. den starkt sönderskurna sydsluttningen av Liguriska Apenninerna, Liguriska alperna och Havsalperna bort till franska gränsen. Klimatet är synnerligen gynnsamt och växtligheten yppig. L. har mycket livlig industri, särsk. metall- och maskinindustri, vars tyngdpunkt är Genua. Järn- och kopparmalm förekomma, ehuru sparsamt. Jämte turisttrafiken äro även sjöfart och fiske av största betydelse. Jfr L i g u r e r. — Bild sp. 167. M.P. Liguriska alperna, se Alperna, sp. 754. Liguriska havet, del av Medelhavet, mellan Korsika och Italien (se karta vid Italien). Liguriska republiken, italiensk stat, under — 165 — — 166 —